Foto: Christopher Hunt

Idén som blev en bok

Hur fick du idén till New Dehli-Borås?

– Man kan säga att allt började en dag 1997, då min huvudperson ringde upp mig. Pikej, som han kallas, hade sett att jag brukade skriva om Indien och ville egentligen bara prata lite. Så jag åkte och hälsade på honom utanför Borås där han bor, och skrev en liten artikel om honom i Vagabond, för att det var en så rolig story. Men sedan höll vi kontakten. Och tio år senare, 2007, följde jag med honom till hans gamla hemby i Indien. Det var då jag bestämde mig. Den här berättelsen var för bra för att inte göra något mer av. Det här skulle jag skriva en bok om.

Var det något särskilt som gjorde att det var först där du bestämde dig?

– Jag insåg att det fanns en sådan dynamik i berättelsen. Hans förvandling från bespottad till hyllad, och hur tvära kast det kan vara i livet. Han hade alltså haft en uppväxt där han varit förkastad, mobbad och utanför samhället på så många sätt. Men att han flyttat till Sverige och att det gått bra för honom, det hade gett honom en viss berömmelse. I hans hemby blev vi bemötta som om det vore ett presidentbesök. Det var en orkester som spelade framför bilen vi kom i, och gatan var kantad av blomsterkransar till hans ära. Det var något alldeles extra.

Hur gick du vidare med idén?

Lästips! Vill du skriva men saknar en historia? Misströsta inte! Här är tre steg till din bokidé!

– Till skillnad mot om jag skrivit en påhittad roman så fanns ju storyn där, den kunde jag ju inte ändra på. Formen däremot har jag laborerat mycket med fram och tillbaka. Jag började skriva på boken 2008, vid sidan av mina andra jobb som frilansjournalist och redaktör på deltid på Vagabond, och efter ungefär ett halvår tog jag kontakt med olika förlag. När Forum så småningom nappade hade jag skrivit kanske en tredjedel av boken, men det var ett råmaterial och långt ifrån någon spikrak väg till det färdiga resultatet. Även om jag skrivit reportageböcker tidigare så var detta väldigt annorlunda. Jag hade ju aldrig skrivit en så här lång och sammanhängande berättelse, och jag hade väldigt många och spretande idéer om hur det skulle genomföras.

Annons

Kan du ge några exempel på idéer du förkastade?

– Till exempel hade jag en större ambition att tränga in fler berättelser och fakta om Indien. Jag skalade bort en hel del av det på rekommendation av förlaget, för att det inte skulle döda själva historien. En annan sak var valet av perspektiv. Jag skrev en version helt i första person, där Pikej berättade i jag-form. Det finns kvar som ett kursivt avsnitt i början och slutet av boken, men resten är i tredje person. Och så höll jag på mycket fram och tillbaka med kronologin. Jag hade en saxad kronologi, där det börjar med huvudpersonens cykelresa till Sverige för att sedan växla med tillbakablickar till barndomen. Men efter diskussioner med min förläggare lämnade jag det för en mer klassisk kronologi. Så jag har skrivit om boken på flera olika sätt innan den blev klar.

Det tog 16 år från första fröet till att boken blev verklighet, hur håller man liv i en idé under så lång tid?

– Det var ju en helt fantastisk story. Och jag kände att jag hos Pikej hittade förklaringen till så många saker som handlar om Indien, som kastsystemet, livet på den indiska landsbygden och hur det är att flytta från landet till staden. Så jag brann ju för den här storyn och det tror jag är avgörande för all den bästa litteraturen, och för den delen den bästa journalistiken – att man brinner för sitt ämne.

  • Idé: Ett telefonsamtal för 16 år sedan
  • Resultat: Dokumentärromanen New Delhi-Borås, om den kastlöse Pikej som cyklade från Indien till Sverige för den stora kärlekens skull.