Lovecraftiansk vikingatid

Havsytan kring drakskeppet började skumma, sedan koka alltjämt de färdades utan åror och utan segel djupare in bland dimhöljda holmar. I maktlöshet drevs de på strida strömmar bland stenar perforerade vattnet likt spjutspetsar. Hartvig såg rester av skeppsvrak längsmed grunden, som rester i gapet på någon gigantisk sjövarelse. Det enda som stod mellan deras skepp och samma öde var ett löfte om att det tidvatten styrde strömmarna var säkert att färdas över vid precis detta dygn, precis denna tid.
Vattnet stank ruttet. Det var precis som i de sagor mödrar berättade för sina barn om mörka nätter vid eldens sken. Ironiskt då, att de som bar ödet att bevittna dess verkliga förtäljande var moderlösa men och barnlösa kvinnor.
Om sagor har berättats om denna plats så måste någon återvänt för att tala om dem.
Men trösten i tanken nådde inte Hartvigs hjärta. Han slet blicken från det kokande havet och de dimhöljda skären för att lägga ögonen på arkitekten till detta trefalt fördömda åtagande. Deras faders senaste galning, Den Vitögde Prinsen, stod bredbent i fören med järngrepp kring den behornade galjonsfiguren, mässande ord ingen av dem förstod. Hans höga stämma gick i en långsam melodi som aldrig landade i harmoni. Hans rödklädda följare satt på knä med huvudena böjda, insprängda bland männen i Långe Haralds stridsfölje. De också lät sina röster ljuda, i mottakt till prinsens melodi men i samklang med håglösheten och rastlösheten, sökandes efter en vila som aldrig kom.
Prinsen hade verkat galen som ett hönshus i lågor dagarna innan och ungefär lika verkningsfull som ett. I denna stund var Hartvig säker på vad än för magi den mannen besatt var det enda som höll dem flytande, det enda som skulle hjälpa dem återvända. Prinsens siste följeslagare, en sinnessvag narr, hängde ut med huvudet utanför aktern, skrattande och pladdrande nonsens medan han höjde och sänkte sitt huvud ned mot havsskummet som reste och föll.
”Vi måste göra något, Viggo.” viskade Styr från sätet till höger om Hartvig.
”Vad för något?” andades Hartvig tillbaka, full av skam i kroppen på grund av sin velighet.
”Vi bryter käkbenen på de här satarna och sen vänder vi på skutan” Styrs röst var en bråkdel för hög för Hartvigs sinnesstämning. Bara dagen innan hade de rödklädda fanatikerna slagit ihjäl en av sina egna. Även om Hartvig var säker på att stridsföljet kunde hugga ned dem alla kunde priset vara en förbannad draugdöd i de här fördömda skären. Förresten var de redan fast i skärets våld och därmed denna vettlösa plan. Han påpekade så till Styr.
”Inga åror kommer övervinna den här strömmen.”
”Vem säger att strömmen kommer vara?”
Hartvig grymtade bara tillbaka och kände att hans broders mod smittade av sig på honom. Om det så ville sig att de alla sänktes i den svavelstinkande sjön, vore det då inte ett gott slut på denna djävulskurs? För detta var en ond sak, det fanns det inget tvivel om. För vart andetag som han drog så rev fanatikerns sång fåror längsmed en djup del av hans mänsklighet som aldrig förr vidrörts och att ha den vanhelgad på så vis fyllde honom med lika stor andel fruktan som det gjorde vrede och äckel. Nej, Styr hade rätt. Att nedkämpa detta, oavsett pris, var rätt beslut.
När han tog till orda lät han sin röst vara hög och stark. Dels för att stärka sin beslutsamhet, dels för att en högljudd utmaning ofta gjorde striden oundvikligt.
”Ja, låt oss-”
Så kvickt som havet börjat sjuda så upphörde det. Och i den stillheten det så lät Den Vitögde Prinsen sin sista ton eka ut över den plötsliga tystnaden. Hartvig såg sig omkring. Dimman låg så tät att den endast gick endast att se några meter i var väderstreck. De taggiga stenarna och skären hade ersatts av en svart yta så ostörd och mörk att det var som om de flöt över stjärnlös natthimmel. Det var stilla. Alltför stilla.
Strömmen är borta. Men än saktar vi inte in.
Om något så ökade skeppets fart. Som tillägg till allt som var fel med platsen så var tystnaden inte rätt. En livstid på havet hade vant honom vid varje knarr av trä, varje stänk av vatten, varje viskning av vind. Detta var död tystnad. En tystnad ohörd om ens den djupaste vinternatt. Inte ens männens andetag ljöd.
Det var då han hörde det. Först som ett litet sus i sina öron. Sedan kom han till insikt att det var en sinnessvage narren som börjat viska ned mot havsytan, viskandes glatt som ett barn som berättar påhittade hemligheter. Viskningar som ledde verkligheten av sin vanliga gång. De hördes alldeles för högt, alldeles för nära. Hartvigs blick vändes mot fören där hans far började ställa sig upp som för att tala.
Den Vitögde Prinsen gestikulerade för Långe Harald att sitta och Prinsens blick av snö höll ett en munter illvilja när den storvuxne härskaren satt ned, kuvad och foglig som en slagen hund. Bredvid satt hans nya älskarinna, lika gravid som hon var eldig och nyckfull. Hon var, likt Harald, bestulen på sin vildhet.
Den här platsen har stulit modet från oss alla.
Hartvig drog ett andetag och släppte ut det tyst men inget lugn fann honom. Narren hade börjat viska högre, mer entusiastiskt ned mot den becksvarta ytan. Ljudet skavde något fruktansvärt i Hartvig. Detta var inte en plats för oväsen. Detta var en plats för att passera obemärkt och hoppas att vargarna inte tog korn på dig. Hela havet utsöndrade hunger likt den sotfärgade ytan som som en vitbjörns ögon.
Något fångade Hartvigs blick i periferin. Han lutade sig försiktigt över kanten och blickade ned i det svarta havet. Ett vitt stråk skimrande i mörkret. Långsamt dök fler och fler ljuspunkter upp. De var som glimmer i bruten is. Vackert, med en udd av våld. Och det var då det skedde.