Du kan aldrig härma för mycket

Att läsa är bästa sättet att lära sig skriva. Här tipsar Skrivas redaktion om sex författare du kan lära dig av.

Etablerade författare säger gärna att »den som vill bli bättre på att skriva ska läsa mycket«. Det är sant. Men bara halva sanningen.

För när vi läser en roman första gången är vi fokuserade på berättelsen, och de bilder och tankar som berättelsen skapar i hjärnan. Men vi tänker ogärna på hur författaren har gjort, eftersom sådana funderingar för oss bort från just de bilder och tankar som berättelsen ger oss. Faktum är att ju mer vi gillar boken, desto mindre funderar vi på hur den är gjord. 

Visst kan ordrikedom, ordvalörer och tempo ändå omärkligt ta sig från bok­sidorna och in i din själ. Men om du verkligen ska lära dig något av dina förebilder, måste du återvända till böcker som du redan har läst. Vad är det du gillar? Kan du göra likadant?

Riskerar man då inte att tappa sin »unika röst« om man snor från sina favorit­författare? Jo. Skrivaredaktionen har flera gånger hört förläggare beklaga sig över hur många mediokra sexskildringar som vällde in efter Fifty Shades of Grey-­succéerna, och hur alla plötsligt ville skriva skojiga skildringar av skojiga gamlingar efter att världen hade förälskat sig i Hundra­åringen som klev ut genom fönstret och försvann. Men den risken är lätt att parera; det är inte författarnas berättelser du ska stjäla, utan deras teknik. Låna specifika grepp och tillvägagångssätt, och använd dem sedan för att skriva din egen berättelse.

Alla författare står på andra författares axlar – på samma sätt som en arkitekt inte skulle rita sitt första hus utan att först hämta inspiration och kunskap från kollegor och föregångare. Vare sig arkitekter eller författare bygger någonsin något som är hundra procent eget. Det vore bara dumt att försöka.

På de följande sidorna möter du sex författare som var och en har använt sig av tydligt utmejslade stilistiska grepp för att nå sina mål. Du behöver inte älska just de här författarna, eller använda just de här greppen. Men du har alltid nytta av att gå tillbaka till böcker som du har gillat, och fråga dig: 

Hur gör de egentligen?

Annons

Tobias Regnell och Johanna Wiman

 

Julio Cortázar (1914–1984):
Upplöser gränsen mellan verkligt och overkligt

 

Det var Gabriel García Márquez som fick Nobelpriset och hans Hundra år av ensamhet som blev en klassiker och bestseller. Men det är argentinaren Julio Cortázar som är »författarnas författare« inom den latinamerikanska vågen, »el boom«, som sköljde över världen med sin berättarglädje och magiska realism från 60-talet till en bit in på 80-talet.

Där dagens autofiktion vistas i ett slags gränsland mellan fantasi och verklighet, utforskar Cortázar och hans efterföljare ett annat – som ofta framstår som mer inspirerande.

I en berömd novell, Intaget hus, bor två medelålders syskon sedan barndomen i ett älskat släkthus. Vardagen pågår med sina rutiner och ritualer men plötsligt hörs ett märkligt ljud, lite som en dämpad konversation, och de normalt så sansade syskonen överger i panik en del av bostaden. Det slutar med att »de« har tagit över hela huset. En annan novell, Förföljaren, om en marijuanamarinerad, lätt maskerad Charlie Parker, är en fantastisk miniskildring av vilken självförbrännande världsstjärna som helst som har för mycket talang för sitt eget bästa (Amy Winehouse, Diego Maradona, Jimi Hendrix …). Här är det själva tiden som tänjs ut och löses upp, samtidigt som Cortázar presenterar sitt eget konstnärliga ideal genom jazzgiganten – och problemen med att leva upp till samma ideal genom novellens berättare, biografiförfattaren Bruno, som får personifiera det rimliga och realistiska.

En vaken läsare ser snart hur hur Cortázar arbetar. Och samtidigt är det … magiskt. Tidens, rummets och tankens röda trådar slår knut på sig själva. Eller som Gunder Andersson skrev i en recension av Cortázars Samlade noveller I–II. »I det absurda, fantasifulla, sagoaktiga, är Cortázar mycket konkret, i det vardagliga kan han chockera. Plötsligt, i den mest sakliga information kommer det in oroande moment som ställer allt på huvudet, något farligt mitt i det mest banala.«

Annons

/Tobias Regnell

HÅLL UTKIK EFTER: 

Hur realismen lägger grunden för fantasin. På några korta meningar kan Cortázar etablera en miljö och några karaktärer som är lika trovärdiga som intresseväckande. Sedan tar han läsaren i handen och traskar vidare till det otroliga eller absurda, utan att läsaren märker var gränsen går. Och så tillbaka igen. På så sätt illustrerar han ett av den skönlitterära författarens grunduppdrag: att göra fantasin verklig, och verkligheten fantastisk.

 

Zadie Smith (1975–):

Skapar komplexa konflikter

 

Romaner drivs av konflikter. Det är ett råd som brukar upprepas; att man som författare tidigt bör presentera åtminstone en konflikt, gärna flera, som ska driva berättelsen framåt.

Men det spelar förstås roll vilken sorts konflikt du som författare skapar. En trist, förutsägbar eller klyschig konflikt lyfter inte med automatik en berättelse. Ska den alkoholiserade snuten ta ett återfall? Tja, troligtvis. Kommer de två bråkande bröderna att också bråka om farsarvet när farsan dör? Jo. Däremot kan en djup, komplex och oväntad konflikt räcka för att bygga ett helt litterärt universum. En av de samtida författare som är skickligast på att skapa sådana mångbottnade konflikter är Zadie Smith. 

Hon debuterade som 25-åring med romanen Vita tänder, för vilken hon belönades med en rad priser, och etablerade sig snabbt som en internationell författarstjärna. Redan från första boken syntes henne förmåga att skriva stora och rika romaner med temperaments­fulla och yvigt tecknade karaktärer, som hade de mest fantastiska bråk.

I Om skönhet, till exempel, står en pappa, en mamma och deras tre barn i centrum, och familjemedlemmarna är så fylligt framskrivna att de var och en för sig hade kunnat bära en egen roman. Pappan Howard är en bitter brittisk, dedikerat ateistisk, konstvetare med en edsvuren fiende i den högervridne akademikern Monty Kipps. Sonen Jerome väljer att följa Jesus, vilket driver fadern till vansinne, och förälskar sig därtill i fienden Monty Kipps dotter. Mamman Kiki, en »före detta smal sexig medborgarrättsaktivist« som blir bedragen av sin make, förlåter honom, fast blir vän med Monty Kipps fru Carlene, som i sin tur inte har berättat för sin familj att hon är döende i cancer … Så fortsätter det, med hemligheter, missförstånd och elakheter som går kors och tvärs i alla tänkbara riktningar. 

/Johanna Wiman

Zadie Smiths böcker är skarpsinnigt strukturerade, oupphörligt underhållande och – osannolikt nog – fullkomligt trovärdiga.

HÅLL UTKIK EFTER:

Ordväxlingen. Zadie Smiths karaktärer skäller, surar och tjuvnyper varandra med finess. Som när skolflickan Tracey i Swing Time trycker dit berättarjaget genom att göra klart att hon själv behärskar dansstegen wings bättre: »›Alltså‹, sa hon utan att höja blicken från skärmen, ›man kan inte få silver utan att göra wings, och guld kan du glömma. Så varför ska din pappa komma och titta när du gör bort dig. Ingen jävla mening, eller hur?‹«

 

Tom Wolfe (1930–2018):
Låter karaktärerna färga sin värld

 

Även om vi lever i samma stad, så lever vi i helt olika världar. Det visar Tom Wolfe tydligt i sina böcker.

Wolfes berömmelse sköt fart på 1960-talet när han och en handfull andra amerikanska journalister förnyade tidningsreportaget genom att börja använda stilgrepp från skönlitteratur och film. De arbetade med tydliga scener, jagade talande detaljer och använde sig till och med av inre monolog, baserad på grundliga djupintervjuer med människorna i reportagen. Samtidigt vände sig The New Journalism, som rörelsen kom att kallas, bort från journalistikens traditionella bevakningsområden. Istället gav de sig ut i det myllrande amerikanska 60-talet. Hippies, medborgarrättsrörelsen, Hells Angels, rymdkapplöpningen … allt skildrades så närgånget som möjligt.

Tom Wolfes vana vid noggrann research och hans förstahandskunskap om högt och lågt i det amerikanska samhället gav honom viktiga verktyg när han gick över till romaner. Den skönlitterära debuten Fåfängans fyrverkeri blev en bestseller och huvudpersonen Sherman McCoy en referensfigur i det sena 80-talets yuppiekultur (boken filmatiserades med Tom Hanks som McCoy).

Wolfes romaner har oftast tre, fyra huvudpersoner från diametralt olika delar av samhället. Alla skildras inifrån, i tredje person. Olika kapitel har olika huvudpersoner och deras livsöden vävs in i varandra, ofta genom ett brott som tvingar fram konflikter eller oväntade allianser mellan rik och fattig, svart och vit, anklagad och sanningssökare. Strukturen ger Wolfe möjlighet att briljera med sin förmåga att fånga och återge dialog, livsstilar och tankebanor från alla skikt i sam­hället.

Böckerna kan ibland bli programmatiska och de sista romanerna (som Tom Wolfe skrev i 80-årsåldern innan han dog 2018) är tämligen gubbsjuka. Men under ett halvsekel lyckades han på ett unikt sätt skriva fram tidsandan – eller snarare »tidsandorna« – genom sina karaktärers ögon.

/Tobias Regnell

HÅLL UTKIK EFTER:

Statusmarkörer. Vem äter en lever­pastejmacka med gurka? Vem äter en toast med paté och cornichon? Och vilken skillnad är det egentligen? Människor lever i olika miljöer men jagar också lyckan med olika medel, gör olika värderingar av sin omvärld och framställer sig på olika sätt. The world is a stage – det märks tydligt när Tom Wolfes karaktärer pratar och agerar.

 

Studs Terkel (1912–2008):

Lyfter det muntliga berättandet

 

Efter många år i skymundan har den genre och skrivteknik som kallas oral history lyfts fram, genom bland andra ­Svetlana Aleksijevitj som 2015 belönades med Nobelpriset. Hennes ­metod för att väva samman vittnesmål till en övergripande berättelse om »Sovjetmänniskan« har inspirerat många.

Nestorn på området är dock amerikanske Studs Terkel, som enligt tidningen Time Out kunde »locka fram intressanta livsberättelser ur en lyktstolpe«. Under 45 år programledde han ett radioprogram fem gånger i veckan, och det var där hans människointresse växte och hans intervjuteknik vässades. Terkel – liksom Aleksijevitj – är en mästare på att lyssna och fråga, och sedan kondensera fram essensen av en människas upplevelser och tankar. Som läsare får man ta del av samtal så djuplodande och ärliga att man börjar undra vad man egentligen pratar om med sina egna bästa vänner.

En anledning till att dessa böcker blir bra är att de går rakt på de stora frågorna och livsberättelserna. Men magin skapas av kören av röster som berättar om en plats, ett ämne eller en tidsperiod. Summan blir större än enskildheterna.

Studs Terkel har skrivit oral history-böcker om så olika saker som Chicago, ras, andra världskriget (The Good War belönades med Pulitzerpriset 1985), arbetslivet, tro och döden. Han har skrivit om sådant han tänkt mycket på, och som han därför velat höra andra berätta om. Böckerna om just tro och döden skrev han följaktligen i 90-årsåldern.

Naturligtvis finns det hur många oskrivna böcker som helst i den här genren även från den svenska verkligheten. Och skrivsättet lånar sig även till skönlitteratur, för den som kan fantisera fram så många röster, så många liv.

/Tobias Regnell

HÅLL UTKIK EFTER:

Dialoginspiration. Studs Terkels böcker är mosaiker av svarta, vita, beslutsfattare, gräsrötter, judar, muslimer, gamla, unga … Alla har sitt sätt att prata, sina referenser och ordval. Det är en guldgruva även för skönlitterära författare på jakt efter karaktärer och öden, och en stilstudie för författare som inte vill att alla karaktärer ska prata på samma sätt.

 

Kristina Sandberg (1971–):

Skiftar tempo med Majs humör

 

En romanperson är inte statisk. Varje stund, dag, vecka och år befinner sig människor i olika sorters sinnestillstånd. Ibland är vi lugna och harmoniska, ibland stressade, ibland lågmälda, ibland sorgsna eller oroliga. Ofta beror det på att någonting skett, andra gånger begriper vi inte vad som får känslorna att skena.

En författare som aktivt använder detta faktum för att förstärka sin gestaltning är Kristina Sandberg.

Sandberg fick sitt stora erkännande med »Maj-­trilogin«, en episk berättelse om en hemmafrus liv som börjar med att Maj blir gravid utanför äktenskapet. Berättelsen följer sedan Maj genom livet, och hennes humör präglar rytmen i böckerna.

I den första boken, Att föda ett barn, som utspelar sig 1938, har den 21-åriga Maj blivit gravid med en äldre, alkoholiserad man ur övre medelklassen. Hon »räddas« genom ett hastigt giftermål, och måste nu orientera sig i en helt ny värld, som fru i överklassen, åt en lynnig man, med ett barn i magen. Inuti henne skenar paniken – hon har förlorat kontrollen över sitt liv. Detta låter Sandberg läsaren förstå genom en text med långa, stressade, flödande meningar utan slut, som i de mest ångestladdade partierna av boken kan sträcka sig över flera sidor. Läsaren erfar Majs instängdhet, hennes pressade andhämtning: »Så ska assietterna samlas in och dukas ut, hon får äta sina sandwichar sedan, de andra är väl redan färdiga nu, ja och det går en ryckig rörelse längs med bordet när gästerna tafatt räcker varandra förrättstallrikarna att stapla på hög, men Dagny reser sig och tar en stapel i famnen, lilla vän, säg till om vi kan hjälpa dig med något, och ännu balanserar hon mellan svindlande höjder och avgrundens rand – nej, det har redan släppt, fästet – assietterna måste hon låta vara på den rostfria diskbänken med rester och allt, annars blir fisken fesljum, och hon hör sin röst och ändå inte, att nu måste ni börja med det samma så inte fisken kallnar …«

Ovanstående är bara en tredjedel av hela meningen.

I de följande böckerna lugnar sig Maj något; hennes tillvaro landar men nya känslor färgar tempot och språket: ledan, oron, längtan bort. Så lyfts ett »vanligt« liv till tre ovanliga böcker, som krupit in i kroppen på hundra­tusentals läsare.

/Johanna Wiman

HÅLL UTKIK EFTER:

Kommateringen. Vissa av Sandbergs meningar är hela sidor långa. Det låter ogörligt, men möjliggörs av en finkalibrerad användning av andra skiljetecken. Undersök vad kommatecknen gör för tempot och tydligheten. Fundera också över när Majs känslor är som starkast, och hur det manifesterar sig i texten.

 

Jonathan Safran Foer (1977–):

Använder boksidornas möjligheter

 

Låt texten tala för sig själv« är ett gammalt mantra i bokbranschen. Misstänksamhet väcks genast på förlagen om ett romanmanus försöker betona saker och väcka uppmärksamhet med kursiva partier, VERSALER och konstiga typsnitt snarare än väl valda adjektiv och en spänstig dialog. 

Det struntar Jonathan Safran Foer i. Inte heller väjer han för att skriva fackböcker om minerade ämnen som köttindustrin (Äta djur) och klimatet (Det är vi som är klimatet), eller romaner om Förintelsen (Allt är upplyst) och 11 september-attackerna (Extremt högt och otroligt nära). Han har mycket på hjärtat och använder de medel som står till buds för att suga in och övertyga läsaren, trots att det ger honom en hel del smällar från recensenterna.

Längst går han i romanen Extremt högt och otroligt nära där han lägger in bilder, fyller sidor med siffror, ringar in viktiga ord, lämnar vissa sidor helt tomma sånär som på en mening, skriver enbart med versaler … När en karaktär berättar en historia som blir alltmer plågsam, blir radavståndet och avståndet mellan orden också allt mindre i ett slags illustration av ångesten – tills sidorna blir helt svarta. 

Safran Foer menar själv att en bok »är som en skulptur«. »Valet av typsnitt, storleken på marginalerna och typografin influerar hur man läser den här boken. Jag ville att den skulle vara något som du verkligen håller i dina händer, inte bara ett fordon för orden.«

Han talar med självförtroendet hos en som studerat litteratur på ansedda Princeton och haft Joyce Carol Oates som handledare, och ingen kan förneka hans talang. Hans böcker är på gott och ont ett fyrverkeri, och även den vanliga texten kan bli ganska måttlös. 

Svenska Dagbladets Ulla Johansson funderade till exempel i sin recension av Extremt högt och otroligt nära: »Var går gränsen mellan det djupt gripande och det kväljande banala? Eller mellan det roliga upptåget och det enerverande tricksandet?« 

De frågorna är intressanta för varje skrivande läsare.

/Emma Glaser

HÅLL UTKIK EFTER: 

Gestaltningen. Vad poängterar Safran Foer i sina böcker – och hur? Och vilken betydelse har det för karaktärernas känslor, tankar och agerande? Jonathan Safran Foer tar show, don’t tell till en ny nivå.

Artikeln publicerades i Skriva #3 2020 (08 juni 2020) och är skriven av , , .