Hon rycktes så häftigt ur drömmen att det gjorde fysiskt ont. Rummet som varit nedsläckt när hon gick och lade sig var nu helt upplyst i blått. Hon hann tänka som under vatten, sen kom den öronbedövande smällen.
Efter att mullret dött ut låg Nova fortfarande och blinkade upp mot taket. Sömndrucket förvirrad hade hon ändå kommit fram till att det måste varit en blixt som väckt henne. Fast det var i mitten av november. Sedan funderade hon på om hon skulle klara av att somna igen, utan att gå upp på toaletten. Ju längre hon låg desto mer vaken blev hon och därtill ännu kissnödigare. Om hon rörde sig skulle det vara helt kört.
Men något annat var annorlunda också. En diffus känsla som hon inte klarade av att förankra. Luften tycktes vibrera, huden pulsera. En oförklarlig elektrisk förväntan.
Det var lika bra att inse, naturlagen skulle krävda ut sin fulla rätt och hon slängde av sig täcket och tog sats för att sätta sig upp, men inget hände. Det gick inte att resa sig. Det var som en osynlig tråd höll ner skulderbladen bland lakanen och etsade fast henne i madrassen. Hon försökte igen och den här gången kände hon den, smärtan. En plötslig och oväntad smärtvåg sköt genom hela ryggen. Med ens klarvaken låste sig kroppen som i chock.
Blickstilla försökte hon följa med i vågorna som sköt ut från ryggraden och spred sig, följde varje nervtråd och strålade ut i hela hennes väsen. Hon fick i sig några djupa andetag men svedan ebbade inte ut och det blev till sist för mycket.
Hon skrek så högt att det förvånade henne själv. Först insåg hon inte att ljudet som fyllde hela rummet kom från hennes egen strupe. Ju mer hon skrek desto vidrigare blev smärtan. Till slut så oumbärligt intensiv att kroppens eget försvarssystem stängde ner och det svartnade för hennes ögon.
En kraftig våg av illamående fick henne att plötsligt spärra upp ögonen. Kväljningarna fick hennes ögon att tåras. Utan att tänka sig för rullade hon över mot sängkanten. Nova föll i golvet med en smäll. Hon låg på mage, med kinden tryckt mot den kalla plastmattan. Själva landningen gjorde ondare än ryggen och det överraskande fallet hindrade henne från att kräkas. Förblindad av tårar lyckades hon tillslut samla så pass mycket styrka att hon kunde pressa sig upp på alla fyra. Slutligen sittandes på huk. Med trevande händer försökte hon känna sig fram mot plågans centrum, mellan skulderbladen. Men ingenting i hennes muskelminne kunde tala om för henne vad det var fingrarna kände. Något som inte funnits där när hon somnade hade vuxit ut under natten. Det kan inte vara möjligt, tänkte Nova skräckslaget. Jag måste drömma.
Rummet var fortfarande nedsläckt och det enda som nu hördes var Novas snyftningar och snabba, panikslagna andning. Vad var det som hände? Nova fick inte fatt i tankarna. De flaxade bara runt som eldflugor i huvudet på henne. Hade den senaste tidens stress till slut kommit ikapp henne? Höll hon på att förlora förståndet fullständigt? Fullkomligt livrädd för att röra sig eller känna efter ännu en gång, började så småningom ett irriterande brus sticka till i magen. Till slut var hon rent ut sagt fly förbannad, på sig själv. Om det var såhär hon skulle sluta sina dagar, mentalt förvriden i sin lilla etta, var det inget hon tänkte finna sig i bara sådär. Det måste finnas en rimlig förklaring. Värken skrämde henne fortfarande från vettet. Det högg till mellan skulderbladen men den här gången mer hanterbart, om än fortfarande där. Oändligt långsamt kom hon upp på fötter. Hela världen snurrade, men hon skulle reda upp det här. På stapplande steg började hon leta sig mot hallen, kände sig fram i mörkret för att inte snubbla in i dörrkarmen, men hon vägrade tända ljuset. Nu var hon plågsamt medveten om att det hon först känt bak på ryggen inte var en komplett inbillning, för den extra vikten gjorde henne ostadig och baktung. Något liknande en blandning mellan ett tjut och ett överdrivet kvidande lämnade hennes läppar.
När hon kom in i badrummet ställde hon sig framför handfatet. Det svala porslinet kändes tryggt och stabilt under handflatorna. Hjälpte henne finna ett lugn. Hon satte på kranen och lät det ljumma vattnet flöda en stund innan hon böjde sig framåt och sköljde sig i ansiktet. Det stramade till i ryggskinnet av rörelsen och med ens rätade hon på sig igen. Höll fortfarande ögonen stängda när hon sträckte sig efter ljusbrytaren på väggen. Det lilla badrummet flödade genast i ljus som hon förnimmade genom ögonlocken. Åter igen ställde hon sig vid handfatet och framför den stora spegeln hon visste hängde där ovanför. Det är fullt möjligt att det inte är som du tror att det är, Nova. Sa hon tyst till sig själv. Öppna bara ögonen och ta reda på saken.
Det finns inte mycket i livet som kan förbereda en på den bild som mötte Novas förundrade blick där i badrumsspegeln. Ingenting som Nova tidigare upplevt i alla fall. Hur många sagor hon än läst i sitt liv. Hon mindes inte ens att hon varit kissnödig längre.
Ett högt brakande ljud hördes plötsligt från hallen och fick Nova att ryckas ut ur sin ingående granskning. Mitt i all bedrövelse tänkte hon att ingenting möjligtvis kunde bli värre än det redan var. Resolut slog hon upp badrumsdörren på vid gavel. Det lilla utrymmet utanför var fyllt till brädden av den märkligaste syn Nova någonsin skådat och med tanke på hennes nya reflektion vill det inte säga lite.
Människogestaltens kroppshydda tog aldrig slut. Det var svällande muskler och bar hud i hela hallen. Och den säkert två meter långa manskroppen glödde, med ett ljus som tycktes komma inifrån, men det mest iögonfallande var ändå vingarna. De liknade de Nova känt och sett i sin egen spegelbild, men hans pryddes av djupt purpurlila fjädrar.
Han log inbjudande mot henne och det sista hon hörde innan hela hennes värld slocknade på nytt var Hej Nova.