“Ylva, vänta!”, ropar de båda, men jag är redan långt därifrån. På mitt blåa rangel till cykel trampar jag i högsta fart. Jag trampar och trampar och trycker tillbaka den gråt som slår vilt i mitt bröst. Nu har jag verkligen gjort bort mig. I mitt rum drar jag ner persiennerna. Sittandes i det lätta mörkret skakar hela jag.
“De glömmer nog. De glömmer”. Jag lät det hända. Jag, Simon, Natalie. Vi stod vid återvinningscentralen. Natalie och Simon är ett par. Han lekte lite med hennes nyfärgade hår. Hon lutade sig försiktigt mot staketets iskalla länkar. Natalies nacke spändes till en liten ås av vit hud. Ohyggligt vacker, hela hon. Inget hade blivit som jag hade tänkt. Det är de två nu. Jag var tvungen att säga som det var. Att det gjorde så ont att se dem, att hjärtat kokades tills det sprack. Att jag helt enkelt inte kunde vara runt dem längre. Jag var oförberedd, och orden där vid återvinningen var darriga, trevande. Jag menade aldrig Natalie något illa.
Jag sitter i mörkret, och försöker lista ut hur man börjar om. Jag föreställer mig gymnasiets alla korridorer utan skymten av Natalie. Jag kan inte hjälpa att jag ryser. I tanken passerar de andra eleverna förbi, som ansiktslösa konturer. Jag kramar om mitt hår, sliter i det så att hårbotten värker. Önskar att allt var en ond dröm.
–
Det har gått en vecka. En vecka sedan slutet på den Ylva som var då, och början på något annat. Det började med Kråkan. Dagen efter mitt uppbrott med Natalie och Simon hörde inget ihop. Det var som att jag klev in i skolan på nytt. Kråkan satt längst ut på den bakersta raden i klassrummet. Det var bara han och jag. Trots att han rimligen är lika gammal som mig är han mycket mindre. Så tunn och tanig att jag blev orolig. Kanske skulle han spricka i tusen porslinsbitar bara han halkade av den hårda trästolen? Han satt med benen uppdragna mot bröstet. På bordet framför honom låg vad som såg ut att vara rönnbär. Han räknade bären koncentrat. Hans hår var närmast kolsvart, förutom små gråfärgade slingor. Jag var nog lite lättad över att det var någon ny. Någon som också skulle bli tvungen att börja om från noll.
“Hejsan. Har du nyss börjat här eller?”. Kråkan tittade förvånat upp på mig. Ögonen intensivt gröna. Han nickade försiktigt och drog tillbaka håret så att jag kunde se hela honom, de små finnarna i hans panna. Han log ansträngt mot mig. En tandställning skymtade fram. “Aha! Jag med!”, utbrast jag och log brett för att visa min egen. Kråkan rodnade, och drog ihop läpparna. “Är det frukosten?”, frågade jag vidare och pekade på rönnbären. Kråkan skrattade, men det var nästan ljudlöst. Som att han väste. Han sträckte sig över bordet, plockade upp ett bär och räckte det till mig. Jag måste sett ut som ett frågetecken, för att han mumlade något och tittade rakt på mig. Kunde han inte säga vad han ville? “Vill du inte snacka?”, frågade jag naturligtvis. Kråkan lutade huvudet lite på snedden, och lade tillbaka bäret på bordet igen. Sedan viskade han försiktigt; “Det är så nytt. Jag vill inte vara dryg, men jag kan nog behöva värma upp lite. Inget illa menat”. Sen sträckte Kråkan ut sin ena hand mot mig, som för att hälsa. Jag tog emot den och hoppades att handsvetten inte märktes av. “Ta din tid. Jag heter Ylva förresten”. Kråkan nickade och skakade min hand varsamt.
Jag såg det jag såg. Vid slutet av samma dag stod jag vid cykelstället vid gymnasiets entre. Jag hade stannat kvar lite längre, för att inte riskera att stöta på Natalie och Simon. Nu höll solen på att gå ner. Isen på parkeringen brann. Det var tomt, så jag kunde andas ut en aning. Precis när jag fått upp låset såg jag honom igen. Kanske tio meter till min vänster. Det kunde bara vara Kråkan. Han satt på huk mitt på gatan. Ömsom tittade han upp i skyn, ömsom intensivt ner på asfalten framför honom. Jag höll mitt avstånd, men jag kunde ändå urskilja de små små rönnbären som låg mitt på gatan. Jag höll andan, rädd att rubba en osynlig ordning. Plötsligt landade en faktisk kråka på Kråkans axel. Det verkade som han blev rädd, för han vred sig tvärt om och tappade balansen. Jag tittade bort för ett ögonblick, ifall han skulle se mig. Men när jag tittade tillbaka satt Kråkan platt på marken och matade fågeln sina rönnbär. Han lutade sig fram mot djuret och viskade. Jag kunde inte motstå frestelsen, jag gick försiktigt fram mot Kråkan och hans kråka. Så ställde han sig plötsligt upp, och mitt hjärta fastnade i min trånga hals. Jag tittade ned i marken igen, låtsades som om jag höll på med cykeln. En kall fuktig vind drog över parkeringen.
När jag tittade upp igen, sögs andan ut ur min bröstkorg. För mittemot Kråkan stod nu en jämnlång svart gestalt, ogenomträngligt svart. Jag kramade om cykelstyret så att händerna värkte. Kråkan lutade sin finniga panna försiktigt mot gestaltens väldiga näbb. Sedan tittade han rakt på figuren och sa; “Det är bara vi två på hela den här planeten. Snälla låtsas med mig. Bara du och jag.” Det var som att Kråkan och den fågelliknande uppenbarelsen levde i sin egen bubbla.
Vägen hem var som ett dis. Jag lade mig raklång i sängen med ytterkläderna på. Jag kände mig alldeles febrig, yr och illamående. Jag kunde inte göra annat än att sluta ögonen. Jag måste ha somnat tungt, för när jag vaknade var det mörkt ute och klockan visade 23.12. Jag låg kvar i sängen medan det månlösa mörkret omslöt mig och mindes tillbaka till det jag sett på parkeringen. Jag kände mig plötsligt…avundsjuk? Jag var fortfarande febrig. Jag blundade och kunde se Kråkan och hans fågelaktiga vän hålla om varandra över regnmolnen, helt tillfreds. Varför är jag inte rädd? Varför värker det så i mig?