Regeringens kulturkanon behöver vi inte så orda mycket om. Det är ju det de vill: att vi ska hojta om de förbisedda arbetarförfattarna (ett av Sveriges verkligt unika bidrag till världslitteraturen) eller irritera oss på att
Utvandrarna är (fullt rimligt) utvald, medan invandrarna är bortvalda.
Samtidigt, i skymundan, medelst krympta anslag och ett ointresse gränsande till förakt, kvävs studieförbund, folkhögskolor och andra mötesplatser där kultur skapas och delas.
Men en sak har varit bra med kanondiskussionen.
Den har fått oss att vända blicken bakåt, i en tid då allt tenderar att bli ett enda skenande nu.
Svenska förlag är dokumenterat dåliga på att hålla äldre böcker tillgängliga i tryck. Och på biblioteken vill låntagare i ständigt större utsträckning ha »det senaste«, vilket gör att biblioteken rensar bland det gamla för att bereda plats åt ett stort antal exemplar av de nya storsäljarna, vilka sedan knappt efterfrågas av någon besökare 12 månader senare.
I musikvärlden, på Spotify till exempel, botaniserar unga och gamla flitigt bland musik från åtminstone de senaste 60 åren. Men läsandet har blivit märkligt historielöst, fast litteraturen är en skog där man kan ta sig runt på alldeles egna stigar.
För min del har jag till exempel hittat fram till:
- Anders Österling. Tämligen bortglömd, trots att han bland annat är den som suttit längst (62 år) i Svenska Akademien. Hans lite akademiska språk och skånska naturdikter talar till mig, exillundensare som jag är. Och naturen har ju knappt förändrats sedan dikterna skrevs för 60 eller 100 år sedan.
- Anna Greta Wide. Jag är lite töntigt småstolt för att jag fastnade för hennes poesi redan några år före Wides stora renässans nu på 2020-talet. Hennes teman, inte minst de religiösa grubblerierna, är långt bort från sådant som intresserar mig, men hennes poesi går ändå rakt in i hjärtat.
- Moa Martinson. Läste Mor gifter sig i vår bokcirkel tidigare i år. Fantastisk! Säger allt om dåtiden men tar sig ledigt in i nutiden. Jag skrev i ett tidigare fredagsbrev: »Rågkaffet har blivit cortado. Huttrande tanter i kamkofta har ersatts av välvärmda kvinnor i mammakorvar. Men fortfarande är det kvinnorna och barnen som får ta den första och största smällen när samhällsklimatet hårdnar.«
Vad jag gillar är egentligen oväsentligt.
Det viktiga är att det finns böcker att gilla där ute, skrivna av författare som kan vara döda sedan länge. Och att böckerna kan tala till just dig. Men då måste platserna och sammanhangen finnas som låter oss hitta litteraturen och möta andra som kan tipsa, diskutera och gilla samma.
Så kan en riktig kanon formas, omformuleras och leva på riktigt.
Veckans …
… osäkra ord
Korrläsningsdagar för det Skrivanummer som når prenumeranter och butiker om drygt två veckor. Några ord lär jag mig aldrig hur de stavas. Ännu värre: vissa ord lär jag mig aldrig vad de betyder. Att något är »vederlagt«, till exempel – betyder det att något är bevisat, eller tvärtom avslöjat som felaktigt? Och »halvannan« … 1,5 eller 2,5?
… vitaminpiller
Ibland när jag känner mig gnällig inför bok- och tidningsbranschens utveckling – eller hela världens utveckling – behöver jag bara de ännu gnälligare Berglins för att bli på gott humör. Exempelvis deras syn på »läskrisen«.
… facit
När jag blir så där osäker på betydelser är det ofta närliggande ord som spökar. Något som är »vedertaget« är ju allmänt accepterat, men det luriga »vederlagt« betyder tvärtom att något är bevisat felaktigt.
Och »halvannan« är hälften av »den andra«, det vill säga 1,5. Det borde jag så klart ha insett, ett språk kan rimligtvis inte ha ett ord för 2,5 men inget ord för det betydligt mer användbara 1,5.
… snabbläsning
Vår text om hur streamingtjänsternas logik pressar författare att spotta ur sig böcker i allt snabbare takt har blivit väldigt läst. Reportaget börjar och slutar hos snabbskrivandets hårdjobbande superstars Leffe och Caroline Grimwalker, och på deras Facebook handlar de 100+ kommentarerna kring Skriva-artikeln till stor del om huruvida det finns någon motsättning mellan att skriva snabbt och att skriva bra.
»Ju mer man gör något desto duktigare blir man på det och vi har skrivit en bok extremt många gånger«, kommenterar Caroline Grimwalker själv.
Jag håller med: övning ger färdighet och tidspress kan skärpa hjärnan.
Men som magasinsredaktör och -skribent (där både tryckeri och läsare ska få leverans på exakt angivet datum) vet jag att det finns en gräns. Bortom den tar reptilhjärnan över och då försvinner de medvetna vägvalen och omsorgen om detaljerna. Istället hemfaller jag åt mina enklaste redaktörstricks, mina mest utslitna formuleringar och mitt mest svartvita tänkande.
Jag tror att de symptomen kan drabba alla.
Reportaget läser du här.
