Ett slag av rött och han vaknade. Han frös på det kala kammargolvet och var näst intill naken förutom ett lakan som var dräpt över honom. Denna natt hade han tagit sig till andra sidan av sängkammaren. Det vara bra. Andra nätter hade det varit värre. En gång hade han till och med vaknat ute i korridoren. Tack och lov hade ingen märkt honom den gången. Om det spred sig att Kapten Enetrian Vero gick i sömnen skulle hans rykte vara tillintetgjort.
Han hade redan börjat glömma detaljerna från drömmen men mindes den röda himlen och skuggorna bland träden. Han hade precis klätt på sig när det knackade på dörren och han ropade att de kunde stiga in. Då klev hans adjutant in i rummet och gjorde honnör. Först gav hon honom sin dagliga rapport. Ännu en karavan plundrat. Ännu flera byar nedbrända. Golan-Kub härjade var dag djupare in i deras territorium. Men snart ska det vara slut på blodspillan. Han skulle se det gjort.
Till sist informerade adjutanten att hertigen hade kallat på honom. ”Hans nåd befinner sig till bords för frukost i denna stund.”
Enetrian suckade. Han hade hoppats gå vidare med förberedelserna för sin expedition mot Golan-Kub denna förmiddag. Men han kunde inte heller ignorera en kallelse från Hertigen. Han grep tag i sitt svärdsbälte, knöt det runt midjan och klev ut ur sängkammaren.
Efter att ha passerat genom långa korridorer, ur vars fönster han skymtade hur Eron Seids gator började vakna till liv, kom han fram till hertigens sal. Den färglösa stenen hade inte nötts efter femtusen år, men en unkenhet hade lagt sig över salen. Sten som en gång var skinande vit var nu livlöst grå. Han passerade Hertigens livvakter, män med mörk uppsyn som inte löd under honom. Men de visste vem han var, Kapten av Eron Seids trupper och beskyddare utsänd från inre riket, och lät honom passera. Vid salens bortre ände satt Hertig Olo vid sitt matbord och åt frukost. Han åt ensam idag. Hertigen såg Enetrian stiga in salen och vinkade åt honom att närma sig. Han gick fram till bordet, bugade och tog ett stort kliv för att undvika den likgröna svansen som stack ut under bordet. Draken kallades den av sin husse, men den jättelika varanen hade inte ett spår av dess namnes mytomspunna majestät. Den tre meter långa ödlan kom från något främmande land bortom öknarna i väst. Tjyrrikerna skeppade dem till sig för att äta avfall och vissa goleier använde dem som vakthundar. Men Hertig Olo var nog den första människan som hade en ökenvaran som keldjur. Saliv droppade från dess käft i vilken den tuggade på lårbenet från ett lamm. Han var alltid överraskad att odjuret inte hade slukat någon av hertigens barn ännu.
”Ah, kapten Vero!” sade hertigen. Sky rann nedför hans hakor medan han talade med munnen full. Han kastade ett kycklingben på golvet som Draken roffade åt sig.
”Ni har kallat efter mig, ers nåd”, sade Enetrian.
”Jag hör att ni har planerat en utflykt västerut.” Hertigen tog ett kycklingben och tog en tugga. ”Jag vill att ni avbryter den.”
Enetrian öppnade munnen för att protestera, men hertigen hann före honom. ”Jag förstår att ni är ivrig att bevisa er förmåga inför mig, men vi behöver all mankraft vi har för att försvara staden. Ingen går att undvara. Ni är ny här i utmarkerna, så jag klandrar er inte. Men er expedition är inte värt det.”
Enetrian var förstummad. ”Ers nåd har väl hört samma rapporter som jag?” Hertigen såg frågande på sin Kapten som sedan fortsatte. ”Om vi fortsätter låta Golan-Kub plundra handelsvägarna kommer hela inre rikets handel med kontinenten att strypas.”
”Goleiernas räder gör mig inget. De har härjat våra gränser i hundra år och kommer härja längs dem i hundra år till utan att våra fort kommer falla. Men det finns andra hot mot oss, sådana ni inte skulle förstå er på. Jag tänker inte tillåta en enda soldat att lämna Eron Seid medan dessa lurar i skuggorna.”
Dina rivaler i norr och syd såklart, tänkte Enetrian för sig själv. De västra hertigdömena skulle vara inre rikets skydd från hot inifrån kontinenten, men de stred mer med varandra än mot Istars fiender. Musklerna spändes i Enetrians ansiktee, men han återhämtade sig och höll sin mun stängd.
Hertig Oldo verkade vänta på ett svar, men när han inte fick något så fortsatte han. ”Låt Goleierna vara tills vidare. Snart är de tillbaka till att döda sina egna. Du ska se att de är inget stort folk. Ni mannar från inre riket är alltid för ivriga på att på slåss. Du kan lämna mig, Kapten.”
Enetrian lät bli att påminna hertigen att en tredjedel av hans undersåtar var goleier. Att lammet hans odjur åt i denna stund kom från goleiska herdar. Att goleiska fårhjordar stod hälften av stadens föda. Istället bugade han inför hertigen, vände sig om, klev över drakens svans och började gå mot dörren. Tre steg hann han innan mörkret grep honom.
Det sista han kände var hur han tappade balansen och började falla mot golvet. Plötsligt stod han åter på sina ben och befann han sig nu under öppen himmel. En röd himmel. Han var omringad av en skog av mörka träd med låghängande kronor. De hade inga löv, utan var täckta av röda taggar. Det var ljust ute, fast ingen sol kunde ses. Men under trädens kronor ruvade skuggor. Det blåste bland grenarna och skuggorna rörde sig.
Ett brak hördes bakifrån och han vände sig genast om. I mörkret bland träden stod en skepnad, vagt mänsklig i storlek och form. Men när den rörde sig sakta emot honom såg han att den hade fyra armar. Varelsens lemmar var onaturligt långa och täckta av en pansarliknande hud. När den steg helt ur skuggorna såg han två jättelika svarta ögon stirra mot honom, i vilka han kunde se sin egen spegelbild.
Ansiktet som speglades tillbaka var inte hans eget. Han hörde aldrig sitt eget skrik, men såg i ögonen hur det främmande ansikten vred sig i förtvivlan.