Den här sommaren har jag funderat över detta med att ha en tydlig egen stil.
Två författare vars texter jag ofta läser är Patrik Lundberg och Alex Schulman, som båda regelbundet skriver krönikor i Dagens Nyheter. Patrik Lundbergs drabbar mig alltid, eller öppnar upp någonting i mig, så att ny luft och nya tankar sipprar in. I hans lågmälda texter finns skärpa och kvickhet, och därtill ofta en frisk och klar ilska; han balanserar behärskat mellan lättsamhet och allvar och skriver aldrig det helt förväntade. Där finns en säregen röst och ton. En egen stil.
Och så Schulman. Varför retar jag mig alltid på hans krönikor? De är inte illa skrivna. Men min känsla är att han skriver samma text om, och om, och om igen. Receptet: öppen dörr slås in med ett till förbannelse upprepat skrivmanér som väl är tänkt att vara roligt, men mest känns inövat. Överdrivet. Författaren är hemtam, pratig, för säker på sig själv kanske? Att läsa känns som att sitta bredvid en snubbe som har två öl innanför kavajen och – stärkt av dem – orerar brett om självklarheter i tron att han är den ende som insett dessa. (En, observera, inte helt ovanlig samtalssituation.)
Den ena skribenten uppskattar jag alltså för att där finns ett eget, omisskännligt sätt att skriva. Den andra retar jag mig alltså på av … precis samma skäl? Nåväl: det är min övertygelse att man ibland fastnar i ett manér och det kan vara mitt i prick – men man kan också behöva bryta det. Tobias har ibland, med rätta, invänt att mina texter är bra men alltför lika varandra. Då och då försöker han, med blandat resultat, baxa mig utanför min comfort zone. »Ska du inte prova att skriva på ett annat sätt?« säger han och skickar en länk till en Tom Wolfe-bok eller ett gammalt Offsidereportage. Och han har en poäng.
Augusti beskrivs ibland som »det riktiga nyåret«. En tid som skaver lite, där sorg över att sommaren snart är förbi blandas med en skamsen längtan efter vardagens repetitiva lunk. Många tänker på förändring och förnyelse. Det kan handla om matlådor eller träningsscheman eller en smartare kalender eller annat skittråkigt, men som skrivande människa kan man också tänka: Hur vill jag att mitt skrivande ska vara i höst? Vill jag förnya något, och i så fall vad, och hur?
Kanske handlar det om att mer aktivt söka sin egen författarröst.
Att självkritiskt granska sina manér.
Eller att bara våga skriva om någonting helt annat än man brukar.
För dig som är sugen på förnyelse finns här några digitala lästips:
• Vår guide om att ge sitt skrivande en nytändning.
• En text om att låta sig inspireras av skickliga författare.
• Ett porträtt på Jan Arnald, som först förnyade den svenska deckargenren och sedan sig själv.
Veckans …
… läsning
Andreas Cervenkas Girig-Sverige som e-bok. Intressant och rentav drabbande om svensk ekonomi, bostadspriser och klassklyftor – och lättfattligt även för mig som är usel på att begripa det avancerade och obegripliga system som begreppet »ekonomi« utgör.
Cervenka har sommarpratat i år också.
… lägg av!
Bilder på kantareller i sociala medier. Det har regnat hela jävla sommaren, det är inte konstigt att man hittar svamp i skogen – och säg någonting mindre fotogeniskt än klibbiga halvskitiga gula svampar i en plastpåse?
… podd
Minns ni porträttet på debutanten Ann Edliden? Nu gör hon den otroligt roliga podden Oförskämt att anta, en välresearchad podd om fulkultur, med Anna Book som någon form av röd tråd.
… transformering
Torbjörn Flygts hyllade debutroman Underdog blir teater. Skådespelaren Erik Borgeke har förvandlat boken till en monolog som han kommer att framföra på Malmö stadsteaters scen Hipp. Jag träffade Flygt förra hösten, i samband med att den tredje boken om Johan Kraft gavs ut.
… livsråd
VM-slutspelet i fotboll har fått mig att tänka på ett av de första stora porträtten jag skrev som frilansjournalist – på Pia Sundhage. Jag träffade dåvarande landslagstränaren i Albufeira i Portugal, eftersom landslaget var där och spelade Algarve Cup, och fick en dryg timme med Sundhage som mötte mig i träningskläder på hotellets uteservering där hon drack cappuccino med socker och lärde mig sin viktigaste tränarsentens: »Coacha det friska.« Kortfattat: kritisera inte det som är fel, uppmuntra och bekräfta istället det som är bra.
Senare har jag insett att den går att applicera på snart sett allt i livet.
… intervju
Gör jag först nästa vecka, med radioprofilen och författaren Marie Lundström. Därför ska jag ägna helgen åt att läsa hennes Alla måste söderut.
