En av augustis bästa dagar var då jag besökte Ellen Keys Strand för att hälsa på författaren Malin Haawind, som under ett par veckor varje sommar jobbar som guide i det kända konstnärshemmet. Malin är en sådan där författare som på det bästa av sätt inte låter sig ringas in; hon är riktigt rolig och samtidigt knivskarp, drabbad av en ovanlig sjukdom men ändå en produktiv arbetshäst, och trots att hon skriver litterära hyllade romaner är hon – vilket framkommer i en i min text skildrad toalettscen – inte rädd att få skit under naglarna.
Vi hade så långa, bra samtal. Under ett av dem, i våras, inför vårt möte på Strand, utbrast hon plötsligt »herregud Johanna, jag har glömt att det här är en intervju!« och det är exakt vad jag alltid är ute efter när jag ska skriva långt om en författare. Trots att porträttet som nu publicerats upptar 15 sidor i nya numret fick allt vi avhandlade inte plats i texten.
En av de saker Malin pratade länge om var det hon kallade för »kall« litteratur:
»Alla författare positionerar sig i någon mån på en sorts värmeskala. Och just nu tycks det vara en kvalitetsstämpel att en bok är sval och distanserad, som en litterär studie. Det är inte den typen av böcker jag läser och älskar. De kan ge mig någonting, absolut, men den sortens litteratur kommer inte åt mig på insidan, de landar bara i huvudet och inte i kroppen, själen, hjärtat. Det jag uppskattar mest både som författare och som läsare är när det finns en närhet till karaktärerna, en innerlighet. Och det tycks göra att böckerna inte tas på samma allvar.«
Jag har tänkt mycket på den här värmeskalan. Och på att många av de bästa böckerna jag läst senaste halvåret, vissa av dem hyllade och omskrivna, känns just kalla: Kött av David Szalay och Ultravåld av Tone Schunnesson, Kapitalet av Therese Bohman och Mecenaterna av Johanna Hedman. Få böcker jag läst under samma period – med Tomas Bannerheds Den oduglige som det tydligaste undantaget – har varit varma.
Vad är egentligen en »kall« bok? Det kändes tydligt när Malin pratade om saken, men är svårt att ringa in. Man kan luras att tro att värmeskalan finns i prosan, att det är själva språket som är kyligt och distanserat, eller innerligt och fylligt. Att en varm bok är en bok där författaren ägnar sig mer åt känslor, kanske tydligt skriver ut hur en karaktär känner, mår eller reagerar (vilket den Booker Prize-belönade David Szalay strikt avhåller sig från i gestaltningen av István, huvudperson i Kött).
Men det stämmer inte helt. Även Bannerhed är noga med att inte skriva läsaren på näsan, att gestalta istället för att säga saker rakt ut. Det är inte adjektiven som reglerar värmen.
Jag tror istället att det handlar om hur nära författaren står sina romanpersoner. Jag föreställer mig det som ett rent fysiskt avstånd, att vissa författare vill vara så nära sina karaktärer att de kan känna deras kroppsvärme, dra in samma luft i lungorna. Min känsla är att sådana författare på ett särskilt vis känner för sina romanpersoner, har byggt en relation till dem under skrivprocessen. Medan de som skriver kallt betraktar människorna i sina romaner på avstånd; de intresserar sig för dem, vill undersöka dem, men på distans, som en litterär studie.
Och jag tror att Malin Haawind har rätt: det varma skattas inte lika högt av kritiker och prisjuryer.
Medan jag tänkte på allt detta ringde en klocka långt bak i huvudet och jag mindes vad Agnes Lidbeck sa när jag intervjuade henne inför att hon skulle släppa Nikes bok. Efter en triptyk av strama kortromaner kom denna sjuhundrasidiga berättelse om kärlek, och Lidbecks författarblick hade förändrats. Den var inte längre distanserad, den var varm och nyfiken. I intervjun sa hon:
»Jag kände att jag var inne på en ganska farlig väg med de andra böckerna, där jag inte gjorde livet eller människorna riktigt rättvisa. Den här cynismen eller ironin som är så lätt att dra till med, och humorn, distansen, den är inte alltid så bra för en som konstnär, eller som medmänniska. Jag ville vara mer sårbar. Ta den risken. Jag hade absolut kunnat fortsätta skriva syrliga medelklassobservationer, men jag tror inte att jag hade blivit en bättre människa av det. Och den här boken har gjort att jag känner mig som en lite bättre människa. Jag har verkligen försökt sträcka ut handen så långt som möjligt mot någon sorts förlåtelse.«
Jag hade uppskattat de tre första romanerna. De golvade mig, både med sitt språk och tankegods. Men det var något med Nikes bok som träffade mig mer i hjärtat än i hjärnan, och när jag tänker efter är många av de författare jag känt starkast för genom åren just sådana som skriver litterära men samtidigt varma och innerliga romaner: samtida författare som Majgull Axelsson, Kristina Sandberg och Sven Olov Karlsson, och äldre som Vilhelm Moberg och Per Anders Fogelström.
Är den typen av författare på utdöende – eller missar jag något i samtidens litteratur?
Veckans …
… mest lästa
Anna Bågstams förträffliga Skriva-guide om att arbeta med flera manus parallellt är en av veckans mest lästa texter. »Om jag någonsin behövde en guide så är det DENNA!«, utbrast en läsare på Instagram, och vi förstod att vi hade satt fingret på ett intressant författardilemma. Missa inte Bågstams pedagogiska text om hur du flätar samman flera skrivprocesser så att de drar varandra, istället för att bromsa varandra.
… omställning
Tillbringade förra veckan med min familj på Brač. Övärlden utanför Split är en av mina favoritplatser: den rödbruna jorden, tamariskerna, de vita kalkstenarna och havet. Och så dofterna, av tall och rosmarin och olivträd och salt. Lite av en kontrast blir det ju, att landa i Göteborgs septembersvala luft och blåst och trafikkaos, men tre saker är klart bättre här hemma: att jag får dricka starkt kaffe, att jag inte längre vaknar myggbiten varje morgon och att litteraturstaden Göteborgs årliga höjdpunkt är här: Bokmässan!
… instruktioner
När ni väl tagit er in på Bokmässan: spana efter en röd Skriva-triangel i taket eller leta er fram till SkrivaScenen vid monter A04:50. Köp en bok för att få en tygpåse, eller tjata lite på vår säljare Nisse, som sällan nekar någon. Planera ditt besök utifrån vårt scenprogrameller kom på chans. Och lova att säga hej!
… läsning
Börjat på Philip Teirs Allt det bästa har inte hänt än. Uppfriskande med en 45-årskrisbok skriven ur ett manligt perspektiv, och en rätt rolig twist på dagboksromanformen (som jag annars sällan gillar).
… inköp
Ett väl tilltaget antal liter rött och vitt vin, cider och mineralvatten, chips och salta pinnar och chokladbitar som ska serveras till drygt 60 ivriga romankursdeltagare på söndagens uppstart i Litteraturhuset i Göteborg. Vi ser oerhört mycket fram emot att få träffa en stor del av människorna bakom anmälningarna!