Varrí slog sig ned vid skrivbordet. Han var stolt över det. Inte många som hade ett skrivbord från Tiden före. Sakta smekte han dess kant, kände varje hack i det. Vilka hade suttit här före honom? Bordet som fortfarande doftade av trä, då han drog ut lådorna, fick honom att känna ett lugn. Ja, det var en skatt. Ovärderlig. Från riktiga träd. Bara det. Här kunde han sitta och drömma sig bort, ladda in bilder på träd och skogar och försvinna i timmar. Låta rummet bada i i grönska. Ibland lade han sig under en lövkrona och lät solljuset glittrande smita igenom lövverket och träffa de slutna ögonlocken. Kände värmen från de milda solstrålarna. Andra gånger vandrade han bland höga stammar och såg skyn skymta långt däruppe ovanför kronorna som rörde sig lätt i vinden.
Som han kunde längta efter skogar. Det hände att han drömde om dem. Gåtfulla med viskande löv eller som ståtliga raka statyer som sköt rätt upp i skyn. Nu var det mest bara ett gult damm, där på den förlorade planets yta. De förmodade haven var torra sandgula fördjupningar och jordens inre glödde fram i de djupaste sänkorna. De hade förstått att det inte alltid varit så, allt eftersom deras utgrävningar framskred. När de fann rester av is vid de norra delarna hade det väckt forskarnas intresse och fler resor hade prioriterats.
Han kände Inuis närvaro innan han vred sig runt. Hon kom in i rummet och hennes tankar var som små dimmoln av oro.
– Vad har du där? Hon pekade på skrivbordet och de gamla pergamenten som låg där.
– En gammal skrift.
– Från Tiden före? Var har ni funnit den?
– På Urplanetens norra del. Kom ska jag visa dig. Det är en skrift som jag försöker tyda.
Hon steg fram mot skrivbordet. Lutade sig lätt över det.
Under en klar skiva på bordet bredde antika ark ut sig, starkt gulnade och anfrätta. Handskrivna och utsmyckade med mystiska bilder. Han pekade på en av bilderna.
– Det här är någon slags häst.
– Åh, så vacker. Och vit. Levde den i de snötäckta områdena? Men varför har den här ett horn?
– Vi vet inte. Det är första bilden vi upptäckt det på. Alla de andra är utan horn.
Hon verkade försjunka i något och färgerna ändrades i rummet. Hennes omgivande ljus drog åt det blåskimrande hållet. Han höll andan. Skulle han få veta något från hennes minnen? Skulle hon kunna erinra sig något och kunna ge dem några ledtrådar?
En del av de gamla mödrarna hade fört minnena och de djupa instinkterna vidare. Om släkten bestod av en lång rad kvinnor, så kunde minnena gå längre tillbaka än Tiden före. I sällsynta fall även ännu längre, men då ofta fragmentariskt och svårtolkat. Vilket gav osäkra slutsatser som knappast var vetenskapliga. Hans vackra Inui tillhörde en av de långtgående mödrasläkterna. Själv härstammande han också från en mödrasläkt, men kedjan hade brutits.
– Har du några instinktiva minnen kvar? Kanske från några böcker eller skrifter?
– Kanske, min mormorsmor hade det. Vad gäller det?
– Någon Kung Arthur som hade så kallade riddare. De samlades kring ett runt bord och det verkar som de har dyrkat något heligt föremål. Vi skulle gärna vilja hitta det. Eller åtminstone någon ledtråd.
–När åker ni? Hon verkade alltid kunna se igenom honom. Och nu blev rummet oroligt av hennes tankar.
– Vi ska ge oss iväg så fort vi har samlat mer underlag.
– Så det blir alltså en resa igen?
– Ja, den här Kung Artur intresserar kollegiet. Vi förstår inte ledtrådarna och vi ska söka mer på samma plats. Det finns något som kallas Den heliga graal, men ingen av oss förstår vad det kan vara. Kanske kan vi hitta ett samband med katastroferna som skedde.
– Men det är ju bara några månader sedan ni var iväg. Jag tycker inte om att du far. Det är farligt.
– Vi blir inte borta så länge och du når mig när du vill. Jag är ju delvis fortfarande här.
– Det är inte samma sak som när du är hemma. Hennes färger skiftade. Ljusnade så när hon fortsatte.
– Graal säger du?
– Ja. Kan du minnas något?
– Ska se, sätter mig en stund senare och kopplar upp mig mot minnena.
– Tack.
När han gick för att lägga sig såg han henne sitta i atriumet, försjunken i färger. De avtecknade sig som ett skimrande ljus mot kvällens roströda skymning. Han gick tyst förbi, ville inte störa henne nu. Imorgon skulle han få veta.
Morgonen därpå stod ännu ingen av de tre solarna på himlen. Han vandrade längs den långa korridoren fram till bron som sträckte sig ut mot staden. Stannade så upp och betraktade omgivningen. Det var Den skymmande tiden och ännu skulle de få vänta på det riktiga ljuset. Längs med gången växte nya små plantor som de hade lyckats driva upp, friskt grönskade mot glasväggarna. Han sträckte ut fingrarna och strök längs med de gröna blanka bladen. En syrlig doft spred sig från citrusplantan. Alla hade de återfunnits nära den norra polen i form av frön. När de flygscannat efter vatten i den till synes uttorkade ytan, hade mätutrustningen gett utslag. De hade inte funnit vatten i flytande form, men väl spår av is, eftersom marken med sin permafrost fortfarande varit nedkyld. Försiktigt hade de gjort utgrävningar och hittat resterna av ett delvis nedsjunket valv som stod som en mystisk tung koloss i den karga omgivningen. Där inne fann de små behållare med olika frön märkta med skrift som de delvis kunde tyda. Allt var inte glömt utan levde kvar i minnena hos vissa individer som kunnat kategorisera dem.
Ja, resorna hade bidragit till mycket i den nya världen. Men de hade fortfarande mycket kvar för att nå djupare förståelsen. De skulle inte upprepa den gamla tidens misstag. Urplanetens undergång var starkt sammankopplad med dess innevånares handlingar. Att urholka och ta för mycket. Märkligt hur de kunnat låta det fortgå. Även om de hade varit väl medvetna om det, hade de inte vidtagit åtgärder. Det hade framgått av de spår de hittat. Hade denna Arthur något med det att göra? Eller vem eller vad hade de dyrkat. Graalen? Vad var det egentligen? Ett villospår, som så många gånger förut?