Felaktiga särskrivningar har i årtionden varit den kanske mest skambelagda språkmissen i svenskan. »Full matad krabba« och »Stängt på grund av ström av brott« både roar och stör – och får också många att ifrågasätta skribentens trovärdighet.
Den som är osäker på om något ska skrivas ihop eller isär kan försöka lyssna efter sammansättningsaccenten. Vi uttalar full matad och fullmatad på olika sätt. I full matad blir det en liten paus mellan orden och betoningen ligger både på u i full och på första stavelsen i matad. I fullmatad är betoningen jämnare fördelad mellan vokalerna och det finns ingen paus mellan leden. För den som inte har svenska som förstaspråk kan dock den här skillnaden vara svår att upptäcka.
Ett annat knep är att tänka på vad ordet eller orden betecknar – en princip som ibland kallas »En grej – ett ord«. Ett strömavbrott är ett enskilt fenomen och ska därför skrivas ihop som en grej.
Särskrivning har förekommit i svenskan ända sedan dom första landskapslagarna nedtecknades på 1200-talet. Länge kunde samma skribent göra lite som den ville och växla mellan varianter som Dom Kyrka, domkyrka och Dom-Kyrka. I århundraden fanns inga tydliga normer för hur sammansättningar skulle behandlas i svenskan. I en och samma text kunde en skribent av estetiska skäl växla mellan olika varianter.
Först på 1800-talet blev enhetlighet och konsekvens till något av en dygd. Dekorativa versaler städades bort samtidigt som läroböcker och andra regelsamlingar förespråkade hopskrivning. När folkskolan infördes 1842 var det denna princip som eleverna skulle lära sig. Samma hållning hade redan upphöjts till norm i Carl Gustaf af Leopolds Afhandling om Svenska stafsättet från 1801 – den första rikslikaren för stavning.
Det här betydde inte att särskrivningarna försvann. Men det var först på 1980-talet som dom började diskuteras på det sätt som vi känner igen i dag. Särskrivning blev ett fenomen. Ofta pekades inflytande från engelskan ut som orsak – en teori som alltjämt är obevisad.
Redan i 1939 års upplaga av stilbibeln Riktig svenska hävdade Erik Wellander att det var en »rent engelsk uttryckstyp« att skriva »Njut Wrigley tabletternas friska pepparmynt smak«. Fenomenet hade ännu inte fått etiketten särskrivning utan i stället stämplade han det som en anglicism. Han uppmanade också till hopskrivning av Wrigleytabletternas och pepparmyntsmak (där dagens språkvård nog hade föredragit pepparmyntssmak).