Jag hamnade nyligen i ett samtal om vad som är rimligast, eller roligast: seriell monogami eller ett livslångt äktenskap?
Diskussionen var principiell men baserad på personliga erfarenheter.
Två av oss har haft flera långa förhållanden, och i ett par av förhållandena fått älskade barn. Båda lever även nu i varsin fin relation sedan flera år tillbaka.
Den tredje av oss (låt oss kalla honom »jag«) har levt med samma partner i 36 år.
Samtalet var spännande. Men frågan är omöjlig att besvara. Den som har den ena erfarenheten kan inte ha den andra.
Vill man argumentera för det livslånga äktenskapet kan man säga att ingen går in i en relation och tänker: »Nu satsar jag på det här i 7–8 år, sedan lägger jag ner.« Alla vill och hoppas ju att kärleken ska vara för evigt.
Vill du istället dra en lans för seriell monogami, med dagens genomkapitalistiska språk, kan du hänvisa till den nationalekonomiska principen om avtagande marginalnytta, som innebär att den extra tillfredsställelse du får av att konsumera ytterligare en enhet av en vara eller en tjänst minskar ju mer du redan har konsumerat.
Översatt till relationer: det 37:e året bjuder sannolikt inte på lika många omtumlande upplevelser som det första.
Jag inbillar mig inte att det är ett fritt val. Vi styr inte över hur våra liv utvecklar sig. I bästa fall kan vi ta ut en riktning, och hoppas att verkligheten inte knuffar oss helt ur kurs.
Men kanske vill vi åt olika håll, på två grundläggande sätt.
Den ena sorten, roman-människorna, vill att allt ska hänga ihop, söker kontinuitet, återvänder till samma platser på semestern för att kunna återbesöka just den fantastiska restaurangen eller badviken. Upplevelser fördjupas, minnen lägger sig lager på lager.
Novell-människorna vill tvärtom leva flera liv inom det enda som vi har till förfogande. Nya människor, nya platser, nya upplevelser! De inte bara byter jobb oftare, de slutar som ekonomer vid 51 och startar ett pensionat. Det finns till och med en skrivig metafor för drivkraften: »Jag ska börja på ett nytt kapitel i livet.«
Vi möter er i våra läsarkontakter också.
Ni som lever som en novellsamling ska skriva en bok. Det är ofta en fackbok eller självbiografi. Eller en deckare. Ni hör av er med konkreta frågor om utgivning, kostnader och kontakter. Boken är ett projekt och därefter ska ni bygga en sommarstuga, lära er att bugga eller tränar för ett maraton.
Roman-människorna skriver. Skrivandet är en del av er person, av livet. För vissa ett yrke. För andra något som alltid finns där men som går upp och ner i intensitet, efter behov och utrymme i livet.
Det ena förhållningssättet är inte bättre än det andra. Men det kan vara bra att tänka på att båda finns, inte minst när du skriver. En bok med bara ombytliga novell-människor blir sannolikt spretig, eventuellt oförståelig. En roman där alla karaktärer söker kontinuitet och traditioner och trofasthet riskerar att bli … tråkig.
Veckans …
… dök på en dikt
Har sett mycket konst på senare tid. Och upptäckte plötsligt att den tankeväckande utställningen »Kropp. Ideal, blick och frihet« på Göteborgs konstmuseum invigdes med en specialskriven dikt av Athena Farrokhzad.
Dikten vänder upp och ner på diskussionen om vem som »äger« ett konstverk (eller en bok): målaren/författaren eller betraktaren/läsaren?
I Farrokzhads vision är det istället den tredje parten – den som porträtteras eller gestaltas – som tar makten. Dikten blir en lika kraftfull som poetisk argumentation för allas rätt att teckna sitt eget liv, sin egen verklighet.
… tävling 1
Vill du också dikta? Förra veckan startade vi en poesiutmaning för Skrivas prenumeranter.
… skrivcitat
»Någon kanske säger att jag blev författare för att vara i hans närhet, men det är inte min egen upplevelse av hur det är. Jag har ingen annan känsla än att jag blivit författare av slump, misstag och i brist på annat. Jag har haft svårt att ens se mig själv som författare, i bemärkelsen någon som medvetet valt skrivandet som ett kall och ett livsinnehåll, trots att jag ägnat så stor del av mitt vuxenliv åt just det som en författare gör: låta fantasi och dröm kombineras med erfarenhet och ett erövrat hantverk för att i skrift skapa skeenden, bilder och relationer som inte tidigare funnits.«
Niklas Rådström (novell- eller romanmänniska?) skriver i boken Som har inget redan hänt om författandet och om sin berömda författarpappa, Pär Rådström, som dog när Niklas var tio år.
… tävling 2
Och nu har vi också lanserat en novelltävling med förläggarrespons, Skriva-publicering och 10 000 kronor på prisbordet.
… konst
Den senaste tidens allra piggaste konstupplevelse fick jag på Thielska galleriet i Stockholm: »På andras axlar. Lars von Trier kuraterar«.
Den danska mästerregissören visar upp en fantastisk samling verk som inspirerat honom, och som ibland gestaltats mer eller mindre rakt av i hans filmer. Besökarna kan betrakta tavlor av Munch, Hill, Strindberg och en rad andra vildhjärnor som präglat von Triers minst lika egensinniga filmkonst. På textbitar mellan konstverken kan man läsa von Triers egna beskrivningar av sina influenser och sitt liv, och samtidigt fundera över hur olika konstformer kan påverka varandra.
Rekommenderas!
… berättare
Vissa författare är också gudabenådade muntliga berättare. På Göteborgs litteraturfestival förra fredagen framträdde norska Tomas Espedal som bland annat berättade att han skriver sina manus på maskin (möjligen var det samma skrivmaskin som han fick av sin mamma sekreteraren när han var 12), och sedan sätter sig på tåget från Bergen till Oslo, där han stegar upp till det anrika förlaget Gyldendal med sin feta pappersbunt. Förlaget skickar i sin tur materialet till Indien, för att få in texten i den digitala hanteringen.
Jag är inte helt säker på att jag helt förstod Espedals norska (som skåning har jag lättare för danska). Jag är inte heller säker på om alla Espedals rövarhistorier var sanna.
Men de bar sannolikhetens prägel.
Hans senaste bok handlar en hel del om författarlivet.
… nytt på Skrivas sajt
Bland annat reportaget »Vad händer med egen- och hybridutgivningen?« och skriviga intervjuer med Ruth Kvarnström-Jones och Joanna Górecka. Alla tre texterna går också att läsa i nästa utgåva av magasinet, som börjar delas ut till prenumeranter om en dryg vecka.