Häromdagen blev jag sittande vid min bokhylla, vid de hyllplan där vi har våra fackböcker, och drabbades av en insikt.
Många av de där fackböckerna är välskrivna, hyllade och prisbelönade. Där finns samtida böcker och klassiker, brett och smalt, vissa har jag fått i present, andra som recensionsexemplar, några har jag köpt själv, och de allra flesta står där för att jag bedömt att jag vill läsa dem. Fram till i går levde jag i villfarelsen att jag hade läst åtminstone hälften av dem.
Så började jag räkna.
Tyst vår av Rachel Carson, fantastiskt viktig bok. Men jag läste aldrig ut den.
Till växten av Maja Bredberg Alskog. Den var jag svinsugen på. Läste aldrig ut.
Putins Ryssland av Anna Politkovskaja, En piga bland pigor av Ester Blenda Nordström, Expeditionen av Bea Uusma, Ett jävla solsken av Fatima Bremmer, Två systrar av Åsne Seierstad – allihop fantastiska böcker. Börjat läsa. Inte läst ut.
Det är inget aktivt val. Jag läser några kapitel, boken blir liggande, något annat fångar mitt intresse och den glöms bort.
En handfull av böckerna har jag förstås läst till sista sidan. Klubben av Matilda Voss Gustavsson, Ålevangeliet av Patrik Svensson … Men det hela satte ljus på något som jag innerst inne visste: facklitteratur får sällan fäste i mig. Medan jag, bara jag får tid, kan plöja romaner på ett sanslöst fokuserat och samtidigt avspänt sätt.
Varför? Är denna facklitterära koncentrationssvårighet genetisk? Har jag svårt att ta till mig sanning och information? (Jag vill inte tro det, jag har ju inga problem att läsa kurslitteratur eller instruktionsböcker).
För ett par år sedan pratade jag med en journalistkollega som förklarade att han var av motsatt art: han kunde inte läsa romaner. Eller, han kunde, han hade förstås läst några, men han – som utan problem kunde plöja tusentals sidor av utredningar, förundersökningar, rapporter och studier – menade att det kändes »akut meningslöst« att läsa skönlitteratur.
En inverterad Johanna, helt enkelt.
Jag undrar ofta i hur stor utsträckning den här typen av benägenheter – som påverkar vår förmåga att fokusera – är nedärvda och orubbliga, eller möjliga att påverka.
Mycket av det vi har skrivit om i Skriva genom åren handlar om att arbeta med sina förmågor, även när det inte känns särskilt lustfyllt. Sluta prokrastinera. Förstärka sina goda mönster. Jobba emot dopaminkickarna (lägg mobiltelefonen i ett annat rum) eller använda sig av dem (betinga skrivandet genom små belöningar). Trimma sin skrivrutin. Bygga en vardag där skrivandet få ta plats (viktigt inte minst för den som har små barn).
Det är fan så svårt. Men viktigt.
Häromdagen satt Tobias och jag i redaktionens soffhörna och slevade i oss varsin matlåda, och började prata om våra barn. Eftersom Tobias tre barn är vuxna, och mina tre barn är barn, finns en del beprövad erfarenhet och kunskap att extrahera för mig. En sak vi var ense om, är hur viktigt det blivit för barn att just öva förmågan att fokusera. Att planera och disponera. Tänka efter först och göra sedan, ta sig över de där trösklarna av motstånd och ibland ren ångest för att skapa möjlighet till tillfredsställelse längre fram. Skriva en lista på vad som ska med på fotbollscupen, planera bussresan till en kompis, lägga upp pluggandet inför ett viktigt prov.
Det skulle förvåna mig om inte denna förmåga bör övas upp också hos oss vuxna. Inte minst hos oss som skriver?
Att skriva är ett ensamt nötande. Det är ingen vidare dopaminströsslad process. Jag har jämfört med löpning förut och vill göra det nu också; när man springer handlar det om att sätta en fot framför en annan tills man kommer in i det löpningens flow som kallas »andra andningen«. Efter några minuters ansträngning hittar kroppen ett jämviktsläge där syreförbrukningen är lika stor som syreintaget. Åtminstone jag märker samma sak när jag ska skriva något. Jag behöver stå emot impulsen att sluta skriva och hitta på något annat ett antal gånger under de första 5–10 minuterna. Då kommer skrivandets andra andning.
I varje skrivande människa finns två parallella processer: vad man vill skriva, och hur man ska skriva det.
Den första handlar ofta om att ge efter för sina impulser.
Den andra om att stå emot dem.
Veckans …
… bok
Blir dessvärre inte en fackbok den här gången heller. Istället plockade jag i går kväll fram en pocket av en författare jag känner att jag borde ha läst vid det här laget: Harlem Shuffle av Colson Whitehead. Rolig dialog, rappt skriven, men den största behållningen är platsen – 1960-talets Harlem.
… utbyte
Jag må ha svårt att läsa klart trädgårdsböcker men jag gör saker i min trädgård. Förra helgen rev vi av den arbetshelg som vi har ihop med en av våra kompisfamiljer varje höst. Upplägget är enkelt och genialt: en heldag hos dem, en heldag hos oss. Måltiderna och ungarna tar vi hand om gemensamt, och lite med vänsterhanden. Vi planterade träd och buskar och perenner, lagade trasiga grindar och rensade ogräs och släppte ut höns på grönbete och jordförbättrade och la stenar och satte igång vår nya varmkompost. Jag vet inte hur ekvationen går ihop men: fyra vuxna får mer gjort på en dag i vår trädgård än två vuxna på en hel höst.
… texter
Nu går vi in i slutproduktion – mindre än två veckor kvar till dess att årets sista Skriva skickas till tryck. Denna vecka har jag bland annat redaktörs- eller korrekturläst: en intervju med Joanna Górecka om att berätta genom maten, en guide om perspektiv av Flora Wiström och en text om litterära lekar av skrivläraren Anna Ringberg. Allt detta och mycket mer – som ett stort porträtt på en skicklig förläggare och förlagschef – kommer ni att kunna läsa i nästa nummer. Vill ni säkra nedkomsten, teckna prenumeration redan nu.
… freudian slip
Om jag är stressad över att göra klart ett nummer samtidigt som det är höstlov nästa vecka? Tja, när jag och Tobias diskuterade praktikansökningarna från universitetsprogrammet Redaktionell praktik i går råkade jag säga: »Kan vi prata lite om redaktionell panik?«.