Foto: Lars Sundh

»Summan av alla valen blir boken«

Viktigast av allt: hon kan inte berätta hur du ska göra, men gärna om hur hon gör. Bodil Malmsten har nyligen kommit ut med en bok om konsten att skriva, men utger sig inte för att ha svaren på några frågor. Kanske just därför finns här så mycket att lära.

Den här gången trodde hon inte att det skulle vara några problem. Bodil Malmsten inbillade sig att stora delar av materialet redan fanns där när hon började arbeta med det som nu blivit Så gör jag: Konsten att skriva.

– Jag tänkte att det här kan jag. När min redaktör kom med idén – ska inte du skriva en bok om att skriva – så ramlade en pollett ner: plopp! Jag har skrivit så mycket om det i alla andra böcker. Till exempel tror många att Priset på vatten i Finistère handlar om en kvinna i mogen ålder som lämnar allting och bara drar. Men för mig, när jag skrev den, så var det en person som vill lämna och bli fri, men aldrig blir det, eftersom skrivandet finns där hela tiden. Jag har egentligen bara skrivit om att skriva, hela tiden.

Vad förvånade dig under arbetet med Så gör jag?

– Att det alltid är lika svårt för mig. Även den här gången. Men det innebär inte att det är så för någon annan, utan detta är någonting som jag jobbar med nu när jag närmar mig sjuttio: att hitta ett sätt att inte ha några helvetesperioder. Att i uppförsbacke inte tycka det är så hemskt som jag tycker, för det behöver inte vara så.

 

Helvetesperioden är Bodil Malmstens uttryck för den punkt i skrivprocessen när texten kommit på pappret och hon skriver om, tvivlar på allt.

Annons

Hon skriver i Så gör jag:

”Jag har alltid en helvetesperiod när allt är kaos, tvivel på det skrivna och känslan – vad är det här, vad i helvete håller jag på med?”

Dina skrivande vänner upplever det inte som lika jobbigt?

– Vi pratar faktiskt väldigt lite om skrivprocessen. Vi pratar om personer som får oförtjänt uppmärksamhet i offentligheten, om att vi inte har några pengar, sådana saker. Men en sak som jag faktiskt har diskuterat med yngre kollegor är att vi misstror dem som säger att det alltid är lätt och underbart. Är det så finns det tyvärr ofta ett samband med att resultatet inte blir så värst bra.

När är det lätt och lustfyllt för dig?

– Dels hela perioden innan jag börjar, när jag går och tänker på en karaktär – och det kan jag göra i många år, samtidigt som jag gör andra saker. Maurice i När kastanjerna slår ut är jag långt härifrån tänkte jag på i fem år och sedan skrev jag om honom i ytterligare fem. Men då innehöll de åren ett halvår av rent flow. Efter uppförsbacken kommer ofta en nerförsbacke när allt flyter, men den kan vara kort och brant. När jag har skrivit den första versionen tror jag ofta att det är bra. Sedan visar det sig bli ytterligare sextio versioner innan jag är klar.

Egentligen har allt Bodil Malmsten skrivit handlat om just skrivande, säger hon. Foto: Lars Sundh

 

Böcker i urval:

Dvärgen Gustaf (1977)

Damen, det brinner (1984)

Annons

Den dagen kastanjerna slår ut är jag långt härifrån (1994)

Priset på vatten i Finistère (2001)

Det är fortfarande ingen ordning på mina papper (2003)

Hör bara hur ditt hjärta bultar i mig (2006)

Och en månad nu går fortare än ett hjärtslag (2012)

Vi ses i Bodil Malmstens vackra lägenhet i Stockholm. Mellan oss på bordet ligger Så gör jag. I boken berättar hon om den ideala skrivardagen, myten om förstameningen, vilken som är den värsta väntan och hur man skriver sig fram till ett flow. Och om en massa annat förstås.

Hon tittar på omslaget och säger att det var viktigt för henne att titeln fick just den strama typografi den har, som en kontrast till den ljusa och inbjudande bilden. Texten skulle vara svart och saklig, inte förstärka det intagande intrycket i bilden. Redan i förordet slår hon fast:

”Den här boken är en lärobok i en lära som inte kan läras ut, en handbok i en konst som inte kan läras ut, skriven av en som inte kan.”

– Boken heter Så gör jag, verkligen inte gör som jag. Ingenting är berättat med avsikten att prata om mig. Jag berättar om det som jag varit med om och så bollas det tillbaka till läsaren, det blir en slags ping pong. Jag har fått några väldigt fina personliga mejl om boken, bland annat skrev en kvinna att hon tyckte att det var en bok om att vara människa.

När Bodil Malmsten skriver ”av en som inte kan” hade hon kunnat lägga till ”eller någonsin trodde att hon kunde”. Under uppväxtåren i Jämtland fanns aldrig tanken att hon skulle kunna bli någon som skrev.

– Det existerade bara inte. Jag bodde ju i en liten by, där fanns inga författare. Jag trodde att jag kanske skulle bli sjuksköterska eller möjligen flygvärdinna.

 

Det var med läsandet som allting började. Bodil Malmsten har tidigare beskrivit hur hon i elva-tolvårsåldern, efter flytten till Stockholm, besökte biblioteket i Vällingby och för första gången förstod att böckerna var skrivna av någon.

– Det där är ju en tillspetsning, men i grova drag var det så. Jag minns att jag läste en bok, kanske av Per Rådström, och plötsligt kom jag på att jag kunde fråga bibliotekarien om det fanns något mer av den personen. På det viset började jag förstå vad det handlade om.

Hon säger att läsandet betydde samma sak då som det gör nu, en enorm tillflykt. Att läsa är avkoppling och utbildning – allting på samma gång.

– Jag är ledsen för att jag läste vissa stora verk så sent i livet, hade jag läst Proust eller Montaigne i trettioårsåldern så hade jag kanske fått lite mer förtroende för att man gör som man vill. De stora böckerna följer ju inga lagar. Gör som du vill, och gör det bra, det upprepar jag i den här boken.

Bodil Malmsten betonar att en bok må vara en vara, men en författare är det inte. Varumärke är ett ord som hon avskyr.

– Skrivandet är det jag gör, det jag är, det gör jag för att jag vill och måste. Jag är en person som skriver. Men när det är dags för publiceringen kommer författaren – och det är där det krockar.

På vilket sätt krockar det?

– Författaren förväntas göra det som jag egentligen tycker är dumt, nämligen att prata om boken. Skulle man behöva prata om boken så hade man inte behövt skriva den, det är en gammal maxim inom konsten. Men det man förhoppningsvis bidrar till är att människor hittar boken. Det är ju det man vill. Och jag vill framförallt att de ska öppna boken så blanka som möjligt.

Samtidigt menar Bodil Malmsten att det är fullt möjligt att delta i den mediala offentligheten på sina egna villkor.

– Jag tycker inte att jag har förväntats göra några apkonster. Jag har ställt upp när det har handlat om litteratur, min egen eller andras, och jag har blivit bra behandlad av både media och förlagen. Att jag tycker att det är jobbigt ligger hos mig själv.

I intensiva skrivarperioder blir Bodil Malmsten totalt absorberad av arbetet. Hon beskriver hur hon kan börja skriva klockan kvart i tre och nästa gång hon tittar på klockan är den halv åtta. Då blir det direkt farligt för kroppen menar Bodil, som lider av en kronisk värk. Nu har hon beställt ett höj- och sänkbart skrivbord som går att programmera så att hon tvingas byta arbetsställning en gång i timmen.

Hur reagerar du om någon stör dig i arbetet?

– Jag blir ju irriterad. Men det är inte säkert att jag visar det.

Hon fortsätter:

– Jag har aldrig varit gift, men har haft två långa förhållanden. De jag har levt med har båda varit likadana, gått upp helt i det de gör. Där har jag nog haft tur. Men det finns ju andra i mitt liv, äldre släktingar till exempel, som har tagit illa upp. Försummelse pågår, kan man uttrycka det.

Den färdiga boken måste alltid vara summan av en rad medvetna val som författaren gjort, menar Bodil Malmsten. Vi enas om den befriande faktorn i att skrivandet, till skillnad från övriga livet, erbjuder en möjlighet att ha makten över omständigheterna och styra över vad som ska hända. Skrivandet erbjuder en fristad där du inte är utlämnad till yttre omständigheter, att saker bara händer.

– Det är en enorm fördel, samtidigt så lever karaktärerna sitt eget liv så helt fri är du inte. Men hittills har inte mina gubbar och tjejer gjort något som jag som författare har motsatt mig. De har varit konsekventa.

I sin nya bok berör Bodil Malmsten vikten av att skriva förbehållslöst i den första fasen; inte ändra, lägga till eller stryka.

– Stå ut med hur dåligt det är till en början. Självkritiken ska man knuffa undan, låt den komma senare.

Hon drar en parallell till ett resonemang som förs på en smärtklinik hon går till för värken. Där pratar man om att smärta är någonting man har, inte någonting man är. Det går att tillämpa på allting, tror hon.

– Det är det jag har skrivit som är dåligt, jag är inte dålig. Jag är helt ok, fastän det här råkade vara oj så uselt. Att skilja det du gör från det du är – det är avgörande. Det är så lätt att få en identitet som lidande och göra sig själv till ett offer. Men även om man varit utsatt för hemska saker så är man ändå ett subjekt inför sig själv. För i de flesta fall så har man ju blivit utsatt för övergreppet av någon som själv är ett offer.

 

Efter att ha sagt det sistnämnda återvänder hon snabbt till tankarna kring skrivprocessen: på samma sätt som det är viktigt att initialt inte börja redigera sig själv gäller det att inte lämna ifrån sig manuset för tidigt.

– Det är viktigt att den yttre blicken inte får komma in för fort. Jag har en vän som nyligen börjat på ett manus och han vill att jag ska läsa, men jag säger nej. Inte ännu.

Vad skulle hända om du läste?

– Min blick skulle ha trubbats av nästa gång jag får manuset, jag skulle bli en sämre läsare i det skede där jag egentligen kan göra som mest nytta. Min vän har en berättelse i sig och jag förstår att han vill veta på ett tidigt stadium om det han skriver är någonting att ha. Det vill man, sån är jag också. Men man måste orka vänta.

Så har vi omedvetet återkommit till det som vi började tala om; det som på Bodil Malmsten-språk kallas helvetesprocessen. I Så gör jag skriver hon:

”Talang är att inte ge sig, att stå ut, att hålla på”.

Men hur ska den göra som har en genuin längtan till skrivandet, men inte kommer vidare?

En väldigt bra metod som hon själv sällan lyckas tillämpa är att lämna datorn, ta en promenad eller gå i affärer, säger Bodil.

– Det handlar om tilliten. Du måste våga lämna texten och lita på det undermedvetna. Hugg inte bara vilt med macheten, som jag gör. På senare tid har jag börjat stryka och ta bort alltför mycket. Ha förtroende för att du faktiskt har gjort pluggjobbet, grundjobbet. För det har man. Om man gör det på allvar.

 

Bodil Malmsten om…

 

Recensioner

– De kan jag inte utsätta mig för längre. Jag fick så väldigt mycket stryk i början och kan fortfarande ha en känsla av att bli betraktad lite över axeln. Recensenter har ett ansvar, inte mot den som skrivit, men mot texten.

Att ge beröm

– Varje gång jag läst någonting bra mejlar jag och talar om det. Jag som läsare vill bekräfta hur det gick fram. På så vis har jag fått kontakt med några yngre kollegor, men jag skulle inte säga att jag har intagit någon slags mentor-roll, vi är jämlika eftersom de har någonting som jag inte har.

Deadlines

– Förväntar jag mig att leva på det här så får vissa saker bli en kompromiss. Och några av valen kommer jag att kritiseras för, av mig själv och av andra. Men så måste det få vara, det är ok.

Om jaget i sina böcker

– Jag förstärker mina egna drag, de som är komiska. Förhastad, otålig, en sådan som bara sättar igång och gör en stenstig i trädgården och den blir hipp som happ.

De övriga karaktärerna

– För mig handlar allting om karaktärer, jag tycker att livet är karaktärsdrivet. Nyligen läste jag om en deckarförfattare som sade: ”Jag har en stark intrig, men det här med karaktärer är jag inte så bra på ännu”. Och jag tänkte att det är precis motsatsen till hur det är för mig.

Skrivarskolor

– Ibland hör jag ett föraktfullt ”skrivarskole-prosa” sägas om texter, det tycker jag är dumt. Är man så formbar, som en kakdeg i en form, så är det nog inte skolans fel. Hade det funnits skrivarskolor när jag började hade jag gärna velat gå. Tänk att få ha ett forum att prata om texten i innan den ska skickas vidare.

Nuet

– Skriver på min femte loggbok, den pillar jag med hela tiden. Tyvärr är jag inte kvitt alla de här skrivartankarna ens efter att ha skrivit Så gör jag. Tänk vad skönt det hade varit, om jag nu bara hade kunnat koncentrera mig på berättelsen. Men nej, det är ingen skillnad.