Det var en perfekt dag för bröllop. Hettan som legat som en osynlig filt över herrgården de senaste dagarna hade under gårdagkvällen gett vika för svalare luft. För gäster iklädda kravatter och livstycken var väderomslaget välkommet men för Mina var det viktigast att bröllopsceremonin överhuvudaget blev av. Hon hoppades att vinden samtidigt kylt ner de heta känslor som in i det sista riskerat förstöra för det unga brudparet.
När Mina sagt godnatt till Eleonor igår kväll hade hon känt sig säker på att både flickan och hennes älskade Martin skulle säga ja till varandra, vilket innebar att hennes uppdrag var slufört och hon skulle återvända till sin egen tid. Men trots att hon borde vara nöjd var det något som skavde, så när morgonens första solstrålar sökt sig in i sovrummet hade hon gett upp försöken att somna och valt att ta en promenad.
Ännu var bara de anställda vakna, upptagna med de sista förberedelserna medan brukspatron med familj och gäster fortfarande sov. Mina hade en stund för sig själv innan det var dags att hjälpa Eleonor med bröllopsklänningen. Till dess skulle ingen sakna henne och hon valde stigen ner mot smedjan vid sjön. I höjd med orangeriet såg hon sig om men kunde bara ana herrgårdens tak där den låg inbäddad mellan tre stora ekar, flera hundra år äldre än byggnaderna. Om mindre än hundra år skulle bara två finnas kvar, den tredje skulle träffas av blixten och resterna tas ner samma år som Titanic sjönk. En detalj som senare skulle smyga sig in i bygdens historiebok.
Hon tänkte på den unga bruden hon lärt känna. Leonore var smittande levnadsglad och nyfiken. Ett tacksamt offer för livets förförelser. I hennes ålder hade Mina precis slutat skolan och definitivt inte funderat på äktenskap.
Över sjön lättade dimman nu långsamt i takt med att solen värmde, och Mina tog sikte på bänken utanför smedjan. Då fick hon se att dörren stod på glänt. Hon visste att smeden Alfred var uppe vid gården för att hjälpa till med vagnsekipagen inför färden till kyrkan. De sotsvarta fönstren avslöjade inget om vem som var därinne.
Om det nu var någon alls.
Strimman av ljus på golvet vidgades när hon försiktigt klev in. Förvånad fick hon se att elden var igång trots att smeden var borta. Framför den stod en man med ryggen mot dörren. Hans rock låg i en fönsternisch och handskarna stack upp ur fickan.
Hon blev stående i dörröppningen. Han var den hon minst hade väntat sig möta.
”Du har undvikit mig”, sa han och vände sig om. Ett snett leende dämpade hans anklagelse.
Hon vek undan med blicken men mindes deras korta möten som alltid tycktes ske av en slump. Känslan av att vara sedd av honom värmde och lyste upp henne inifrån så fort han var i närheten. Samtidigt skilde det nästan två hundra år mellan dem på papperet, och hon skulle inte vara kvar här länge till. Men fanns ingen framtid fanns heller inga krav eller förväntningar. Några korta steg så stod de närmare varandra än någon gång tidigare. Hon smekte hans lena, slätrakade kind medan lågorna återspeglades i hans ögon. Långsamt böjde han sig fram och lät sina läppar snudda vid hennes hals. Håret var mjukt och tjockt och hon kände doften av exotiska träslag. Hans andetag mot hennes hud. Allt annat försvann och röster från ett annat liv kvävdes i sin linda.
”Vem är du?” viskade han.
Hon ville berätta sanningen och sluta låtsas att hon hörde hemma här. Hon höll försiktigt om hans ansikte och kände hans händer bränna genom det tunna klänningstyget. Den råa, vilda doften från jorden lockade fram något primitivt i henne.
Skriket som i samma sekund hördes från skogen lät inte mänskligt. Det var utdraget, plågat som om berget självt beklagat sig över århundraden av sprängande och hackande för att tömma det på dess inre.
Eleonor, var det första Mina tänkte. Det måste hänt henne något. Hon lösgjorde sig och skyndade ut. Ljudet kom från samma håll som kvarnen låg, för vattenkraftens skull placerad intill ån vars flöde ledde ut i sjön. Hon sökte med blicken mot åmynningen men dimman låg fortfarande tät som om den tagit skydd bland träden. Den fladdrade upprört och ett skarpt vitt ljus fångade hennes uppmärksamhet. Långsamt rörde det sig in bland träden. Hon hade sett det en gång tidigare och då hade det räddat hennes liv. Allt stannade upp, ekot förlängde smärtan innan det till sist lämnade en ensam tystnad kvar över skogen. En tystnad som bröts när trädgårdsmästaren kom springande från kvarnen och ropade upp mot gården.
”Kom, vi måste se vad som hänt”, hon sökte en hand men famlade i luften. När hon vände sig om stirrade han intensivt mot ljuset innan han mötte hennes blick.
”Vem är du … egentligen?” frågade han.
Stunden de delat var över.
”Spring till de andra och berätta!” Hon hämtade hans rock.
Med en intensiv blick på henne la han den över armen och gick iväg utan att säga något. Genom den vidöppna dörren såg hon att elden var släckt, som om den nyss inte brunnit alls.
Mina tvekade. Hon hade lärt sig en sak de här dagarna. Alla människor i bygden, såväl rika som fattiga, var vidskepliga. De skyllde allt ont på troll, oknytt och andra varelser och var livrädda för att stöta på dem. Det hon sett i hans ansikte var inte rädsla, inte ens överraskning.
Ångesten fick henne att springa mot kvarnen. Hon borde stannat hos Eleonor, inte lämnat henne ensam. Ett klafsande ljud mötte henne i skogsbrynet och framför henne på stigen kom Johannes, den lille stallpojken. Stapplande med de våta byxorna klistrade längs benen kom han emot henne, i handen höll han ett tunt tygstycke som var genomblött. Senast igår hade den vackra och dyrbara sjalen legat runt halsen på sin ägare.
Först nu förstod hon hur fel hon haft. Det här inte handlade om ett bröllop eller ett triangeldrama. Det här handlade om något annat, något mycket större och hennes uppdrag verkade vara långt ifrån över.