»Allt ska tas med måtta«

Att skriva är lust, att stryka är kärlek. Men plötsligt saknade Olivia Bergdahl sin strukna mormon.

Man har hittat på och hittat på, gjort research om och skrivit ner. Och det har blivit dialoger och miljöbeskrivningar och symbol­laddade symboler och betydelse­bärande kommentarer och vissa meningar som på fullaste allvar innehåller den stora sanningen. Men nu ska det bort! Eller vänta, ska det verkligen bort? Allt detta vackra, bara på grund av någon idiotisk logik man själv har hittat på? Ja, det ska bort! Är det en förlust? Nej, det är det inte!

Vi ska döda darlings!

Den människa som skriver endast för att producera en färdig text lider av svår fåfänga (eller ekonomisk nöd, men då rekommenderas annat än just skrivarbete, det är värdelöst ur det perspektivet). Skriva gör man väl, även om det inte är applicerbart på vartenda moment, ändå för att det är roligt? Att få hitta på är en nåd och en oändlighet, den största av friheter, och värdet är precis det. Det är fritt. Det är roligt. Det är alltid närvarande.

 

Värdet i det som sedan ska kallas för litteratur är något annat. Det kräver ordning och reda, det kräver struktur. Även den mest flödeslika text behöver en form, något att läsas igenom och emot. Författarens uppgift är att finna denna form, och formen kräver begränsning, är begränsning, säger: Stryk! Så författaren stryker. Vad vore hen annars? En dåre!

Men en dåre som det är rätt trevligt att vara. Det gör ju ont att stryka. Det är lättare att hålla hårt i sina redan skrivna formuleringar än att våga lita på att man faktiskt klarar av att skriva något vackert igen. Så hårt håller man i dem att man till slut har kramat ihjäl dem. De är redan döda. En död mening känner man igen på att den inte är en del av helheten, och således mest där för att visa upp sig själv. Vad ska man med en sådan till? 

För att verkligen klara av att stryka, rekommenderar jag ett slaskdokument. På så sätt försvinner ingenting, där kan man lägga allt det strukna, rödmarkera vissa partier kanske, som känns extra viktiga. Jag brukar göra så. Extremt sällan läser jag det där slaskdokumentet, men det känns mycket bra att veta att jag skulle kunna. Att det strukna inte är förlorat, utan bara flyttat, till en annan plats, till en annan text, till en annan tid. Jag låter det ligga där, tills jag har glömt bort det, gått vidare, skrivit klart. 

Annons

Konsten att glömma bort är mycket viktig. Att lyckas färdigställa något handlar om lika delar storhetsvansinne och lätt demens. Det är särskilt viktigt när man väl har blivit publi­cerad – både framgång och misslyckande bör glömmas fortast möjlig om man ska kunna fortsätta sitt arbete – men gäller även själva skrivandet. Det är så lätt att bli maniskt förtjust i allt som har ett konstnärligt värde, även om det alls inte passar in i texten man arbetar med.

Detta hävdar jag med säkerhet är vägen till lycka och framgång, och granskar så min egen situation. 

Ack.

 

Jag har ägnat år åt att lära mig att stryka, upprepat för mig själv att det är värt det: Dikten, texten, romanen blir alltid bättre, bara stryk!

 

Så till den grad har jag uppmuntrat mig själv, att en alldeles särskild kärlek till strykandet har slagit rot i mitt inre, jag har börjat längta efter att få stryka. Period­vis kan jag känna en stor glädje över att få producera en stor mängd text, som jag sedan bara tar bort! År ut och år in har jag nu ägnat mig åt min vilda västern-­roman, och så här på upploppet har jag ­nästan enbart strukit. Det har ibland gjort ont, men det har oavbrutet känts bra, som om det renar mig: en pånyttfödelse, en ordentlig dusch, ett skrubbat skinn och en ren tröja – ja, ni fattar. Bort med det gamla! In med struktur! Bort med också den. En skarpare struktur, inga onödiga ord, inga överflödiga karaktärer, bort, bort, bort bara! Rent blir det, så rent att det skiner och ekar! Så har jag arbetat, fyllt i logiska luckor då och då, men mest tagit bort och varit mycket nöjd.

 

Annons

Så häromdagen kom jag att tänka på mormonen. Det var ju en mormon med på slutet. Jag hade skrivit någonting om den, gett den ett riktigt roligt mormonnamn. Gidgiddonah! Så var det. En fin liten scen med mormonen ­Gidgiddonah, en bra upp­laddning inför den sista, stora ­stöten, en pengatransport genom mormon­område, jag hade ju gjort min research, det stämmer mycket väl med den historiska verkligheten, det var mormonområde strax norr om Tucson i slutet av 1800-talet — och plötsligt greps jag av ett enormt behov av att leta reda på den där scenen. Jag gjorde så. 

Det var en scen jag tyckte om. Jag insåg det. Det var inget fel på den alls, den kändes rentav nödvändig, bar historien in i den stora upplösningen – varför i hela världen hade jag strukit detta? Jag kunde inte svara på det. Jag tänkte på tysken. Tysken hade jag också tagit bort, sedan ångrat mig och skrivit in igen, eftersom det blev så tomt utan tysk. Så också med ett par barndomsscener. Jag började ana ett mönster. Här har jag alltför glatt gått med saxen över alltför stora områden. Jag har tagit bort för mycket. Kvar finns knappt något, det är en gles öken utan liv, jag måste göra om. Eller måste och måste, jag vill göra om, vill ju ha de där vändningarna, de där dialogerna, den där mängden av karaktärer jag så nyligen kastade åt gamarna. Jag klistrar resolut in Gidgiddonah i dokumentet igen. 

 

Av denna historia kan man lära sig den gamla sanningen att allt ska tas med måtta, även måttan, och kanske i synnerhet att är det någonting man inte ska göra, så är det att arbeta för länge med samma text. Det är värdelöst. Ju längre man håller på, desto mer text man får, desto svårare med överblick, att veta vad som är viktigt och vad som inte är det. 

Efter mitt myckna strykande måste jag nu återigen skriva samma berättelse. Varje gång sker ju något, varje gång är det spännande när sheriffen kommer, när skotten haglar, när diligenserna genskjuts, men det är också fruktansvärt tids­ödande. Jag rekommenderar det inte. Jag rekommenderar ett intensivt skrivande under en kort period, sedan ett glatt strykande, så en käck genomgång innan man sätter punkt. Genomgången ska jag tala om i nästa nummer. Nu avslutar jag med följande: Har du några darlings? Ställ dem genast mot väggen. Studera dem noggrant. Är de där för att visa upp något hos dig själv, eller är de där för att hjälpa texten? Bryter de mot formen? På ett bra eller ett dåligt sätt? Har du blivit alltför förtjust i ett krumsprång? När tog du senast en dusch, skrubbade skinnet tills det lyste rött, öppnade fönstren och vädrade ut? Det blir lättare att andas om man gör det då och då.  

 

Olivia Bergdahl vann SM i Poetry slam redan som tonåring och har turnerat världen runt som poet. Hon roman­debuterade 2015 med kritikerhyllade Efter Ekot och publicerade senast Augustprisnominerade Barnet – en sonettkrans. Just nu arbetar hon med romanen Torr, torr kaktus. Följ tillblivelsen på hennes blogg på Tidningenskriva.se och häng med till romanens nio hållplatser här i tidningen.

Artikeln publicerades i Skriva #3 2020 (08 juni 2020) och är skriven av .