I senaste numret av Skriva frågar vi förläggarna hur de hanterar sina författares svackor. Deras svar gör klart att förläggare inte bara jobbar med texter, utan lika mycket med människor – skapande och ibland lite sköra människor.
»Med vissa behövande författare har jag löpande, väldigt personlig kontakt – även nattliga sms besvaras så snart som möjligt om det behövs«, berättar Hans-Olov Öberg på Southside Stories.
»Jag har gränser och är till exempel helt ledig ibland«, säger Anton Gustavsson på Weyler förlag (och det låter ju … minst sagt rimligt).
»Gränsen till författarnas privatliv kan ganska snabbt suddas ut, och vi har inget emot det. Den mesta kontakten med våra upphovspersoner sköts dock på kontorstid«, konstaterar Kajsa Ejeby på Ejeby Förlag.
En förläggare behöver ibland också vara kurator, vän och medmänniska. Och det förvånar mig inte. De flesta författare jag porträtterat har berättat om ett författarliv där extatisk skaparlust varvas med djup självkritik, och flera av dem har utstått tunga perioder. En av dem har fastnat i missbruk, »oavbrutet drickande, rock around the clock«. En av dem skrev sin Augustprisade roman mitt i en eskalerande utmattning. En författare spände sig så mycket av ångest inför ett boksläpp att hon tappade känseln i halva kroppen och en annan trodde att han hade fått en neurologisk sjukdom, eftersom frustrationen över att inte få texten dit han ville gav honom domningar och stickningar i kroppen.
Det är absolut vanligare att författare ibland mår riktigt dåligt, än att de inte gör det.
Ett i Skriva upprepat påpekande är att skrivandet i sig har ett värde: du kan skriva enbart för att det är intressant eller meningsfullt eller tillfredsställande. Det behöver inte bli något, skrivandet kan ändå vara någonting du mår bättre av. En parallell sanning tycks dock vara att skrivandet i perioder är något författarna mår fullkomligt uselt av. Eller är det snarare resultatet de mår dåligt över? Tanken på att behöva släppa in andra i världen de skapat, risken att sågas av en skarp kritiker, rädslan för att läsarna ska rata boken?
I över tio år har jag jobbat på Skriva och försökt begripa drivkraften hos de aspirerande och etablerade författarna; dubbelheten i att ägna sig så envist – ibland maniskt – åt något som kan kännas så blottande och naket och svårt.
Det påminner om min relation till löpning, som under mina tonår var det viktigaste i mitt liv. Jag sprang backintervaller tills jag kräktes, körde löpskolning i elljusspåret tills tårna domnade, malde varv efter varv på en kolstybbsbana medan min tränare väste hålltider. Före varje 800-meterslopp mådde jag dåligt i dagar. På själva tävlingsdagen var jag alltid så nervös att ingen annan än min tränare fick tilltala mig, jag åt bara dextrosol och drack bara vatten och varje gång tänkte jag att det här skulle bli mitt sista lopp, sedan skulle jag sluta.
Efteråt: en obeskrivlig eufori. Oslagbar lycka.
Som sällan varade längre än till nästa träning.
Jag slutade när jag var 16 år. Numera springer bara jag en runda ibland, en halvmil eller så, utan koll på tider eller löpsteg. Jag blir inte bättre. Men det är roligare.
»Det var ett fint fredagsbrev men du skulle behöva en slutsats«, brukar Tobias säga när han får läsa dem före publicering, så nu ska jag förekomma honom: den där lättheten som kommer när man gör någonting helt kravlöst tror jag att man ska söka även i skrivandet. Som författare har man ju inte fysikens lagar emot sig på samma sätt som en löpare, man kan fortsätta att bli bättre länge. Och även om man när en förhoppning om att texten ska »bli något« är det nog klokt att inte tänka så mycket på den saken. Att som när jag springer tänka »jag går ut en stund och ser hur långt det blir«.
Eller som Jessica Schiefauer berättade när vi hade uppstart för Skrivas och Therése Granwalds romankurs förra helgen. Schiefauer brukar, när tanken på att skriva känns tung, säga till sig själv: »Jag ska bara titta lite.« Så öppnar hon manusfilen, utan några föresatser eller mål eller krav.
Och varje gång kan hon förstås inte hålla sig, utan börjar skriva.
Veckans …
… undantag
En författare som mår prima är Åsa Hellberg! Feelgoodförfattaren är inte den som uttrycker sig försiktigt, och då vi sågs i hennes barndomssamhälle Fjällbacka sa hon:
»När författare bara pratar om ångest och skrivkramp tänker jag ibland: ›Om det är så jävla svårt, varför gör du det då?‹ Jag tycker att det är en ynnest, det här jobbet, det är en jävla ynnest. De som sitter och klagar kanske borde hitta något annat? Gå ut och träffa människor som har problem på riktigt. Jag blir bara arg när jag hör det! Hur många människors drömjobb är inte det här? Nej, jag har fått den här gåvan, det är så jag känner. Jag har åkt i snöoväder från Upplands Väsby till södra Stockholm och vetat att jag som enda förälder har en unge på dagis fyra mil bort, att ingen kan hämta honom när dagiset stänger, och hört min chef säga att ›nej, du kan inte missa det här mötet‹. Då är inte författaryrket ett problem, när man sitter i morgonrock bakom sitt skrivbord och tittar ut på snön. Bortskämda, det är vad vi författare är!«
Läs gärna hela porträttet, där Åsa Hellberg bland annat berättar om hur det påverkat henne – som författare och människa – att bli bortlämnad och övergiven bara två månader gammal.
… bokrelease
Hälsade på en vän som jobbar på institutionen för svenska, flerspråkighet och språkteknologi vid Göteborgs universitet. Efter att ha tittat in i hennes arbetsrum, och nöjt noterat att Skriva stod i bokhyllan i personalmatsalen, besökte vi ett öppet föredrag. Där berättade lektorn Ylva Byrman om sin nya bok Konsten att bygga meningar, under en ljuvligt distinkt halvtimme med mängder av konkreta exempel ur såväl samtida skönlitteratur som byråkratspråk.
… efterlysning
Vi – och med »vi« menar jag Ludwig på marknadsavdelningen – har en efterlysning. För att tydligare berätta för de som ännu inte upptäckt oss vad Skriva är och kan betyda för en skrivande människa, vill vi efterlysa det Ludwig lärt mig heter »testimonials«. Om du har lust att dela med dig: mejla oss en 20-60 sekunder lång film (i stående format) på redaktion@tidningenskriva.se där du berättar vad du tycker om Skriva, och hur du använder vår tidning, sajt och app.
Som tack för besväret slänger vi in en belöning: om du skickar oss en film senast 1 november är du med och tävlar om ett guldkort till nästa års Bokmässa i Göteborg!
… treat
6–7 november arrangeras nionde upplagan av Göteborgs Litteraturfestival på fantastiska Skeppet GBG. Dit kommer bland andra författarna Tomas Espedal, Monika Fagerholm och Layla Martínez, litteraturvetaren Ingrid Elam och Göteborgs-Postens idé- och kritikredaktör Jenny Högström.
Skrivas nyhetsbrevsprenumeranter får rabatt på tvådagarsbiljetterna genom att ange FEST26 i fältet för rabattkoder. Kanske ses vi där?
… ögonblick
Stod förra helgen i en fullproppad hiss på Gothia Towers efter att ha ätit frukost, när en norsk kvinna nickade åt mig och sa: »Det var du som satt der og leste en bok til frokosten, ikke sant?« Jag log och nickade, varpå hon nöjt sa till sina två tonårsdöttrar »Ser ni, det finnes fortsatt folk som leser bøker!« Döttrarna suckade plågat att mamman måste sluta bete sig som en stalker men hon och jag tittade på varandra i nöjt samförstånd.