Marinblått. Färgen som satte ton för ceremonin, för dagen i all sin ära. Vart blicken än föll kunde inte färgen undgås. En form av samhörighet tycktes prägla Midgårds invånare som samlades runt det tillfälligt uppställda podiet vid palatsets mynning. Ytterligare pirr strålade genom min kropp för var steg jag tog. Hela atmosfären hade en surrealistisk spänning i sig, som om detta var livets händelse. Jag hade aldrig upplevt en abdikering eller en kröning tidigare, och nu skulle båda ske! Spänningen blev för stark för att regleras och ett litet löjligt hopp undslapp mig. Förhoppningsvis såg ingen. En snabb blick kastades ned mot Algot men han tyckte ha sin uppmärksamhet riktad mot palatset. Mor och far gick armkrok framför oss med ledig maner. En dag som denna innebar en arbetsfrihet som så sällan kom. Det uppskattades att få lämna handelsboden och infinna sig i en annan miljö. Inte minst nu när vi väcktes ur ekorrhjulet för att få bevittna den sällsamma tillställningen.
Nornorna hade tillkännagivit sin nedkomst. Enligt en syn endast ämnad för ärkebiskopen Harald skulle de tre, på den åttonde dagen i den fjärde månaden, stiga ned från sin domän. Alla tre hade sina specifika roller i den ceremoni som konstituerats i Midgård. Urd, Nornan av dåtid, skulle utlåta abdikeringen av det nuvarande styret. Verdandi, Nornan av nutid och föränderlighet, skulle därefter kröna det nya regimen. Och den tredje nornan, Skuld, sades hålla sig närvarande men det var sällan hon agerade i själva ceremonin. Som Norna av framtiden kunde hon förutspå utfallet av varje nytillkommet styre, dock var det ingen information som någonsin tillkännagavs oss människor. Vilket i sig var ganska förunderligt då tyranni och krig tidigare smutsat ned vår kultur och historia. Inte sällan brukade mina funderingar skutta över acceptansen och börja ifrågasätta. I mina ögon fanns det inga fördelar med att välja en ledning om man visste att det inom sinom tid skulle skapa smärta och fördärv. Mor brukade stoppa mig innan tankarna rusade alltför långt, ty ödesgudinnor torde ej ifrågasättas. Vår lojalitet och ödmjukhet uppvisades alltid mot gudarna, och Kröningen satte allt på prov. Jag hoppades innerligt på att få se nornorna på nära håll. Sannolikheten var dock låg då adeln var de företrädande ätterna för Midgårds regim. Oavsett hade vi fått ganska bra platser, inte alltför långt ifrån palatset. Nu behövde vi endast vänta.
Ett vitt, bländande sken lyste upp i min periferi när blixten slog ned vid palatset. Precis som föreskrivits i historieböckerna. Mina lemmar stelnade av extas. Trots distansen kunde jag urskilja hur mörka gestalter steg ur ljuspunkten. Folksamlingen tycktes gemensamt hålla andan inför vad som skulle ske härnäst. Utan längre fördröjning omvandlades en av de mörka gestalterna till ett ljusklot. Det svävade uppåt några meter innan det susade genom folkhavet. Studsade, stannade och inspekterade. När klotet stannade upp framhävdes Verdandis verkliga skepnad. Det var så fascinerande att följa henne och än mer önskade jag att hon kunde komma bara lite, lite närmare.
Folkets förtjusning tynade bort samtidigt som Verdandis dröjde kvar några ynka meter ifrån mig. Plötsligt såg jag rakt in i de mjölkvita ögonen. Hennes eteriska kropp vred sig mot mig och började åter vandringen med långsamma, nästintill flytande steg. Ju närmare hon kom desto mer utstrålade hennes skönhet. Det vita håret hade stråk av silver som tycktes skimra i solljuset, en sådan kontrast till den djupblåa klänning som böljade i otakt med varje steg. Den iver jag tidigare känt intensifierades, formades om och slog ut i en rad kalla kårar som löpte ända ut i fingerspetsarna. Ett bottenlöst hål öppnades upp i min buk och jag kunde känna hur blodet omdirigerades till mina ben, gödde lårmusklerna med ett enda syfte. Fly. Vänd om och fly, lämna allt och se inte tillbaka. Tankarna strömmade in som hungriga myggor, attackerade från varje hörn. Susade i den unisona frågan som redan hade ett svar. Det spelade ingen roll hur många gånger mitt inre skrek mot nornan som nu endast var ett fåtal steg ifrån mig. Hon skulle inte ångra, hon skulle inte vända om. Kunde hon ha sett fel? Trots vetskapen om vad som skulle ske verkade mitt sinne frikoppla sig från den fysiska kroppen. Jag såg allt i en form av utomkroppslig upplevelse. Hur de enhetliga färgerna burna av ett separerat folk tycktes svaja allt långsammare, hur vindarna svepte ytterligare tag om Verdandis slöja samtidigt som hon hejdade sig någon meter framför mig. Råkylan som spred sig i hennes närvaro bedövade alla sinnen. Trots att läpparna förblev slutna genomträngde en monoton röst. Rösten kom från överallt och ingenstans. Fyllde mitt huvud och ekade i en begränsad oändlighet, likt speglar som riktats mot varandra.
Asteria Vega av Ätten Vega, nedstigen till Midgård, du är utvald av de högre makterna att från denna dag styra Midgård med fromhet och rättvisa. Må din regering frodas och formas av er ödmjukhet.
Verdandis vackra anleten förblev orörliga men blicken tycktes husera en sorg. Eller var det mitt vemod som speglades tillbaka? Om kröningen skulle fortgå enligt de föreskrifter som akademin lärt oss, då ville jag inte höra resten. Hela min existens raserade framför ögonen på denna norna, som förberedde fulländningen av kröningen. Den del som omslöts av smärta och tragedi. En påminnelse om de uppoffringar som en regim och en ätt måste göra för sitt rike, det första testet på lojalitet mot sina gudar. Inom mig bröt stormen ut och jag tillät mig själv, för bara någon sekund, smaka på smärtan som skulle åsamkas mig. Nornornas röster skar igenom min mur av misär.
Asteria Vega, som en symbol för er kommande uppoffringar och hedrande av edra förfäder, skall er familj utgöra blot. Asgård tackar för er gåva.
Asgård tackar för er gåva. Vilket skämt.