Tjocka rep knarrar mot den gasfyllda tygblåsan när vi gör en lätt gir åt babord. Nedanför ser jag böljande kullar. Slingrande åar och mörka täta skogspartier.
”Öka farten igen”, ropar Kapten och gör en gest akterut mot styrman. Mannen vid rodret drar i en tamp, får på något vis upp hastigheten och jag måste ställa mig mer bredbent för att parera krafterna när vår flygande skuta hamnar i gungning.
”Snart har du vant dig”, säger kapten till mig.
Sju dagar har gått sedan jag mönstrade på. Tre sedan jag slutade ligga och kasta upp i en hink under däck. Nu njuter jag av den friska luften och den svindlande utsikten. Sedan vi korsat stora havet har den blivit mer intressant att studera. Marken under oss skiftar ständigt form. Nya mönster som bär tecken av människor visar sig. Herdarnas getter som pälsbeprydda prickar mot smaragdgrönt gräs. Lapptäcken av åkerplättar. Efterhand palissader och tidiga utposter. Vi närmar oss staden vi söker.
Vår kurs går rakt genom ett lågt hängande moln och jag känner den svala fukten mot ansiktet som ett skirt och värdefullt stycke tyg. Så uppenbarar den sig som av ett trollslag. Tusentals hus omringade av en tjock stenmur. Myllrande torg, resliga kyrkor och i mitten den stora borgen med sin vallgrav. Under mitt korta liv har min lilla fiskarby varit allt jag sett. Varje invånare visste mitt namn, vem min far och min mor var. Vet myrorna där nere så mycket om varandra?
Kapten vänder sig mot mig.
”Melburg. En vacker stad. Mången natt har jag tillbringat där. Och ännu fler silvermynt har jag där spenderat. Mat, vin, kvinnor, reservdelar. Men det ska du veta, Hans, att det inte är en plats du vill fastna på. Livet i staden är hårt och passar långt ifrån alla. Inte oss som törstar efter frihet och luft under vingarna”.
Kanske inbillar jag mig men det ser ut som om de vinkar till oss där nerifrån.
”Dessutom är städerna rena dödsfällor. Uppenbara mål för främmande makt och de som kan tänkas uppfylla deras önskningar mot skälig betalning. Ja, sådana som vi till exempel”.
Kapten höjer sin högerarm och ett sorl sprider sig på däck. Tio man placerar sig längs relingen med varsin tamp i nävarna.
”Nu!”
Kapten sänker armen i en våldsam hest och männen drar. Skeppet gör ett ryck uppåt om om det blivit mycket lättare. Jag springer mot aktern för att se vad vi har släppt. Tio tjocka trätunnor. Jag ser hur de slår mot husen nedanför och vita flammor reser sig. Skriken hörs hela vägen hit upp.
”Synd och skam.”
Jag rycker till. Märker först nu att kapten står bredvid mig mig.
”Mycket roligt har jag haft i Melburg. Gärna hade jag hunnit med ett sista besök. Köpt in delarna jag behöver för det nya styrsystemet”.
Jag lyfter blicken, att titta ner blir för obehagligt till slut. Det hettar i ansiktet. Spanar i stället rakt bakåt, mot molnen vi flög ut genom. Då skymtar jag dem. Fem fartyg till ligger bakom oss, i V-formation. Släpper samma dödliga last som brinnande hagel från himlen på husen och människorna under dem. Stadens väktare är mer förberedda nu, har riktat sitt artilleri uppåt mot oss. Men de brinnande projektilerna missar målet. Vår svävande flotta är snart utom räckhåll, lämnar staden i lågor bakom oss.
”Synd och skam. Men vi har fler städer att besöka”, säger Kapten. ”Nästa besöker vi till fots först”.
Bidrag till tävlingen »Skriv starten på en fantastikroman«. Visa alla bidrag.