För ett par år sedan stod min vän på sin altan när hon hörde ett underligt ljud ovanför sig. Hon vände blicken uppåt och såg en drönare som långsamt sänkte sig ned från himlen och började hovra framför henne. Drönaren var utrustad med en hjärtstartare. Under några förvirrade sekunder stirrade hon på den innan hon förstod att något allvarligt måste ha hänt, tog drönaren i famnen och sprang ut på innergården. Det visade sig att en av hennes grannar hade fått ett hjärtstopp.
Som en sådan skänk från ovan föreställer jag mig att Liberalerna tog emot Pisa-undersökningen och nyheten om de svenska elevernas kunskapsras i början av denna riksdagsvalsvecka.
Eller som en i luften uppslängd brudbukett, kanske; Simona Mohamsson var i alla fall riktigt redo att ta enhandslyra. Glöm att utbildningsministern själv för bara några månader sedan blev påkommen med att inte kunna Sveriges grundlagar, i en valrörelse är minnet kort. »Jag tar den!« skrek partiledaren nu och armbågade sig förbi lärare, forskare och läsfrämjare för att som det heter sätta agendan. På en presskonferens slog hon fast att det stora Pisa-tappet berodde på en skärmpandemi, och att lösningen var att gå från »skärm till pärm«.
Det låter bra, det måste man ge henne. Ta ifrån Sveriges drygt en miljon grundskolebarn deras skärmar och stuva in paddor och datorer i ett förråd. Men sedan då?
Det svåra med ett val är att samhället är oerhört komplext, samtidigt som politiker för att vinna väljarnas förtroende behöver göra grova förenklingar. I det här fallet hade varje parti sin förklaring på varför tre av tio svenska femtonåringar inte kan läsa ordentligt, och bland flera skäl lyftes förstås så kallad »massinvandring«.
I går lämnade jag min dotter på förskolan. Just nu vill hon gärna att vi två ska sitta i kapprummet och känna in stämningen ett tag, så det gjorde vi, och då kom jag att prata med hennes nya pedagog Cissi.
Hon berättade att hennes familj kom till Sverige från Chile när hon var tretton; föräldrarna tvingades lämna landet några år efter militärkuppen 1973. Medan Cissi hjälpte en liten pojke att byta sin grötkladdiga tröja beskrev hon hur hon som tonåring försökte förstå det nya samhället genom att läsa svenska författare. »Jag slukade Per Anders Fogelström«, sa hon, »och Moa Martinson. Det var mitt sätt att orientera mig i Sverige.«
I Skriva har vi flera gånger berättat om läskrisen och dess följdverkningar. I en intervju där ungdomsförfattaren Johanna Lindbäck berättar om det Kafkaartade i att skriva för ungdomar som inte kan läsa. I ett reportage om vem som ska skriva morgondagens böcker när allt färre unga läser skönlitteratur. I en artikel om hur genren Lättläst exploderat då allt färre tonåringar klarar av att läsa vanliga böcker. Ändå vet jag förstås inte mer än någon annan hur man vänder en sådan här trend, men jag vet en sak: jag önskar varje trettonåring den vila och glädje som det innebär att i de där sköra, öppna, tidiga tonåren få upptäcka en författare som Per Anders Fogelström. Att få utforska historien och språket och betrakta både samtiden och dåtiden genom en medveten författares lins. Få göra ett försök att förstå både sig själv och samhället.
Vad är ens ett samhälle? Jag skulle säga: människor som försöker leva tillsammans, trots att det ibland är svårt. Vi hör ihop med varandra och behöver varandra, vare sig vi vill eller inte. Hur man än vrider sig ingår man i den väv som utgör »samhället«, som består av en massa människor man inte själv får välja, och vars beteende och värderingar man inte alltid tycker om: allt från högljudda tonåringar som luktar svett och gapar på bussen till medveten medelklass som röstar »rätt« men köper kokain på helgen. I ett demokratiskt fungerande samhälle kan man inte handplocka sina medmänniskor. Det handlar om att lära sig leva med andra, i någon sorts harmoni, och då behöver man försöka se det bästa hos andra. Därför har jag så svårt att begripa hur man kan leva i ett välfärdssamhälle och ändå vilja klänga sig kvar vid en grundmurad främlingsfientlighet.
När man har små barn blir det särskilt tydligt. Så många människor runt mina barn är födda utanför Sveriges gränser, eller har föräldrar som är födda utanför Sveriges gränser. Tandläkaren som efter undersökningen tar fram en liten plastlåda och låter min dotter välja två klistermärken för att hon var alldeles extra duktig, »duktigast av alla i dag«. Läraren som bjuder på baklava under Eid och berättar om Ramadan. Bambakocken som bjuder på gröna bakverk under Saint Patrick’s Day och berättar om Irland. Fritidspedagogen som lär barnen fläta nyckelringar av glänsande pastellfärgade snören, med mjuka lugna händer, och busschauffören som vinkar åt min treåring i backspegeln. Akutsjuksköterskan som låter min son välja låt för att han ska kunna andas lugnt i lustgasmasken när han brutit armen. Grannarnas afghanske adoptivson som kom hit 2015, som har utbildad sig till ambulanssköterska och som tar med barnen på gatan för att prova klättring när det är studiedag. Eller taxiföraren som plockade upp mig när min cykel hade gått sönder och körde mig till förskolan så att jag inte skulle bli sen att hämta mitt barn, utan att vilja ha en spänn betalt.
Hur klarar man av att upprätthålla en hård blick samtidigt som allt detta faktiskt finns?
När vi i våras gjorde en läsarundersökning och bad Skrivaläsarna berätta vad de tycker om tidningen, fanns där en man som tyckte att det var olämpligt att jag hade skrivit ett i hans ögon alltför politiskt fredagsbrev. Jag hör dig, ville jag svara, men det är inte alltid lätt att vara substantiell utan att tycka någonting. I helgen är det val och jag önskar att alla orkade lyfta blicken bortom rubrikerna och plakaten, och också bortom sig själva. Som författaren Malin Haawind, som jag porträtterar stort i nästa nummer, skrev på Instagram: »Att Bregott är jävligt dyrt just nu är inte anledning nog att svaja i mänsklighet.«
I allt detta gör det mig ändå glad att läskris och Pisaresultat i elfte timmen blev en valfråga, för jag tror verkligen att det finns mycket att vinna på att vända denna dystra utveckling. Läsning, sa min sons mellanstadielärare på föräldramötet häromdagen, är inte bara ett sätt att tillgodogöra sig fakta och information. Läsning stärker vår empati. Det är sant, och på så vis kan läsning göra att vi förstår varandra bättre, att vår förmåga att leva tillsammans stärks.
Läsning är också mycket mer. Det kan vara vila och ro. Eller något vettigt att prata med varandra om. Läsning kan vara nyckeln till att förstå ett nytt samhälle. Läsning är en förutsättning för att vi ska kunna fungera i en demokrati, för att vi ska tänka själva, ta del av samhället och kunna ge tillbaka.
Så om vi ska försöka se bortom rubriker och plakat, vem ska vi lyssna på? Vad gäller läskrisen föreslår jag: lärarna. I en ny krönika i Vi Lärare skriver Maria Wiman att hon är trött på politiker som spelar förvånade över Pisamätningen:
»Det här är det enda tänkbara resultatet i en skola som fungerat som kommunernas budgetregulator och rikspolitikernas favoritslagträ månad ut och månad in i decennier.
Det har pågått så länge nu. Resursenheten som lades ner, specialläraren som slutade och inte ersattes, skolbibliotekarien som plötsligt måste dela tjänsten mellan tre skolor, hur vi plötsligt förväntades vikariera för varandra, ordet »köpstopp« som introducerades en dag, jakten på böcker i klassuppsättning som började läggas på den enskilda lärarens goda vilja, hur man plötsligt köpte blyertspennor för egna pengar, hur klasser slogs ihop, museibesöken försvann, kollegor blev långtidssjuka, hemmasittarna blev fler, diagnoserna ökade, den psykiska ohälsan skenade.
Inget kom huxflux på en dag. Detta är vad som händer när skolan systematiskt och medvetet år efter år ›effektiviseras‹.«
Det som behövs är sällan politiska reformer som låter handlingskraftiga men i verkligheten utgör billig signalpolitik. Det som behövs är pengar. Pengar in, innan det går åt skogen.
Häromdagen såg jag ett klipp där Linköpings miljöpartistiska kommunalråd Maria Moraes påpekade att det kostar ungefär 1,5 miljoner kronor att placera ett barn ett år på anstalt.
Tänk vad skolan hade kunnat åstadkomma om samhället fått tillgång till den summan innan domen föll.
Veckans …
… författarinspel
Maria Maunsbach berättade i vårt reportage om folkhögskolornas kris om hur värdefull hennes folkhögskoleutbildning varit: »För många andra estetiska ämnen fungerar folkhögskolor som förberedande utbildning innan man går vidare till exempelvis teaterhögskola eller musikhögskola. Men en folkhögskola är ofta den enda, eller sista, anhalten för den som vill bli författare.« Nu har hon skrivit långt om samma ämne i Aftonbladet, vars kulturredaktions valbevakning jag verkligen uppskattat det här året.
… läsning
Just nu läser jag Kött av David Szalay. Mer än vad jag vill erkänna läser jag den för att jag avskyr att känna mig som den enda som missat en haussad bok. Det är en fascinerande medryckande historia – samtidigt är prosan stram och sparsmakad och distanserad på ett sätt som jag inte alltid älskar. Sextio sidor in är jag nog ändå fast.
… märkligaste situation
När jag, oförberedd och med en begynnande förkylning i kroppen, i måndags skulle köra två åttaåringar till sin första taekwondoträning och insåg att uppmaningen om att föräldrar skulle vara med bokstavligen innebar … vara med. I en timme stod jag framför en sträng, på gränsen till galen, kampsporttränare och följde olika koreanska instruktioner om sparkar och slag. Efteråt uppmuntrade tränaren mig att anmäla mig till vuxengruppen. Det kommer jag inte att göra.
… mejl
Schemat till SkrivaScenen som Tobias och jag fick i början av veckan. Det kommer att behövas riktigt mycket beskt utställarservicekaffe för att vara på topp hela vägen, kan jag säga, men det blir ju alltid roligt. Spända är vi också inför söndagskvällens uppstart av Skrivas och Therése Granwalds nya romankurs. Ses vi på Litteraturhuset?