Army of Hope
Det är dags nu så jag kliver av min Segway#10 med dammpartikelroboten -Å nej, jag glömmer nästan att släcka ner displayen, men går sen in i min städskrubb i det stora Centralsjukhuset. Där har jag mitt skrymsle bland berg av toarullasbalar och hyllor med saneringsvätskor. Halsbandet av sandelträ värmer under uniformsjackan. Jag drar fram det och tittar på amuletten med Da-lai LA-ma den trettondes bild. Jag kysser den, ber mina böner och gör mig redo.
-Jag som från början ville bli forskare som min far… jag som avbröt mina studier. Det var vid tiden för upptäckten upptäckten som revolutionerade folkhälsoprogrammets äldrevård. Upptäckten av chipet som registrerar alla värden; kondition, hur snabbt du rör dig, kostvanor, hälsotillstånd, sjukdomssymptom. Och så upptäcktens baksida: Om värdena går under en viss nivå och du räknas som tärande…då skickas du till en “Höstsolklinik” för att samhället inte har mat och vatten tillräckligt för alla.
Min pappa var visselblåsare och blev fängslad. mMamma mördades för sitt miljövlogggande, så de lyckades jag inte skydda…
För ett år sen hittade jag till Hoppets armé. Kanske kan jag bidra till att ändra ut-vecklingen, göra skillnad, fastän vår tid är mörk.
Det har pågått 10 år nu. Systemet med chipoperationerna, som kallas Pop. Så fort du fyllt sextio år kallas du. För många innebär det början till slutet på ett intensivt liv i rikets tjänst. För en del andra chansen till några bonusår som mentorer eller tjänsteandar inom seniorbranchen. De kan tjäna mycket pengar, kanske bli förflyttade till en solig region som kontrollanter eller livsstils-inspektörer. Tillvaron kan utsträckas för dem. Men alla har chipet inopererat och det bestämmer livslängden
Varje dag ser jag de eländiga. De med böjda huvuden som kommer in på mottagningen i byggnad B och får sina sprutor vid incheckningsdisken. Med rosiga kinder och osäker gång ser jag dem sen gå vidare in till operationssalarna för att få sina chip.
Här har alla som arbetar nummer i stället för namn. Det är en säkerhetsåtgärd i rikets namn. Kommendant ABC13, eller chefsläkare XYZ29. Själv benämns jag KRY78. Men bakom numren finns fortfarande människor. Människor som efter arbetspassen tar matarbussar hem till familjerna i sovstäderna
Jag tar en klunk ur min vattenflaska. De 50 centrilitarna har räckt hela dagen. Jag har varit sparsam med dropparna. Sen går jag ut och fortsätter mitt jobb och låser igen skrubben efter mig
Den stora entréhallen utanför är full av sorlande män och kvinnor. Alla gråklädda som jag. Alla utom en. Som en blomma i öknen glöder hennes saffransgula klänning. Hon har fotboja fastlåst i stolen hon sitter på och en tuggummituggande uniformerad kvinna med likgiltig blick står vid hennes sida. Mitt hjärta pickar när jag långsamt går förbi henne. Jag stryker mig över kinden och hon svarar på samma sätt. Hennes väktare vaknar till och vädrar något och ser på mig med misstänksam blick så jag skyndar på mina steg mot lufthissen i andra änden av rummet. Intill finns inpasseringskuren med vakt TRT77. Jag stryker mig över kinden. TRT77 gör samma gest tillbaks.
-Städare KRY78 anmäler sig. Jag ber om upplåsning av dörr till säkerhetszon 1, säger jag. -Signera här säger den blonde kortklippte mannen och ser mig i ögonen Då för jag min högra hand över Id-plattan och den ger ifrån sig ett pip-pip-pip.
Jag har städat mig fram till Kontrollrummet nu. Där finns Centraldatorn där alla olyckligas journaler rymms. En ensam operatatör sitter framför superdatorskärmen. Monitorer runt väggarna med oupphörligt blixtrande klipp rapporterar från säkerhetskamerorna runt om i byggnaden. Jag känner igen grabben framför kontrollinstrumenten. Han i alltför stor vit rock som knappt har skäggväxt än sitter där med slitna retrohörlurar över öronen och hans knä skakar i takt med någon musik vars tunga trumbeatet är det enda jag hör. Jag stryker mig över kinden. Han noterar mig knappt. -ok jag ger dig två minuter sen måste du lämna rummet av säkerhetskäl, säger han och försöker göra rösten myndig.
Sen går det fort till slut, efter månaders övande och riskkalkylerande. Jag vänder mig mot väggen för att låtsas damma av tavlan på vår ledare och fiskar fram amuletten .
Jag vrider mig och snubblar till över hårddisken till vänster. Jag trycker amuletten mot den och koden från min amulett kablas in. Jag ser floder av ettor och nollor svämma över skärmen och kontrollkameror slockna. Sen låtsas jag ramla ihop på golvet
Pojkens blick går först mot skärmen. Han hajar till och stirrar sen på mig. Monitorerna har slocknat och larmet ljuder. Grabben stirrar med tom blick och kastar sig sedan på mikrofonknappen. -TCT60 till BLY1oo, kom, skriker han, datakollaps!
Spring i korridoren hörs och säkerhetspersonalen störtar in i rummet. -Upp mot väggen, frys, skriker en av dem och riktar elpistolen mot mig.
Jag reser mig -KRY78 här. Jag är lokalvårdare…vet inte vad som hände…kanske vätskebrist… jag fick yrsel…svimmade och föll…
Nästa ögonblick känner jag hur mina armar vrids upp och handfängslet kyler mina handleder…