En januaridag för flera år sedan stod jag på en liten scen framför ett femtiotal aspirerande författare. Jag hade pratat i en timme om att ge ut sin bok på egen hand, ett nummer jag då och då genomförde på den tiden eftersom jag 2017 skrev en handbok i ämnet (Ge ut din bok är sedan länge slutsåld men finns att låna på ett och annat bibliotek).
Föreläsningen jag höll var ett koncentrat av boken och byggde på samma budskap: att ge ut sin bok på ett etablerat förlag är i princip alltid det bästa för både boken och författaren, men eftersom det är ett fåtal förunnat kan egenutgivning vara ett alternativ – och då finns ett antal goda råd för att boken ska bli så bra som möjligt.
Om detta hade jag alltså just hållit låda, och försökt att vara generös med allt jag kunde och visste. Efter att jag hade tagit emot applåder och en liten gåva från arrangörerna var det dags för nästa föreläsare: en förlagschef på ett stort svenskt bokförlag.
Han hade lyssnat på mitt föredrag med armarna korsade över bröstet och en lätt skeptisk min. Nu tackade han för ordet och sa högdraget:
»Ja, efter det här undrar man ju om riktiga bokförlag ens kommer att behövas i framtiden.«
Egenutgivning väckte redan då känslor. Att en tung förlagschef blev skraj för att jag tipsade fyrtiosju hobbyskrivare om att be någon läsa deras texter innan de publicerades framstår ju en smula löjligt, men vid den här tiden var egenutgivning och hybridförlag något som alla aspirerande författare pratade om. De stora etablerade förlagen försökte ha örat mot rälsen. Rädda att bli frånsprungna startade de egna utgivningstjänster (som Bonnierförlagens sedan länge nedlagda Type & Tell), och följde noggrannare än vad de ville erkänna strömmen av egenutgivna böcker för att inte missa en Emelie Schepp eller Conny Palmkvist.
Så kom hybridförlagens boom – jag minns att en författare beskrev det hela som »Klondykestämning« – med snabb uppgång och ett lika snabbt fall. I ett nyskrivet reportage berättar Skrivas reporter Henrik Ekblom Ystén om en egenutgivningsbransch i förvandling, och det som slog mig när jag läste hans text var att det fortfarande verkar finnas kvar en sorts förakt mot människor som vill ge ut sina böcker på egen hand.
Vad det beror på har jag svårt att begripa. Det är en sak att författare är skeptiska mot hybridförlagen, det är fullt rimligt, men misstänksamheten mot egenutgivare generellt är märklig. Tobias och jag jämför ofta, när vi pratar om detta, med andra sfärer och sammanhang. Det finns ingen elitlöpare som tycker att det är dumt, töntigt eller misslyckat att vanliga motionärer springer Göteborgsvarvet eller köper dyra Hokaskor. Ingen professionell dansare ifrågasätter att vanligt folk går på dansklasser som en rolig träningsform. Ingen verksam konstnär stör sig på att folk målar akvareller på fritiden.
Är det just anspråket, att inte bara vilja skriva för byrålådan utan faktiskt ge ut en bok, som provocerar? För ingen kan rimligen längre vara rädd att egenutgivna böcker ska konkurrera ut förlagsbranschen.
Det hade varit roligt att veta mer om vad ni som läst reportaget tycker, och hur det är att vara verksam som egenutgivare i dag. Mejla mig gärna på johanna@tidningenskriva.se och berätta. I nästa nummer följer vi upp Ysténs granskning och där vill vi publicera era tankar och inspel.
Veckans …
… uppföljning
Är två veckor in med Göteborgs-Posten som papperstidning fredag till söndag, och jag vill redan nu rapportera att den blir mer läst än jag vågade hoppas på. Min sambo och son bläddrar, själv läser jag så många artiklar som jag hinner till slut. Det som så tydligt märks är att själva beteendet att läsa tidningen på helgen fallit bort hos oss. För mig, som är uppvuxen med två journalister som föräldrar, var det lika viktigt som morgonkaffet: mamma som var nyhetschef läste varje morgon GP och sin egen lokaltidning från början till slut, och pappa köpte tre kvällstidningar varje helg.
Men lika lätt som en sådan vana kan falla bort måste den kunna byggas upp igen?
Klart är att jag efter två veckor har bättre koll på Göteborgspolitiken än jag haft på flera år. Lika klart är att Göteborgs politiker verkar åstadkomma mycket konkret politik, medan deras motsvarigheter på riksplanet efter två månader fortfarande ligger kvar och rycker i startblocken.
Tänk dig en dokusåpa som heter »Regeringsbildningen« och som är ungefär som Expedition Robinson, fast inte på en exotisk ö utan på 27 olika presskonferenser, där ingen någonsin lyckas bilda en pakt och ingen någonsin åker ut. Känslan är att få hade nappat på den hisspitchen?
… inbjudan
Förra året skrev min dotters fantastiska fritidspedagog Lovisa en så fin och välformulerad debattartikel om den julkonsert Ester och hennes klasskompisar satte upp. En text om barn och kultur, och om sådant som inte går att mäta eller målsätta men som ändå har ett enormt värde:
»Vart vill jag komma med denna berättelse, utöver att hylla mina modiga elever? Jag vill lyfta allt det som sker bortom räknesätt och meningsuppbyggnader, det som varken är rätt eller fel. Det som får oss att tänka annorlunda och utforska nya sidor hos oss själva, och inte minst att förenas med andra.
I en elevföreställning kan det lekfulla och det kreativa få utrymme. Där kan barnen få uttrycka sina känslor och kliva in i en ny roll. För vissa är det kanske början på en framtidsdröm som kan ge mening och motivation.
Jag tänker särskilt på en flicka, en av de två konferenciererna, som kom hem till sina föräldrar och sa: »Jag kände att jag ville göra något stort.«
För min försiktiga lilla sjuåring var det stort nog att tåga in i vitt linne med tänt ljus och sjunga inför publiken, och hon var lika lättad efteråt som hon hade varit nervös i förväg. Häromdagen kom hon återigen hem med en bunt biljetter i ryggsäcken. Betalningen: en swish till klassens Musikhjälpen-bössa.
… läsning
Lånade Flora Wiströms Stortaxi på Frölunda bibliotek häromveckan men har bara hunnit läsa ett par kapitel. Sjudagarslånet som kändes så smart (»då blir jag ju tvungen att läsa snabbt«) känns mest hotfullt just nu och jag kommer att behöva lösa annan tillgång på boken. Till dess tipsar jag om Wiströms för Skriva nyförfattade guide, där hon berättar hur hon arbetade med flera olika perspektiv i romanen. Mycket användbar läsning!
… bästsäljare
Många av er har läst och gillat Alexandra Anderssons intervju med bästsäljande Ruth Kvarnström-Jones, där hon berättar hur hon arbetar med research för att kunna skriva så detaljerat och historiskt korrekt om de Stockholmsmiljöer hennes läsare kommit att älska.
För övrigt märker vi att ni ändå läser lite extra noga när vi intervjuar framgångsrika författare. Några exempel på storsäljare som delat med sig av sina insikter och knep: Jens Lapidus, Emma Hamberg och Lisa Ridzén.
… funktion
I veckan utvärderade vi Skrivas nya hemsida, och en rolig sak vi fick veta är att jättemånga av er använder er av den nya funktionen som gör det möjligt att spara artiklar. Under »Mitt Skriva« kan du spara favoritläsning och sådant du inte hinner läsa just nu men inte vill glömma bort. Där hittar du också dina inskickade skrivtävlingsbidrag.