Veckans deppigaste tidningstext kom i förrgår i Aftonbladet, signerad av poeten, redaktören och översättaren Anna Arvidsdotter. Hon skriver: »Den senaste tiden har jag rört mig i teknikutvecklingens bakvatten, längst ner i hierarkin, i översättningens proletariat – jag har försökt göra AI-översättningar till litteratur.«
Sedan följer en beskrivning av hur hon på ett förlags uppdrag fått i uppgift att »städa upp« en AI-översatt bok. För en tredjedel av ett normalt översättararvode. Arvidsdotter fortsätter: »Jag har mer stolthet i kroppen än AI:n, och slits därför mellan att a) inte vilja jobba gratis, samt b) göra ett jobb jag kan stå för. Båda sidorna förlorar, och jag skäms för översättningen jag lämnat in. Det finns tusen saker till att göra: språket kan varieras mer, fler upprepningar städas bort, osvensk meningsuppbyggnad suddas ut. […] AI har inget grepp om helheten, kan inte bestämma sig för och hålla en ton, inte vara konsekvent i översättningen ens av samma ord.«
Vad gör det med litteraturen, med läsarna, med översättarna om det är hit vi är på väg? Vad gör det med språket och kommunikationen människor emellan?
Något i mig dör en smula.
Eftersom jag läst Nils Håkanssons Dolda gudar i sommar vet jag att översättarna ofta hamnat i kläm genom historien. Boken, ett slags historisk genomgång av översättandets villkor och praktiker (mycket roligare än det låter), visar hur översättandet under flera århundraden var ett slags sista tillflyktsort för välutbildade människor vars liv på något sätt åkt i diket: adelsdamer som blivit änkor, människor som drabbats av sjukdom eller handikapp men fortfarande kunde skriva, statliga tjänstemän som hamnat i onåd hos makten …
Först under de allra senaste decennierna har de skönlitterära översättarna fått vettiga villkor och ett erkännande för sitt konstnärliga arbete.
Att översätta en bok är ju i någon mån att skriva en helt ny bok.
Men nu ska alltså den hantverksskicklighet och yrkesstolthet som med möda byggts upp raseras. Vilket gör delar av den översatta litteraturen sämre (alla förlag gör naturligtvis inte så här), men också riskerar att ytterligare urholka de ekonomiska villkoren och därmed de litterära resultaten för svenska författare. Översättande är den kanske vanligaste sidosysslan för författare, och många av dem vittnar om att översättararbetet också gör dem till bättre författare.
I en SvD-artikelserie om kulturlivets ekonomiska villkor berättade Sara Gordan tidigare i sommar om det mångsyssleri som krävs för de flesta författare, och vad hon uppskattar med översättningsuppdragen: »När jag undervisar förhåller jag mig till andras texter. Jag älskar det, men det innebär också att jag inte har så mycket kreativitet kvar till mitt eget skrivande. När jag översätter har jag däremot inga problem med att byta mellan andras texter och mina egna. Tvärtom blir jag inspirerad av formuleringar och meningsbyggnader som jag inte skulle göra av mig själv.«
Den sortens stretchning av den egna stilen och det egna språket behöver vi alla.
Veckans …
… läsarfavorit
»Skriv först, tänk sedan« är den klart mest lästa och sociala medier-uppmärksammade artikeln i nya Skriva. Den vanligaste uppfattningen i läsakretsen verkar vara ungefär: »Visst krävs det planering, men först vill man ju få fart på skrivandet.«
Själv är jag mer av en förhandsplanerare, men journalistik och skönlitteratur är ju två sorters skrivande med vitt skilda förutsättningar.
… översättningsproblem
Lovade i nya numrets ledare att jag i sommar skulle läsa Ferdinand von Schirachs Fallet Collini på originalets tyska. Med semestern avslutad har jag kommit halvvägs.
Skulle jag översatt alla ord som jag inte förstår hade antalet säkert överstigit 500. Men det har visat sig att jag kommer långt med att översätta verben, jag kanske inte alltid måste veta exakt vad som ligger och skräpar i försvarsadvokatens portfölj, eller vilket träd som grönskar utanför hans bostad.
Sensmoral: det är verben som skapar berättelsen – välj dem noggrant!
… döda författare
Sista helgen med TV från Paris nu. Deppigt. Jag har inte varit så engagerad i ett OS sedan förra millenniet.
Min fru och jag kom med tåget till Paris ett par veckor innan OS skulle invigas. Fackelbärare sprang förbi till lokalbefolkningens jubel och tusentals poliser genrepade på gatorna.
Som ofta när vi är i en storstad sökte vi ibland vila på en kyrkogård. Till och med två, den här gången.
Kyrkogårdarnas kyrkogård är väl Père-Lachaise, med urgamla och nyare skriftställare som Molière, Balzac, Wilde och Bourdieu. Oscar Wilde är fortfarande så avgudad att graven måste skyddas av ett pansarglasstaket.
Men för min del var besöket på Montmartrekyrkogården mäktigare. Inte så mycket för att Sartre och de Beauvoir delade grav precis vid ingången, som för att jag oförhappandes hamnade framför (ovanför?) en av mina absoluta favoritförfattare. Vid Julio Cortázars gravsten fann jag färska snittblommor, en oöppnad flaska rosé och ett tjugotal handskrivna lappar som lagts under små stenar, så att de inte skulle blåsa iväg.
Jag vek upp de flesta lapparna (det måste väl vara OK – eller är det som att läsa någons brev?) och blev faktiskt tårögd. Cortázarläsare från fyra kontinenter förklarade vad hans böcker betytt för dem när de separerat, flyttat till ett annat land eller bara varit 22 år och livsförvirrade.
Jag kände mig som en medlem i ett hemligt sällskap.
Mer om Julio Cortázar har jag skrivit här.
… lästips
Lea Ypis Fri – en uppväxt vid historiens slut påminde mig på ett sätt om Andrev Waldens Jävla karlar; båda berättarna betraktar sin underliga uppväxt med barnets lika klara som förvirrade blick.
Men Waldens bok utspelar sig uteslutande i den lilla världen. I Ypis självbiografi tränger Albaniens allomfattande kommunism, och konvulsionerna som följer på murens fall, djupt in i familjelivet. Eftersom Ypi numera är professor i politisk teori vid London School of Economics kan hon skildra både makro- och mikroperspektivet med en enorm trovärdighet. Sommarens bästa läsning!
Som The Guardian skriver: »Briljant observerad, politiskt nyanserad och – bäst av allt – rolig.«
…tävlingsinfo
Nu på måndag är det deadline för novelltävlingen på temat Jubileum. Fem personer bjuds på resa, boende och plats på scen under Novellfest i Lund Förstapristagaren belönas därtill med 5 000 kronor och presenteras med novell och intervju i Skriva.
Känns tiden kort har vi nya utmaningar. Till exempel »Skriv början på en historisk roman«.
