Den unge prästen mötte åskådarnas förväntansfulla blickar, tände lugnt sin pipa och började ljuga.
Många lyssnade på honom; så är det ju med präster, även de lögnaktiga. Barnen lyssnade med uppspärrade ögon och gapande munnar; de hade ännu inte lärt sig att saker som sägs ibland inte är sanna. De vuxna såg inte ut att veta bättre.
Prästens lögn var den bästa sortens lögn. Den var en saga.
Detta var en plats där sagor berättades, men aldrig utspelade sig, ett värdshus ingen orkat ge namn åt därför att det var byns enda. Men sagan prästen nu berättade var ett undantag, den utspelade sig både i just den stunden och blott mil därifrån.
När prästen anlänt till värdshuset hade byborna bett honom se in i elden, och försöka få en skymt av framtiden. I orostider som dessa, när krig står för dörren, vill folk gärna veta vad som väntar dem. Så nu satt han och såg in i härdens pyrande lågor, med sökande blick.
“Jag ser…” började han, och hela rummet höll andan. “Jag ser många människor, ett stort hav av vitt. En här, som reser genom gråa berg.”
Någon drog efter andan, och viskade: “Snökapporna, de reser genom Kråkornas Klyfta, hitåt.”
“I täten rider en man klädd i vitt. Hans folk bugar, och kallar honom profet.”
Viskningarna fortsatte. “Essil Eldskåde… Den Sista Eldens Profet.”
“Profeten vill sätta eld på dessa marker, tysta människorna så att hans stämma är den enda.” I ögonvrån såg prästen hur en mor höll om sitt barn. “Men jag ser också en annan, en man klädd i blodröd kappa, också han i täten för en här. Hans blick är kall som vintern, silverne som månens skära. Och där han vandrar blir snön röd som blod.” Här gjorde prästen en paus, och lät människorna viska.
“Det måste vara Angvard Rödvinter…”
“Det sägs att han bär Döden i sin ficka…”
“Att stål ej kan skada honom…”
“Han kommer att rädda oss, han kommer att besegra Eldskåde!”
Viskningarna tystnade, och människorna såg förväntansfullt på den unge prästen, som fortsatte. “Jag ser en plats bland bergen, där kråkor hungrigt väntar. Där kommer dessa båda män att mötas, där kommer härarna att skölja över varandra, och kriget att avgöras.” Prästen såg upp från lågorna, sög på pipskaftet och lät röken ringla upp mot rökhålet i taket. “Detta är vad elden säger mig.”
Människor öppnade sina munnar för att tala, men en ung gosse hann först. Rösten var tunn och ivrig, han hade nog inte sett sin sjunde vinter. “Mäster Månpräst,” sade han. “Förtäljer elden vem som kommer att segra?”
Alla rummets huvuden vändes åter mot prästen. Nu kunde han ha sagt något vagt och undflyende, något om att elden höljer somliga saker i dunkel. Men gossens ögon var så angelägna, kroppen för orolig för att stå still. Och hela rummet delade hans nyfikenhet.
Så prästen blickade åter in bland de pyrande vedträna. “Jag ser… Jag ser ryttarlösa hästar som skenar, jag ser sköldar som spricker och spjut som knäcks. Jag hör skriken…” Prästen rynkade pannan, gav sitt anlete ett smärtat uttryck. “Men sedan ser jag gryning, Solmodern som lyser över bergssidorna, över röd snö och röd jord. Och hon lyser över segrarna. Jag ser Angvard Rödvinter höja sitt svärd och Profeten ligga död. En mörk natt ligger framför oss, men sedan en ny dag, som för med sig seger.” Prästen lutade sig tillbaka i stolen, som vore han utmattad efter sitt tydande av elden.
Genast kom de lättade och stolta orden. Pojkar för unga för att hålla vare sig långsvärd eller rakkniv sade att de hela tiden vetat hur striden skulle sluta; Angvard Rödvinter skulle självklart segra, ingen kunde ju besegra den Röda Vintern från Stormhem. Gubbar höll lättat om sina gummor och mödrar sina barn; nu var natten inte fullt så mörk som förut.
Brind sög på sin pipa och bevittnade det hela. Så hette prästen; Brind. Men det var det ingen i rummet som visste. Ingen frågade en Månpräst vad han hette. Det var heller ingen som visste att det han sagt var lögner.
Han hade börjat med saker han i varje fall trodde var sanna. Han hade hört från gårdfarihandlare som varit österut att de båda härarna skulle drabba samman vid Kråkornas Klyfta. Men även om detta nog var sant, var det en lögn att Brind hade sett striden i elden.
För när Brind såg in i elden fann han inga skymtar av framtiden, ingen gömd kunskap och ingen djup sanning. Han såg bara eld. Men han hade lärt sig att när man bär en Månprästs grå kappa kan man resa från by till by och stad till stad, utan att någon frågar om ens namn eller ärende. Präster kom och gick som regn om hösten, och deras skäl att komma och gå ifrågasattes lika lite. Det var heller ingen som frågade vad han fraktade i sin vagn.
I värdshus och ölstugor berättade Brind sina sagor, som präster ska. Att hitta på saker att se i elden var en konst, och han gjorde aldrig folk besvikna. Han kunde måla upp färgsprakande världar av modiga hjältar och skrämmande fiender, och folk mindes länge hans sagor. Men lika fort glömde de bort den unge präst som berättat dem. Hans alldagliga ansikte dröjde sig inte kvar i människors minnen. Och gott så.
Denna kväll hade Brind berättat för byborna vad de ville höra. Han visste naturligtvis inget alls om vem som skulle segra i striden. Men när nyheter från Kråkornas Klyfta nådde byn skulle Brind vara långt borta. Om Rödvinter förlorat skulle en lögnaktig präst vara bybornas minsta bekymmer, och om han segrat skulle Brind ha besparat dem en natt av onödig oro.
“Nu,” sade Brind, “har jag berättat allt elden visar mig. Och jag önskar er alla en god natt.” Han log. “Detta är en riktig saga som utspelar sig, just nu, bara mil norrut. Sagans sista sidor skrivs i rött bläck, denna kväll. Skrik ska fylla vinden, blod snön och hjältars själar himlavalven.” Han sög på pipskaftet, och skickade upp en rökring mot taket. “Se upp i skyn när ni går hem. Kanhända kommer ni se nya stjärnor tändas där uppe i mörkret.”