Så saxar du texten

Den beställda texten ska vara ett visst antal tecken. Men siffran i teckenräknaren är aningen högre, samtidigt som klockslaget när texten ska lämnas rusar närmare. Vad göra?

Ett råd som ofta dyker upp i den här typen av sammanhang är att ge sig ut på jakt efter småord och annat som kan ha karaktären av utfyllnad: ju, faktiskt, ändå, egentligen, dock, nämligen, även, alltså, liksom och så vidare. Den här typen av ord har ofta liten inverkan på själva sakinnehållet. Men i rimliga mängder fungerar de som ett smörjmedel i texten. Ett sammanfattande alltså, ett understrykande ju eller ett nyanserande egentligen kan bidra till att läsningen blir smidigare. Att ransonera sådana ord kan vara klokt – men att eliminera småorden helt i jakten på tecken är mindre klokt. Flytet för läsaren får inte bli lidande bara för att skribenten inte lyckats fatta sig tillräckligt kort.

Det lilla ordet så är i det här sammanhanget så omtalat att det förtjänar ett eget avsnitt.

Åtminstone på min gymnasieskola fick pleonastiska så svensklärarna att med lika delar passion och frustration ta fram rödpennan och så-sanera texterna. Grundtanken var god även om rödpennan kanske användes väl nitiskt ibland.

I villkorssatser, som även kallas så-satser, används så ofta för att förtydliga resultatet av ett visst agerande: Om vi går ut i parken bredvid universitetet en tidig morgon i maj och spärrar upp öronen så kommer vi säkerligen höra fåglarna kvittra. Detta så är inte nödvändigt men utan det kan meningen kännas lite andfådd.

I talspråk får så ofta markera gränsen mellan bisats och huvudsats: Eftersom hon ska springa ett maraton så tränar hon varje dag. I det här fallet bidrar så till flyt i talet men i skrift kan ordet strykas. Och i meningar som inte är särskilt långa (som den här) så kan ett så strykas.