När solen lyser

Pontus håller om väskans handtag och pulserar naglarna i handflatan. Han har tagit sig hit. Gått cykelvägen fram, i utstakad riktning, mot skylten med rätt nummer. Människor står i en oformlig kö och Pontus ställer sig lite vid sidan om. En gul buss med samma siffror som skyltens närmar sig och människor strömmar mot en punkt, ordnar sig längs trottoaren. Pontus ställer sig längst bak.

Några killar längre fram kastar en boll mellan sig, gör oreda, får Pontus andning att bli grund. Bollar är oberäkneliga. Vet de inte att den kan åka ut i gatan? Pontus hör sig själv säga det, först i huvudet, sedan högt. Hallå, den kan åka ut i gatan. Killarna buffar axlarna mot varandra, skrattar. Bussen svänger in och stannar. Den sänker sig och dörrarna öppnas. En efter en går de på, människorna framför honom.

Nu är det strax Pontus tur. Han torkar svetten från överläppen. Solen bränner hans bara armar. Kepsen skuggar ögonen. Kvinnan framför honom trycker sin mobil mot en maskin. Själv håller han fram sitt kort.

– Det där gäller inte längre, säger busschauffören.

Pontus axlar sjunker. Han är beredd att vända. Det var så här det skulle bli: Stopp, vänd om. Inte plats för dig. En liten del av honom lättar, den som hoppats på en enkel utväg, på att bara gå hem, att fortsätta som vanligt.

– Men låt gå för idag, säger busschauffören. 

Pontus vågar inte säga att han ju ska tillbaka också, hur ska det gå när han ska tillbaka? Fullt, nästan överallt. En kvinna flyttar sin väska så att Pontus ska få plats. Det är ett säte långt ifrån killgänget och bollen som fortfarande far, far mellan sätena. Bussen kör, stannar, släpper på, suckar, höjs och kör igen. Pontus kramar lappen i fickan. På den har han skrivit namnet på hållplatsen. Han ska åka tills han ser namnet längst fram på skylten i bussen. Då ska han trycka på knappen med ordet stopp. Det finns en plan.

De lämnar staden. Pontus önskar att han kunde luta kinden mot rutan, så som kvinnan bredvid. Fälten far förbi. Kanske är det havre? Minuterna av väntan vid mikron varje morgon, när han står intill och räknar ner. Pipet likadant varje dag. Texturen i gröten alltid densamma. Chauffören kör och stannar. Kör och stannar, men för varje hållplats börjar det kränga och bulta mer i Pontus. Han stirrar på skylten, river naglarna över låren, trycker dem i handflatorna, drar tummen över lappens vikta kanter. Orden på skylten ändrar sig inte. Trots att de kör och stannar, kör och stannar. Han har inte läst ordentligt förrän nu, för det är svårt med bokstäverna och orden. Men nu ser han. Det står ur funktion. Ur funktion. Fungerar ej. Lappen fuktig i hans hand.

Han borde inte ha åkt, borde aldrig ha gett sig iväg själv. Letar de efter honom nu? Han sa ingenting, bara gick. Nu ställer han sig upp. Kan han ta sig hela vägen fram i bussen utan att trilla? Han hör hur killarna tystnar bakom honom. Bollen är stilla, ljudet av händer som fångar den har upphört. Det kränger till. Badbyxorna trillar ut ur Pontus väska på sätet. Kvinnan tar upp dem. Hon pekar genom rutan och Pontus tittar dit, ser vad hon ser. All luft går ur. Han trycker på knappen med ordet stopp.

– Jag ska bada tårna, säger han.

– Kan du, som är så lång? frågar hon.

Pontus tar ner hennes parasoll. Sedan går han längst fram i bussen. Till chauffören.

– Du borde laga skylten. Någon kan komma fel, säger han. Någon som inte ska till havet. 

Sedan stiger han av. Kvinnan och killarna med bollen också.

Vid randen av blekgröna strån tar Pontus av sig kängorna. Han viker ihop sina strumpor och lägger dem inuti. Får sand mellan tårna, vind på sin kind. Han hittar en plats, mitt på stranden, bara en bit från kvinnan med parasollet. Där lägger han ut sin handduk, den med Lejonkungen, som han haft ända sedan han var barn. Men han måste ju byta om också. Det är svårt, svårt att hålla uppe handduken, utan att visa det som är privat.  Just när han viker ihop shortsen tar vinden lappen med hållplatsens namn. Den flyger iväg längs stranden. Han ser den flyga.

Han ställer sig med fötterna i vattnet. Det är kittlande svalt. Sanden formar sig om trampdynorna, tårna. Naglarna i handflatan, lättare nu. De små vågorna rör sig fram och tillbaka och fötterna sjunker djupare. Snart ser hans ben ut som pelare i vattnet. Djupt förankrade. Han står stadigt, med fladder i bröstet. Bara hav så långt han ser.

Mamma skulle se honom nu. Och pappa. Och Åsa, Åsa skulle se honom nu, för vad fanns det för mening med en kontaktperson om hon aldrig hade tid? Om ingenting någonsin kunde ske när Pontus vill? När solen lyser.

– Akta! ropar en röst och Pontus hinner precis reagera i tid för att se hur bollen far mot hans huvud. Han sträcker upp händerna, beredd att skydda sig. I nästa stund finner han bollen mellan dem. Högt, högt över huvudet håller han den.

En av killarna rör sig mot honom, höjer sina händer. Pontus ser sig själv som utifrån, böjer armarna bakåt och för dem framåt, släpper bollen, passar den i rätt riktning. Killen, en annan människa, tar emot, gör tummen upp. Kvinnan dyker i en bit bort. Pontus tar några steg ut så att även händerna hamnar under vatten. Han drar dem genom det. Öppna plöjer handflatorna motståndet.