Häromkvällen promenerade jag från Slottsskogsvallen i Göteborg mot Mariaplan. Min kompis Kerstin hade bokat bord på en ny pizzeria som hon sa verkade vara »väldigt populär«. Det var den första kvällen man kunde ha bara tröja, och det fanns någonting i luften och i ljuset, det var inte längre blått och blekt som i mars, utan varmare och mildare mot husväggarna.
Jag tänkte på andra vårkvällar. När jag skulle till något torg eller någon korvkiosk för att stå och frysa och dricka utköpt folköl. Eller, några år senare, en bar eller uteservering, då kvällarna låg så där öppna framför en, kunde sluta var som helst egentligen, på en svartfest eller konstig källarklubb eller vid en strand där någon hade tänt en eld av gammal drivved.
Sådan var inte den här aprilkvällen. Tre 40-åriga vänner skulle äta napolitansk pizza, dela en flaska vin och prata ikapp. Före klockan 22 skulle vi säkert sitta på olika bussar hemåt och skicka varandra länkar till artiklar, böcker och annat vi pratat om under kvällen. Man kanske kan säga att kvällen var förutbestämd eller stängd; vi visste var den skulle sluta.
Så är det nuförtiden. Det gör ingenting. Jag längtar ingen annanstans.
Ändå kände jag, längs landshövdingehusens vårvarma fasader, ett kroppsminne. Av hur roligt, spännande, frustrerande, outhärdligt och lockande det var förr, när en vårkväll kunde ta vägen exakt vartsomhelst.
Häromdagen såg jag en intervju med min favoritförfattare Zadie Smith, som fyller 50 i höst. Hon pratade om tid. Beskrev den som sitt stora, bärande litterära tema, som en »complete obsession«. Smith sa:
»It’s hard getting older, it’s really really hard.«
Intervjuaren Rachel Martin sköt in:
»Tell me why.«
Zadie Smith utbrast, som om hon själv inte hade känt till svaret förrän hon uttalade det:
»Because I love being young! And I’m really gonna miss it!«
Innanför dörren på pizzerian vid Mariaplan väntade jag in Kerstin och Johanna. Vi möttes och kramades. Jag har känt dem så länge att det inte är klokt.
Vi har kvällsbadat och eftermiddagsfikat och åkt på unniga Köpenhamnsweekends och på frilanskickoffer till avlägsna skärgårdsöar.
Jag har hållit deras nyfödda barn i famnen.
Jag har sett dem säga upp sig och flytta till nya stadsdelar och utbilda sig och få nya jobb och säga upp sig från de nya jobben också.
Jag har oroat mig för dem. Som när Johanna under en reportageresa i det ockuperade Västsahara intervjuade människorättsaktivister och insåg att hon var förföljd av säkerhetspolisen, eller som när Kerstins kille för några år sedan blev sjuk i sepsis och hamnade på akuten. Det var i juni, mitt i syrenblomning och skolavslutningar, och Kerstin messade i vår tråd om hur det kändes så overkligt att köpa presenter till fröknarna och samtidigt snudda vid tanken: »Vem är jag om han inte klarar sig?«
Hur länge vi än sitter vid ett bord hinner vi aldrig prata klart om något. Jag har berättat för dem om när jag gjort bort mig, när jag tvivlat, när jag känt mig tvärsäker, när livet känts som ett kärr att vada igenom, och vi har skvallrat och ältat och skrattat.
Jag tycker så mycket om dem och jag tycker så mycket om att ha känt dem länge. Vi ser annorlunda ut nuförtiden, är lite tröttare kanske, men vi har så mycket liv bakom oss.
Som en annan vän sa efter att han fått sitt första barn: Jag hade roligare förr men jag är lyckligare nu.
Ändå verkar det förväntas av oss att vi ska vilja bekämpa tiden.
Vissa använder botox.
Vissa jobbar ihjäl sig.
Vissa börjar ligga med någon jätteung i smyg.
Och vissa bestämmer sig för att livet, liksom vårkvällarna, är stängt och förutbestämt, oavsett om det känns skönt eller klaustrofobiskt.
I intervjun med Rachel Martin säger Zadie Smith:
»I’ve always felt there wasn’t enough time, and I’ve always kept extraordinarily busy, thinking that I could beat time. But you can’t beat it. My thing is to try to reach acceptance. For me personally I would love to accept time and also love it. I would like to love being an old woman.«
Hon har förstås rätt. En människa kan inte vinna över tiden. Man kan sakna någonting som inte längre finns men det är ingen idé att jaga efter. Det man vill åt egentligen är ju inte en slät panna. Det är känslan av att världen ligger öppen framför en, fortfarande, åtminstone i små ögonblick, och den känslan kommer man inte åt med botox.
Jag tror att det handlar om att fortsätta låta sig drabbas av världen. Och jag tror att skrivande och författarskap är ett oslagbart sätt att göra det. Dels för att det är meningsfullt på riktigt. Men också för att man faktiskt kan vinna över tiden, med litteraturen. Om hundra år kommer de som ännu inte är födda att läsa Zadie Smiths romaner. Som människa kan man inte vinna över tiden men som författare? Vilken dag som helst.
På pizzerian kom servitrisen med notan för nu stängde de, så vi gick ut, och skymningen hade fallit och jag frös i jeansjackan och tog upp telefonen för att se när nästa buss gick.
»Usch«, sa Kerstin, »det känns som att vi inte hann prata om allt.«
Vi höll med.
På andra sidan spårvagnsspåren lyste det i fönstren på ett anonymt ölhak.
Jag är nästan säker på att det var Johanna som föreslog det: »Vi ska inte ta ett glas till då?«
Så det gjorde vi. Och kvällen låg fortfarande öppen.
Veckans …
… helgplaner
Det är påsklov! Jag ska till stugan i Dalsland och elda, äta lamm, dricka vin, sätta potatis och gömma påskägg åt barnen. Och läsa Ann-Marie Ljungbergs Färjenäs, eftersom jag nästa helg ska samtala med henne och Kerstin Lundberg-Hahn om att skriva och läsa om Göteborg på invigningen av nyrenoverade Frölunda bibliotek. Hoppas att några av er dyker upp!
… inköp
En elcykel. Jag är så glad över den! Det känns mer som att cykla än vad jag trodde, hade tänkt att det skulle vara lite som att köpa en moped men det är snarare som att cykla i medvind – jämt. Motionen skiter jag faktiskt i, men att slippa kollektivtrafiken och i stället se hamninloppet och solen varje dag kommer att halvera mina kortisolnivåer.
… lucka att fylla?
NaNoWriMo, rörelsen som fått hundratusentals människor att skriva 50 000 ord på en månad, lägger ner efter 20 år. Tobias och jag har länge tänkt: »Borde vi inte bygga ett kreativt sammanhang där Skrivaläsarna skriver böcker, tillsammans, och får stöd och inspiration, fast kanske snarare under ett år än en månad?«
Hade ni velat? Och hur skulle det i så fall gå till, tycker ni? Mejla oss och berätta!
… perspektiv
Apropå att åldras kommer Jenny Aschenbrenner i nästnästa nummer att intervjua en riktig grand old lady i Skrivarsverige som vi länge haft i tankarna. Det blir ett samtal om orden, livet och att skriva sista boken – och om att dras till dödsrikets portar.
… påskpyssel
Är detta långhelgen då du börjar på ett bidrag till någon av våra pågående skrivtävlingar för prenumeranter? Välj mellan:
- Skriv första kapitlet i en spänningsroman.
- Skriv en novell om kärlek.
- Skriv en novell på temat »Semester«.
Låt dig gärna inspireras av en utvald samling texter om att skriva spänning, av Helena von Zweigbergks guide till att skriva om kärlek och relationer eller av Simona Ahrnstedts råd på samma tema.
Vi har också ett praktiskt nedladdningsbart kompendium om att skriva noveller.
… event
I aktuella Skriva kan du läsa ett utdrag ur den nya boken Konsten att skriva barnböcker, av Sara Ohlsson och Klara Bjelkenäs. Nu på onsdag delar författarna med sig av sina bästa tips och tricks, på Gamla stans bokhandel i Stockholm. Gratis inträde, men arrangörerna önskar förhandsanmälan.
… stängning
Var, undrar ni, slutade då den där vårkvällen? Jo. Vi tog varsitt glas till. Sedan tog Kerstin spårvagnen mot Stigbergstorget och Johanna och jag steg på samma buss västerut. Det vildaste som skedde var att Johanna träffade sin granne på bussen och bad om en snus, fast hon egentligen slutat.
Länkarna jag skickade dem när jag hade kommit hem och borstat tänderna? Lyra Ekström Lindbäcks tankeväckande och skarpa text om traumakultur i Flamman och Göteborgs-Postens Susanna Birgersson som skriver om tjejkultur och ytlighet.
