»Jag har alltid längtat till fiktionen«

Hon har sålt en halv miljon böcker och har en sällsynt hög produktionstakt. Ändå säger Katarina Wennstam att hon kan gå en hel dag och bara fundera på en enstaka detalj. – Mina garderober ser ut som en Filippa K-affär, och det beror bara på att jag har flytt från skrivandet, säger hon.

Redaktören hade fler synpunkter än väntat, därför drog mötet ut på tiden, berättar Katarina Wennstam medan hon lätt andfådd hinner få i sig en smörgås med avokado till lunch.

– Jag kan visa dig manuset, det är rött mest överallt. Till slut bara garvade vi åt hur många gånger jag skrivit ”ett snett leende”.

Detta säger hon utan att verka det minsta besvärad. Katarina Wennstam gillar nämligen samarbetet med sin redaktör, som hon jobbat med i tio år.

– Att få skriva böcker är ett privilegium i sig. Att dessutom få ha ett stort förlag som vill ge ut dem och en skicklig redaktör som nagelfar manuset är en otrolig lyx. Redaktören kommer in i ett sent skede och gör en stor insats när det gäller saker som språket, dramaturgin, sammanhanget och strukturen.

Själv tror hon att det är hennes journalist-jag som gör henne så mottaglig för feedback. Katarina Wennstam arbetade tio år som kriminalreporter på SVT innan hon sade upp sig för att bli författare på heltid 2007.

– Det har gjort mig van att samarbeta med andra längs vägen, tillsammans gör man det bättre. Det kommer inte att hända att jag en dag lämnar ett manus till förlaget som ingen har sett och kräver att man inte ska ändra ett kommatecken.

Annons

 

”Inget jävla hittepå”

Ytterligare ett bevis på journalistbakgrunden är Katarina Wennstams extrema noggrannhet när det kommer till detaljer.

– Själva temat, essensen i böckerna, skulle jag kunna sitta i en rättssal och försvara. Att till exempel det vanligaste brottet bland poliser är kvinnomisshandel, som jag skriver om i Dödergök, det är inget jävla hittepå. Men skulle jag ha fel i detaljerna så tar det udden av det jag vill säga, därför måste man kolla och kolla igen.

Manuset hon just gått igenom med sin redaktör ska bli första delen i Katarina Wennstams nya trilogi, romanen har fått namnet Svikaren och kommer ut i mars på Albert Bonniers förlag. Här möter vi en ny huvudperson i form av advokaten Shirin Sundin och handlingen kretsar till det yttre kring en fotbollsspelare som blir knivhuggen. Men enligt Katarina Wennstam ”rullar det inte en boll i hela boken”.

– Det handlar mer om vad som sker på läktaren och i omklädningsrummet än på planen. Det handlar om fotbollen som en manlighetsskapande arena. Men visst, jag har frusit mig igenom många derbyn som en del i researcharbetet.

Boken har hon skrivit under en minst sagt turbulent tid i livet. Vi ska återkomma till det.

 

Betydelsefullt hus

Annons

Vi träffas i Katarina Wennstams radhus i Saltsjö-Boo utanför Stockholm. Det är luftigt och ljust, smakfullt och omsorgsfullt inrett. Omgivningarna längs Skurusundet är svindlande vackra. Det här husets betydelse för henne är välkänt för alla som läst höstens stora snackis Happy, happy, antologin som Wennstam tillsammans med Maria Sveland var redaktör för och där de hävdade att en skilsmässa kan vara början på någonting bra, istället för bara elände som det ofta utmålas som. I sin egen text beskriver hon hur huset plötsligt blev livsviktigt att hålla fast vid i en tid när allt annat var osäkert.

– Vi ville såklart att Happy, happy skulle väcka en debatt, men jag var inte förberedd på att det skulle bli så stort eller vara så reaktionärt. Det är inte roligt att slå upp tidningen och läsa att man är en dålig mamma. Men debatter lägger sig och det som sedan finns kvar är boken som faktiskt blir läst. I det här fallet började hela idén med ett sms mellan mig och Maria Sveland, det är en svindlande känsla att en sådan liten sak ett och ett halvt år senare faktiskt har blivit en bok.

Och Katarina Wennstam är van vid hetluften, hon har befunnit sig i den länge. I början av 2000-talet tog hon tjänstledigt och skrev den hyllade reportageboken Flickan och skulden om samhällets syn på våldtäkt. Den sålde väldigt bra och Katarina Wennstam nominerades till Augustpriset och gjorde otaliga föreläsningar utifrån boken. Även uppföljaren En riktig våldtäktsman fick ett varmt mottagande.

– Men i arbetet med den boken började jag känna en dragning åt att skriva fiktion. Jag har alltid längtat dit, ända sedan jag var liten.

Kände sig missförstådd

2007 kom hennes första spänningsroman Smuts. Den gick direkt in på förstaplatsen på boktoppen, men genrebytet var trots det inte helt okomplicerat.

KATARINA WENNSTAM

Ålder: 38 år.

Bor: Radhus i Saltsö-Boo, Nacka.

Familj: Barnen Emil och Moa.

Bakgrund: Arbetade som kriminalreporter på SVT i tio år, bland annat på Rapport, Uppdrag granskning och Agenda.

Utgivet

Flickan och skulden (2002)

En riktig våldtäktsman (2004)

Smuts (2007)

Dödergök (2008)

Alfahannen (2010) samtliga på Albert Bonniers förlag.

Happy, Happy (2011, Altas) (redaktör tillsammans med Maria Sveland)

– Det var så mycket ilska som riktades mot mig när jag slutade skriva fackböcker. Jag blev faktiskt ledsen över att jag fick ta så mycket skit.

På vilket sätt blev du ledsen?

– Jag tror att människor blir ledsna när de känner sig missförstådda och så var det för mig också. Många trodde att jag bara ville tjäna pengar och bli rik på böckerna men det jag ville var att nå ut till fler – nå dem som inte trodde sig vilja bli nådda.

Trots reportageböckernas höga försäljningssiffror upplevde hon sig nämligen främst nå de redan frälsta, säger Katarina Wennstam.

– Jag kan bara gå till mig själv, jag tar inte med en tung reportagebok på solsemestern. Och jag har aldrig kunnat förstå vad som är så fult med att nå ut till de breda massorna.

Och att Katarina Wennstams patos är upphovet även till romanerna råder det ingen tvekan om. Hon uttrycker det bäst själv, i en krönika i tidningen Fokus:

”Men en sak gör jag aldrig, aldrig någonsin: viker från den plats jag anser vara självklar – nämligen vid de utsattas sida. Fortsätter att höra dem vars röster är så svaga att de knappt viskar längre, de som ingen längre lyssnar eller tror på.”

– Jag drivs till stor del av ilska, dels i mitt privatliv men främst i jobbet. Jag känner en otrolig frustration över samhällsstrukturen och mäns överordning. Men nu kanaliserar jag den i romanform i stället. Att böckerna även är underhållande förtar inte budskapet.

 

Lättare skriva när man mår bra

Svikaren har Katarina Wennstam skrivit under en tuff period i livet. Hon har skiljt sig, opererat ett allvarligt diskbråck och förlorat sin pappa.

– Vid den här tiden för ett år sedan kunde jag inte gå på grund av värken i ryggen. Under tre månader innan operationen kröp jag fram och åt höga doser av väldigt starka smärtstillande tabletter, då gick det inte att skriva.

En lärdom hon har dragit är att konstnärsmyten om att saker ska lidas fram – den stämmer inte.

– I alla fall inte för mig. Det är mycket lättare att skriva böcker när man mår bra, säger hon och fortsätter:

– Den största sorgen är att min pappa inte hann läsa manuset. Det lilla jag kan om fotboll har han lärt mig. Jag vet att han hade blivit väldigt glad över den här boken. Men jag hann i alla fall läsa delar av manuset högt för honom innan han gick bort.

På frågan hur man trots allt kan skriva en roman i en sådan livssituation svarar hon att en förutsättning har varit samarbetet med förlaget.

– Att i den situation jag har befunnit mig i få vara omgiven av människor som bryr sig om både min bok och om mig har betytt mycket. När de som har läst manus sagt att ”du kan vara lugn, det här kommer att bli bra” så har jag känt mig trygg med att det faktiskt är så.

 

Som en Filippa K-butik

Men trots att Katarina Wennstam de senaste åren i princip har givit ut en bok om året kan hon även under lugnare tider köra fast fullständigt i skrivandet, berättar hon.

– Valfriheten som fiktionen innebär kan vara så jobbig ibland, jag kan gå en hel dag och bara snöa in på småsaker utan att kunna bestämma mig. Mina garderober ser ut som en Filippa K-butik och det beror bara på att jag har flytt från skrivandet.

Hur kommer man vidare i sådana lägen?

– Det bästa tror jag är att ibland bryta och göra någonting helt annat, då lossnar det ofta. Själv brukar jag se en fotoutställning eller få massage – massage är väldigt bra för författaraxlar.

Och det gäller att lära sig att det kan vara ok att inte vara supereffektiv alltid, det händer saker ändå, menar Katarina Wennstam. Under hösten var hon sjuk i tre veckor och orkade inte göra någonting. Först var hon frustrerad och stressad över att dagarna bara gick och ingenting blev gjort.

– Men så insåg jag att medan jag legat där och snörvlat så hade jag tänkt ut i princip hela persongalleriet till min nästa bok. Man behöver inte alltid sitta vid datorn för att jobba.

Man behöver inte heller sitta hemma och skriva. För Katarina Wennstam har det varit en stor hjälp att då och då ha möjlighet att resa bort och helt koncentrera sig på arbetet. På senare tid har hon rest tillsammans med författarvännerna Maria Sveland, Mari Ljungstedt och Mian Lodalen. Visserligen åker de ofta till varma platser, men slappandet vid poolen är högst begränsat. Istället är det disciplinerat arbete, träning, nyttig mat och bara ett glas vin till middagen som gäller. Tidigt i säng och tidigt upp på morgonen.

– Men vi läser aldrig en rad i varandras manus, vi är arbetskamrater och vänner som stöttar varandra. Jag tror att kvinnliga författare är lite bättre på just den biten, att glädjas med varandra. Jag hörde om ett gäng manliga författare – ska inte säga vilka det var – som åkte iväg på samma sätt som vi gör och de bara söp och bråkade, skrev ingenting.

 

Läser bara utländska recensioner

Och visst tycker hon att det är skönt att ha stöd, berättar hon. När vi vandrar längs med vattnet och fotografen tar bilder återkommer vi till den mediala bilden av Katarina Wennstam.

– Det finns en del kulturskribenter som har väldigt svårt att skilja texten från mig som person. Recensioner och kritik är jätteviktigt för att utvecklas, men numera läser jag främst utländska recensioner, de är inte lika färgade av bilden av mig som journalist och debattör, säger hon, men påpekar sedan i nästa mening att det gäller att ha perspektiv.

– Tänk alla de tjejer som jag har träffat och pratat med; om en tonårstjej orkar berätta om hur hon har blivit gruppvåldtagen – då ska väl jag kunna stå ut med att bli kritiserad på DN Debatt.

 

Katarina Wennstam om…

Sina karaktärer

– Jag har svårt att släppa dem och därför återkommer många också i flera böcker. Många av dem är inte sympatiska, men de är inte heller endimensionella. Som Jack Rappe i Alfahannen, visst är han ett svin, men hade jag varit en 20-årig skådespelerska som han hade bjudit ut så hade jag nog inte heller kunnat behålla brallorna på.

Att intervjua experter

– Som journalist var det min vardag att försöka dra saker ur folk som inte ville berätta. Nu kommer jag som författare och vill inte ha detaljer om enskilda fall, då vill plötsligt alla prata, det är underbart. Poliser och jurister har utsatta yrken och många verkar känna ett behov av att få prata av sig.

Att vara ett företag

– På senare tid har vi börjat se en annan författaridentitet och man ska inte sticka under stol med att författaryrket innebär att vara företagare. När jag sade upp mig från SVT började jag ta mig själv på betydligt större allvar som just det.

Sin förläggare Stephen Farran-Lee

– Jag har förstått att vi har en ovanligt bra relation. Han är ganska tuff, en magister som alltid är redo med rödpennan. Stephen är en klippa när det stormar och han har gjort mig till en bättre författare.