Skriva novell – så gör du!

Börja nära slutet, rensa bland orden och karaktärerna – och låt det mesta förbli osagt. Sven Olov Karlsson, som nyligen belönades med tidningen Vi:s litteraturpris, ­förklarar varför »varje person, händelse och sak måste ­kämpa för sin plats« i en bra novell.

Har du en liten historia? Ett enkelt öde, en blygsam scen? Känn inte att det inte räcker. Om du vill skriva novell: Håll historien så kort som den egentligen är.

Novellens nätta natur är praktisk. Du kan prova dig fram utan att behöva skriva massor för papperskorgen. Det korta formatet ökar utsikterna att åstadkomma ett färdigt verk. Dessutom kan många ­författare vittna om hur ett begränsat utrymme på ett nästan magiskt sätt får dem att skärpa sig och lämna över­flödigheterna därhän. Texten blir mer avskalad och precis, dess innersta kommer i dagen. Den korta berättelsens prosa och tankar kan skina som polerad diamant.

Det betyder inte att det nödvändigtvis är enklare att skriva novell. Som ung skrev jag två novellsamlingar. De refuserades: novellerna saknade dramaturgi, karaktärerna var platta och det buskisartade språket visade på stor vilja men klen förmåga. Långt senare, efter tre utgivna romaner, fick jag på nytt idén att skriva en novellsamling. Den skulle låna titel och miljö av mitt hemlän Västmanland. Berättelserna skulle få handla om vad som helst, bara de utspelade sig där. Tio kommuner, tio noveller. Jag tänkte mig projektet som lite av en ledighet från det komplexa, bökiga romanskrivandet. Att det skulle gå lättare att snitsa till en novellsamling.

Men alla krav på en god berättelse kvarstod ju. Jag hade bara tiofaldigat dem. En roman ska ha en bra upptakt, en bra mitt och ett bra slut. Nu skulle jag hitta på tio bra upptakter. Tio miljöer, tio persongallerier. Tio historier.

Lärdomen blev att en samling noveller kräver ungefär lika mycket arbete som en roman. En positiv erfarenhet var att berättarteknikerna för romaner också gick att använda i noveller.

Men några regler och knep passar extra bra för det korta formatet.

Annons

 

STARTA SÅ NÄRA SLUTET DU KAN

Går det trögt att formulera inledningen? Strunta i den. Sätt de första meningarna senare, kanske när novellen nästan är klar. Men ägna då inledningen stor omsorg. En novell bör nämligen komma igång snabbt. Inte nödvändigtvis snabbt som i »rasande tempo«. Starten kan vara lågmäld och stillsam. Men den bör presentera förutsättningarna direkt: situation, miljö, berättarperspektiv och minst en huvudkaraktär. Och antyda drivkrafterna. Vad vill karaktärerna uppnå? Ära och rikedom? Kärlek och rättvisa? Vem eller vad är skurken eller hotet – aliens, kronofogden eller själens blaserade uppgivenhet?

Besluta också var i själva berättelsen inledningen befinner sig. Det finns ett »före«, en bakgrund eller backstory, något som läsaren ska föreställa sig hände före den skrivna handlingen. Denna bakgrund kan senare antydas eller delvis återberättas. Eller förbli outsagd. Men författaren bör ha den klar för sig, och veta varför novellen börjar just där den börjar. Författaren och citatmaskinen Kurt Vonnegut ansåg att en novell bör starta så nära sitt slut som möjligt. Det är ett skäl till att tänka ut en gedigen backstory, och även ett argument för en direkt inledning. Men vad är då en »start nära slutet«? Kanske någon som ska göra sista dagen på jobbet. Eller ser äktenskapet ändas. Någon som stirrar katastrofen i vitögat. Eller så anar huvudpersonen inte alls vad som lurar om hörnet.

Att börja skriva nära slutet är särskilt roligt om du tänkt ut ett slut. Om inte, börja ändå. Man kan lida av ovissheten att inte veta om man kommer att hitta ett bra slut. Så brukar också jag känna. Men ha tillförsikt. Vi återkommer till varför – mot slutet av den här guiden.

 

LÄS MEDAN DU SKRIVER

För att skriva novell; gå i lära! Läs enskilda noveller och samlingar. Det är en angenäm syssla. Men känn inte att du måste läsa massor. Att stressat skumma igenom mängder av böcker är sällan det mest lärorika. Studera hellre ett begränsat urval noveller. Gärna sådana som är kända som högklassiga. Eller de bästa inom den genre eller stil du vill ge dig på. Du kan också gå till dina favorit­författare: du kanske bara läst deras romaner, men leta lite och du ska se att de ofta också har skrivit noveller.

Annons

Närläs med handling, prosa och gestaltning under luppen. Notera vad som sägs i dialog, målas upp i miljöbeskrivningar respektive redovisas i handling. Hitta stommarnas konturer bakom fasaden. Har du redan påbörjat en eller ett par noveller, och stött på konkreta svårigheter? Undersök hur andra har tacklat samma problem – det är lättare att lära sig av andra texter när man har med sig konkreta frågeställningar till läsningen.

Lägg framförallt märke till vad som framgår osagt. Vad läsaren på egen hand får räkna ut, och vad som lämnas till tolkning.

 

SÄG DET UTAN ATT SÄGA DET

Undertext är allt som står mellan raderna. Allt som författaren vet och läsaren anar, men som inte skrivs ut. Så kan mer berättas med färre ord. Det gör undertexten till novellförfattarens bästa vän.

Därför är många novellkaraktärer också korthuggna. Tystnaden får tala. Istället för långa prator meddelar man sig med kropp och göromål. Rynkade pannor, himlande ögon, slamrande diskning, skrollande i mobilen. Att inte svara alls är också ett svar. Även indirekt dialog är en form av undertext (»Hon sade att han borde städa«, »En svår diagnos, menade doktorn«).

Detta gör novellformen passande för sammanhang där det som är känsligt, viktigt eller gör ont också är tabu att uttrycka eller låtsas om. Rädslan för konflikter, för att bryta mot reglerna och väcka ilska, för att verka svag eller dum, är allmänmänsklig och uppträder såväl på samhällsnivå som i vardagliga familjesammanhang. Den får oss att tala i antydningar, omskrivningar och halvlögner. Undertexten kan ge läsaren förnämlig igenkänning.

Också miljöerna kan skildras som undertext. Ljud eller lukt kan ge ledtrådar om vad som nyss skett eller är på gång. Luktar rummet våt färg? Är bohaget opersonligt nytt – eller ärvt genom generationer?

Ofta utspelar sig noveller på flera platser. Förflyttningar mellan dessa kan läggas i undertexten – det vill säga minimeras eller klippas bort. Enligt min erfarenhet hänger läsarna med i nog så abrupta scenväxlingar. Det krävs bara en blankrad.

Om du vill skriva novell behöver du arbeta med undertext, och det är att spela med sina kort nära bröstet. Portionera ut precis tillräckligt med information. Lite till författaren. Lite mindre till läsaren. Och minst till karaktärerna. Gör läsaren nyfiken på vad som hänt, och på vad som ska hända. I romaner kan författaren tillåta mer av allt, som utvikningar från ramberättelsen eller miljöbeskrivningar bara för sakens skull. Romaner kan också behöva fler återkommande detaljer för att förebygga desorientering hos läsaren, exempelvis när karaktärer eller platser som inte nämnts på länge återkommer.

I noveller ska du aldrig få läsaren att känna sig skriven på näsan – men inte heller dragen vid den. Be någon ärlig människa provläsa. Då får du veta om du möjligen har gömt så mycket i undertexten att läsaren inte hittar handlingen.

 

GÖR DET KORTA ÄNNU KORTARE

Less is more. Alla vackra visor är korta. Många talesätt förespråkar sparsmakad stil framför mångordig. Låt säga att du eller någon annan bestämt novellens maxlängd. Åtta sidor? 10 000 tecken? Då kan du skriva mer än så, vila från texten en tid och sedan stryka tills längden stämmer.

Strykande är väsentligt om texten ska nå sin fulla potential. Genom att lyfta bort meningar eller ord, eller byta långa eller överanvända ord mot kortare och mer precisa, frilägger du berättelsen. Se det som att du tvättar rent ett igengrott fönster. Du ger dig själv en bättre utsikt över din text – och utrymme för nya detaljer som du upptäcker att du vill ha med i texten. Snart kan det vara svårt att minnas vad du tog bort. Då vet du att det du strök inte behövdes.

 

HÅLL HANDLINGEN HÅRT I HANDEN

Romaner kan rymma allt. I novellen kämpar varje person, händelse och sak för sin plats. Skådespelaren Max von Sydow sade ungefär att om man darrar med handen i början av en film, tycker sig publiken se handen darra ända till slutet. Likadant är det med noveller. Det som nämns ska vara av betydelse för berättelsen, antingen det är ogräset i slänten eller huvudpersonens malande tankar. Ju mer specifik en beskrivning är, desto större roll bör det beskrivna ha i novellen.

En grund för historieberättande är att karaktärerna ­stöter på problem som måste lösas. Många författare frestas att låta svårigheterna hagla. Och visst, en olycka kommer sällan ensam. Men om summan av bekymmer blir otroligt hög känns berättelsen konstruerad och läsaren kan misstänka att författaren inte litar på sin förmåga eller kärnberättelse. Ge hellre huvudpersonerna ett enda rejält problem att sätta tänderna i.

Kan en novell passera helt utan hot eller konflikter? Endast om de kan anas under ytan.

Det finns åtskilliga berättar­knep för att behålla läsarens intresse. Det mest kända är cliffhangern – en spännande sekvens som lämnas oavslutad för att vi ska fortsätta till nästa kapitel eller TV-avsnitt. Greppet kan emellertid användas även i novellen. Är den lång kan den ha flera separata sjok som fungerar som kapitel. Är den kortare kan scenerna avslutas när något hänger i luften eller något konstigt börjar ske. Med lite övning lär du dig att bygga in små cliffhangers också inuti scenerna. Till exempel kan spänningen höjas i en dialog genom att en viktig fråga ställs och svaret dröjer eller formuleras undvikande och förhalande.

Att bara skriva för att driva handlingen kan kännas som att upprätta en simpel översikt av orsak och verkan. Det ska ju vara lite finlir också. Så se händelseförloppet som din plan. När du omsätter den i verklighet, alltså skriver, kommer du längs vägen att börja formulera insikter och slutsatser, ibland sådana du inte visste att du visste, och skriva ut dessa i huvudpersonernas tankar eller repliker, eller direkt i novellen via dess allvetande berättarröst. Det blir djupet i novellen, den litterära grädden på moset. Så kan ett helt liv rymmas på några sidor.

»Varför skrev du bara en novell, den här berättelsen skulle ju räcka till en roman«, säger läsare till mig ibland.

Då vet jag att jag har lyckats.

 

RENSA I DITT PERSONGALLERI

Också med huvudkaraktärerna är det bra att hushålla. Så att de hinner utvecklas, så att läsaren hinner bekanta sig med dem.

Det går att ha en enda karaktär. En monolog, som det heter på teatern. Men hellre två, tre eller fyra som kan samspela, tillsammans mot yttre problem eller i konflikt med varandra. Helst bådadera.

Kräver berättelsen fler karaktärer än det finns plats för? Då kan du göra dem multifunktionella. Istället för tre karaktärer – granne, släkting och kollega – kan en och samma karaktär få vara alla tre. Eller fiende, medhjälpare och vittne i en person. Så blir persongalleriet mer ekonomiskt. Karaktärer som fyller flera funktioner blir dessutom mer mångbottnade.

I en samling ska novellerna gärna ha karaktärer av olika slag. Man får skriva en bok där varje novell skildrar ett cyniskt berättarjag som slöar i sin kvart med flaskan, eller där alla noveller genomlyser en sårig mor- och dotterrelation. Men likartade huvudpersoner och intriger riskerar att bli enformiga. Fundera på vilka människotyper eller samhällsskikt du vill skildra, och se dig omkring. Det finns alla sorter därute, och du får skriva hur du vill om dem.

 

LÅT SLUTET FINNA SIN LOGIK

Med noveller är det som med allt annat: den envise når slutet. Den som inte har talang men ändå skriver tillräckligt flitigt lyckas förr eller senare. Den som trots talangen inte skriver tillräckligt länge kommer inte att lyckas. Uttryckt som en liknelse: det kan alltid nappa, men bara om du går och fiskar.

Så hur ska en novell sluta? Med pusslet perfekt lagt? I intrigstyrda noveller förväntas slutet knyta ihop påsen. Mysteriet löses med fulländad logik, boven får sitt välförtjänta straff, de älskande finner varandra.

Eller ska musiken tona bort? Det öppna slutet anses mer finlitterärt. Man bara slutar, och låter läsaren gissa vad som händer sedan.

Oavsett typ så är slutet viktigt – lika viktigt som inledningen. Ett bra slut har en twist eller en sensmoral. Och en logik. Som inte behöver följa verklighetens, men som fungerar i enlighet med berättelsens egna villkor.

Det allra bästa slutet är både överraskande och trovärdigt – och därmed ganska sällsynt. Vanligare är ett slut som läsaren, med eller utan författarens avsikt, i någon mån förutsett. Ibland är det vad läsaren vill ha och vad författaren planerat. I andra fall kan det uppstå en viss besvikelse.

Verkar alla de här tumreglerna krävande? Minns då vad jag sade tidigare: förr eller senare brukar slutet uppenbara sig även om det var okänt för dig när du påbörjade din text.

 

TOLV TONER KAN BLI EN MELODI

En enskild novell kan leva sitt eget liv. I tävlingar, i tidningar, på nätet. Men en novellsamling kräver att du tar dig an uppgiften en gång till och en gång till. Tillräckligt många noveller tillsammans blir en bok. Många novellsamlingar uppstår just som ett sådant hopplock.

Eller så börjar du i andra änden: beslutar ämne eller genre. Skräck, erotik, samhällskritik, socialrealism. Skriver novellerna så att temat knyter dem samman.

Efter min första novellsamling, Västmanland, kom jag på ett kronologiskt tema. En bok som skulle följa tidens gång under ett år. En novell för januari, en för februari … totalt tolv. En lätt match, tänkte jag, men gissa hur det gick. Jag hade bara tolvfaldigat kraven på en god berättelse. Återigen skulle jag hitta på tolv bra upptakter. Tolv miljöer, tolv person­gallerier. Tolv historier. Också denna gång krävdes ungefär lika mycket arbete som med en roman.

En annan variant är att låta karaktärerna mötas. Personer som känner varandra eller inte, men vars vägar korsas i de olika novellerna. Ett paradexempel är Raymond Carvers Short cuts.

Överhuvudtaget ger alla former av avgränsningar kreativa fördelar. Till en viss del vet du ju plötsligt vad du ska skriva om. Det hjälper dig att planera boken. Du kan skissa upp planer för vilka perspektiv eller dramaturgiska knep som ska användas i vilka noveller, och hur mixen av karaktärer och intriger ska sättas samman.

En annan fördel med novellsamlingar, jämfört med romaner, är att skrivkramp lätt kan brytas: kör du fast i en novell, ta bara fram en annan. Tröskeln för att komma igång är låg. De halvfärdiga eller havererade novellerna som därmed högst troligt samlas bredvid de färdiga ska du inte låta störa dig.

Varje novellsamling rymmer också ett antal berättelser som aldrig blev.

Rekommenderas för dig

Artikeln publicerades i Skriva #3 2021 (21 juni 2021) och är skriven av .