Mina förväntningar var höga när jag gick mot Hagateatern i Göteborg. Jag älskar ju Marit Kaplas Augustprisade Osebol. Det är en bok som förvandlar köksbordssamtal till poesi och samtidigt ger en högst konkret inblick i livet och tankarna på en mindre ort, där människor gett sig tid och utrymme att tänka självständigt. När Osebolborna reflekterar över familj, arbetsmarknad, årstidernas gång eller en för dem livsviktig bro över Klarälven ger de en oöverträffat tredimensionell bild av en bit Sverige som sällan skildras.
I pjäsen E45 – ett vandringsdrama försöker Marit Kapla göra om tricket. Förra året vandrade hon från Malung, där hon föddes, till Västra kyrkogården i Göteborg, där hon vill bli begravd. Längs vägen pratade hon om livets viktiga ting med de människor hon mötte, och sedan skrev hon ett teatermanus.
Nog har Kapla kvar förmågan att få folk att öppna sig, och att sila fram guldkorn ur de samtal hon samlar på sig. Och nog ger skådespelarna – framför allt Helena Gezelius och Sara Klingvall – fin kropp åt Kaplas nya röster. Regin och scenografin är också smart gjord utifrån de snäva ekonomiska ramar som teaterproduktioner utanför institutionerna är hänvisade till (få skådespelare, liten scen, begränsad teknik …).
Ändå ger »Osebolmetoden« inte alls samma fina utfall i E45. Av två tydliga anledningar:
- Talad text – på scen, TV eller bioduk – tar otroligt lång tid. Osebol är 812 sidor tjock. Om den boken skulle ha blivit teater i sin helhet hade jag fortfarande suttit kvar i salongen – E45 motsvarar kanske 20 boksidor. Men kollektiv oral history kräver ett rejält utrymme. Det är kören av röster – temperamenten, tankarna och berättelserna som krokar i och k0mpletterar varandra – som skapar magi.
- E45 (som sträcker sig mellan Nordnorge och Sicilien) och Marit Kaplas vandring ger förvisso en ram åt pjäsen, men eftersom Kapla hela tiden vandrar vidare så lyfter vittnesmålen inte varandra på samma sätt som i Osebol. Den ena rösten har inte med den andra att göra, det ena livet griper inte in i det andra.
Varje berättelse, varje skriven text, söker sin bästa form. För mig skavde just berättelsens form i E45. Det är också min principiella invändning mot att »gå på känsla«, för att citera en text i Skrivas förra nummer som många läsare uppskattade.
Mycket kan justeras, kompletteras och vässas längs vägen under en skrivprocess, men det kan vara svårt att lägga om själva grunden för berättelsen.
Och då riskerar man att bli sittande med en haltande dramaturgi, ett felvalt berättarperspektiv eller något annat som kommer att hämma både skrivande och slutresultat, oavsett hur mycket man putsar på detaljerna.
Veckans …
… löfte
Under 2025 kommer vi att ta ett rejält grepp om just dramatik. Hur skriver man för teaterscenen? Hur ger man skådespelarna bästa möjliga förutsättningar? Och vad händer med berättelsen när regissör, scenograf och många andra medarbetare gjort sina avtryck?
… nya läsning på Tidningenskriva.se
Det finns författare som gör betydligt mer än skriver. Lyfter det lokala kulturlivet med en hejdundrande litteraturfestival, till exempel. Eller räddar en bokhandel.
Christian Daun har skrivit ett fint reportage om Tove Alsterdal, Mats Jonsson och en bygd där man ställer upp för varandra. Läs här.
I nästa Skriva kommer också en guide om hur du fixar ett eget evenemang, från idé till genomförande.
… döm själv
Vill du bilda dig en egen uppfattning om E45? Uppsättningen har nu flyttat till Strindbergs Intima Teater i Stockholm. Premiär i morgon lördag.
… förlagsstrategi
Det fram till nyligen hårdsatsande förlaget Polaris, som etablerade sig i Sverige 2017, lockade snabbt över bland andra Klas Östergren, Torbjörn Flygt och Lena Andersson från andra förlag. Och hos Polaris har alla tre författarna lockats att skriva nya fortsättningar på sina allra största succéer. Klas Östergren och Torbjörn Flygt skrev en tredje bok i de sviter som började med Gentlemen respektive Underdog. Och nu aviseras en tredje bok även om den så omdebatterade Ester Nilsson – Lena Anderssons Män och kvinnor ska komma ut i mars 2025.
För ett år sedan skrev vi om varför det har blivit allt attraktivare för förlag och författare att ge ut serier och sviter av olika slag. Den största anledningen är digitaliseringen, som gör att författarnas backlist får en skjuts så fort en ny titel i en svit eller serie kommer ut. Men Polaris har också gjort fysiska nyutgåvor av de tidigare titlarna, med ett samlat formspråk för omslagen.
… mediestrategi
Naturligtvis kalkylerar förlagen med att det väcks ett extra stort intresse, hos såväl läsare som medier, när författarna lyfter ut sina mest älskade karaktärer ur byrålådan. Även vi på Skriva har blivit intresserade.
Till Johanna sa Torbjörn Flygt: »Redan under tiden jag skrev Underdog insåg jag att det här var någonting jag skulle kunna återvända till.«
Och Klas Östergren och hans förläggare Stephen Farran-Lee, som följdes åt till Polaris, har berättat om den ömtåliga relationen förlag-förläggare-författare.
… tidsaspekt
Jag tycker att Östergren, Flygt och Andersson har lyckats väl med sina uppföljare. Jag tycker också att det finns ett värde i sig i att som exempelvis Flygt »komma tillbaka« genom att låta ungefär lika lång tid gå i den riktiga världen som i den litterära världen (i deckarserier är ju normalt både tid och karaktärer mer stillastående). När samtiden skriker »nu, nu, nu!« och sedan rusar vidare till nästa grej blir det nästan en medborgerlig plikt att försöka urskilja de långa linjerna, att fundera över orsak och verkan.
Allra bäst fungerar angreppssättet (apropå att varje berättelse har sin bästa form) i dokumentära filmer och TV-serier, där ansikten, miljöer och tankevärldar så alldeles påtagligt förändras med tiden.
SVT:s dokumentärnestor Tom Alandh, med över 50 år i gejmet, har med framgång gått tillbaka i sina egna spår flera gånger.
Jordbrofilmerna av Rainer Hartleb är ett mastodont- och mästerverk.
Född 2010-barnen blir jag alltid lika glad av att få återse (Johanna och jag har ägnat osunt mycket tid åt att diskutera deras öden och familjer sedan den fjärde säsongen kom tidigare i höstas).
Eller ännu mer högaktuellt: inför det amerikanska presidentvalet har Folke Rydén återbesökt amerikanska familjer som han har hållit kontakten med (och har filmmaterial med) sedan flera decennier. Förändringen av deras livssituationer och politiska hållning är i flera fall hisnande.
… debutanthyllning
I en av de korta debutantintervjuerna i aktuella Skriva berättar Johanna Larsson hur hennes diktsamling växte fram utifrån den märkliga berättelsen om hur missionären John Allen Chau dödades av dem han ville konvertera.
»Årets mest imponerande bok«, menar nu Dagens Nyheters recensent Jonas Thente, och skriver: »Jag vilar i denna boks trygga famn och i Larssons genomgrunnade läsefrukter, som är många. Det är en fantastisk prestation, att samla så åldrigt komplicerade språkfilosofiska diskussioner – ett område som redan är grundligen genomsökt av andra tänkare – till en klarsynt och lyriskt rik text som gärna närmar sig essäistiken när det känns påkallat. Hennes tilltal påminner där ofta om en Annie Dillards, och det är dyrt beröm.«
… skrivbok
Thentes favorit Annie Dillard är i Sverige mest känd för sin bok om skrivande, som hyllats av många men lämnade mig oberörd och marginellt klokare.
Sigrid Combüchen blev inte heller glad av läsningen.
… oral history
De stora mästarna vad gäller oral history, den tradition som Marit Kapla verkar i, är Studs Terkel och Nobelprisbelönade Svetlana Aleksijevitj. Båda har samlat sina böcker kring olika teman, vardagliga som i Studs Terkels mästerliga Working eller exceptionella som i Aleksijevitjs Bön för Tjernobyl. Dessutom ger vittnesmålen i deras böcker en bakgrund till varför USA och Ryssland har hamnat där de har hamnat.
