Betongfågeln

Jag låg halvt nersjunken i min bulliga soffa på 37:de våningen och skådade trött ut över skyskraporna och de slitna våningshusen mitt emot. De glänste i regnet, och ångorna steg sakta uppåt längs de blöta väggarna. Bland neonljusen nedanför irrade shuttlepod-trafiken i sina vanda banor. Det var sent. Dags att hoppa i säng.
I det jag reste på mig, dök den upp. Materialiserade sig mitt i luften framför lägenheten och flög rakt mot mig. Jag tvärvände och kastade mig bakom soffan. Ett öronbedövande brak, och mitt dyrbara panoramafönster krossades i hundra tusen småbitar. Glassplittret singlade i kaskader över hela vardagsrummet. Direkt efter hördes en kraftig duns, då något tungt smällde ner i golvet.
Jag kände på armarna, benen, huvudet. Förvånad kunde jag konstatera att jag inte hade blivit truffen av en enda glasbit.
Från andra sidan soffan hördes några saftiga svordomar.
– Det var som förbenat! En portal! Mitt i lösa luften? Kan ju inte placera sånt där var som helst, heller! Det är ju farligt! Oansvarigt! Hur ska jag finna en reverter, nu då? Svarta idiomater! Vilket elände!…
Jag kikade försiktigt över kanten på soffan, som numera såg ut som en juvel-kudde strösslad med diamanter. Regnet piskade in genom det svarta gapet ut mot staden. Och mitt på golvet låg en omtumlad och blöt varelse. Den liknade en sån flygande dinosaurie, med ett vingspann på kanske två meter, men med lite rundare former och en tjock, stengrå kropp.
Utan att riktigt hinna tänka mig om något närmre, klev jag fram och försökte bogsera den lite längre in, så den inte skulle ligga kvar i regnet. Det var inte likt mig att agera så här spontant. Men vad tung den var! Mina teknikerarmar var inte gjorda för sådant. Den tjocka fågeln samarbetade inte direkt heller, utan den lät sig liksom bara ”hanteras”. Den kanske är i chock?, tänkte jag.
Fågeln fortsatte sitt snack medan jag vickade och vred på den, lite i taget, närmare soffan. När den var kommit in på torrare mark, satte jag mig ner på golvet, medan fågeln pratade på, helt oförtrutet.
– Det måste vara en amatör! En sub-3-transportör med konverter-problem? Eller en tidsnomad! Säkerligen! De har en osalig tendens att dra till sådana idiotiska ställen som detta! Gudarna vet varför. Vad skulle han här att göra? Och hur kom jag in i hans bana? Ack och ve. Vad var det jag höll på med innan? Åh, jag minns knappt… Packningen! Var är min packning?…
Än så länge hade den inte brytt sig det minsta om varken mig eller miljön runt i kring. Men nu fick den öga på min gosiga soffa och med en snabb vridning och lite stöd med ena vingen så svängde den elegant upp sig, och la sig till rätta så soffan knakade. Den verkade inte vara särskilt skadat egentligen? Dom kanske tål en hel del, såna?
Medan fågeln låg där och jämrade, hördes en ny smäll och en ny duns, följt av ett tjut. Jag rusade ut genom dörren till höger om det söndriga fönstret. Utanför balkongräcket hängde vad som måste vara en sån nomad, som betongfågeln precis pratat om! Han hade sin tunga transporter-utrustning på ryggen och pep andfådd efter hjälp.
Jag tog tag i hans armar, och halade och drog allt vad jag kunde. Väl ombord på balkongen ramlade han ihop i en blöt hög. Han hann bara viska ett tyst ord som jag tolkade som ”tack” och sedan slocknade han tvärt. Svimmade han? Det verkade som han andades i alla fall.
Efter att ha släpat in honom innanför dörren, så satte jag mig återigen rakt ner på golvet, förbryllad och helt utpumpad. Framför mig fanns en utslagen hög av en nomad, med lager på lager av blöta, blå kläder och mörk rynkig hud. Han verkade sova tungt. Bredvid honom låg den otympliga mörkbruna trälådan som han hade haft på ryggen, fullproppad av snirkliga metalliska mojänger, små antenner, kopparrör, gummislanger och mätare av olika slag. Det såg hemgjort ut.
Betongfågeln hade nu tagit sig mödan att vända sig i soffan och såg snett på den nyanlände.
– Ja, var det inte det jag sa. Amatörnomader! Och la till: – De tål inte så stora påfrestningar som det är att resa, så de somnar direkt när de kommer fram. En usel vana, säger nu jag. Man kan ju hamna var som helst, i grannens säng, mitt på en trafikerad väg, ombord på ett piratskepp, eller i lösa luften, kanske rakt i Fichors händer, allt möjligt kan ju hända!
– Eh… ”Fichor”? Vem är Fichor?, fick jag mig själv att fråga.
Hittills hade jag varit så överraskad av det hela att jag inte hade fått fram ett enda ord. Allt bara kom vältande över mig. Jag hade inte hunnit tänka, utan bara agerat.
Betongfågeln svarade inte, utan fortsatte sin egen tankebana:
– Kanske hans antigraviton-utrustning sviktade, eftersom han hängde där utanför ditt räcke? Han måste ju uppenbarligen haft det, för att kunna hoppa ner i en portal på 80 meters höjd! Tog chansen bara? Men kära nån… Han kunde ha blivit dödad! 80 meter rakt ner i asfalten! Vad tänkte han på?…
Här pausade betongfågeln något, satte upp sig och såg ut i luften, som om hans resonemang hade hakat upp sig lite.
– Ja, antingen är han en dumskalle eller … eller så hade han någon i hasorna!Du vet, tidspolisen, eller pirater! Eller kanske… Vad sa jag nyss? Fi…? Fichor? Fi-fienden?!
I det Betongfågeln sade detta sista, förändrades hans uttryck från smågrinig till spänd och orolig. Om det var möjligt för en betongfågel att bli blekare än den gråvita färgen den redan hade, så blev den det.
Vilken fiende?, frågade jag igen, försiktigt.
Jag kan ha varit bara meter från katastrofen, stönade fågeln. Sekunder från evigheten!
Efter att ha utbasunerat denna förstämmande tanke, blinkade fågeln sakta tre gånger med ögonen – och la sig återigen ner i soffan. Med huvet halvt nergrävt i kudden grymtade den:
– Jag heter 3PO, förresten. Uppkallad efter den där löjliga droiden i era gamla Star Wars-filmer. Har du sett den?
Men innan jag hann svara, stängde den ögonen och vände ryggen till. Det var tydligen slut på konversationen för denna gång.