En röd tråd, en gammal gam

När man ska bygga en struktur ur all text man har hävt ur sig, handlar det så mycket om att bygga en röd tråd, eller fläta ihop, om man ska vara trogen metaforen. Ett sätt – jag prövar det nu! – är att slänga in en symbol. För länge sen, alltså på andra sidan skrivkollapsen, hade jag en idé om kalkongamen som symbol för … någon slags inre känsla i texten. Jag skrotade den sedan, men nu läste jag om det och kände att det var ju inte så tokigt. Jag tycker om kalkongamen. Det är något med det grova och fula, som automatiskt kommer med att det är en gam, en asätare – och samtidigt är det latinska namnet Cathartes aura, alltså renande vind.

Kalkongamen är i öknen ungefär vad fiskmåsarna är i Göteborg – alltså överallt. Och för att beskriva dem kan man alltid citera Foglarnes lif från 1880-talet:

”– Dessa gamars sinnen äro skarpa, men äfven hos dem är det ögat, som vägleder dem vid bytets uppsökande. Audubon har anstält flera försök och funnit, att utan sin skarpa syn skulle gamarne hungra i hjel. De få äfven på friskt kött, om de kunna sönderstycka det samma, och likaså angripa och döda de lefvande djur, trots alla påståenden om motsatsen. Äfven såsom äggtjufvar äro korpgamarne vanryktade; det påstås att de endast af den orsaken anlägga sina nästen i närheten af vissa vadares och fimfoglars bon för att hafva deras ägg nära till hands. Icke mindre dristigt än vid åsynen af fast föda bete de sig vid alla vattningsplatser på sådana trakter, der vattnet förekommer sparsamt.