Dina karaktärer fastnar hos läsaren. Hur gör du för att hitta deras distinkta röster?
– Skrivande för mig är att lyssna. För att kunna skriva en roman eller en novell behöver jag höra andra röster än min egen. Här är gränsen mellan skrivande och vansinnet som tunnast, för det där med att »höra röster« är ju också bilden för att ha fallit över kanten. Vissa röster och ekon kan jaga mig i flera år innan jag skriver ned dem, som kvinnan i min senaste roman Kärlekens Antarktis, som sa: »Se på mig när jag är död.« Det var så den romanen började.
Hur låter rösten som ledde till den nya samlingens titelnovell, Hunter i Huskvarna?
– Den började faktiskt med en bild. Jag skulle resa söderut och tillbringade en natt på Huskvarna hotell. Jag bodde där som barn och bilderna kom tillbaka till mig: de stora mörka bergen, den nedlagda vapenfabriken som brukade spotta ut arbetarna om eftermiddagarna, de försvunna barnen, männen på bänken utanför Rosen Hotell. Jag har nog alltid tänkt och sagt att mina romaner börjar med starka bilder, men de börjar också ofta med att jag hör en röst. Det handlar bara om att lyssna. Efter ekon av gamla röster. Allt finns där som en färdig skulptur under stenen, får jag för mig ibland.
Tidsbegränsat erbjudande
Du behöver vara prenumerant för att läsa vidare. Just nu: 0 kr första månaden för digitala Skriva!
Har du redan ett konto? Logga in här.