Jeepen plogade in i den översnöade staden, svängde av mot torget och sladdade in vid den överdimensionerade anslagstavlan. Polaria var en tämligen liten stad där invånarna mestadels levde instängda i sina hem; undangömda, i skydd från polarvinterns skoningslösa hyperfrost. Inom kort skulle veckans frilansuppdrag publiceras för traktens prisjägare. Qubrick klev ur bilen och granskade konkurrensen på håll. Snön yrde runt honom när han stegade fram; den bitande kylan fick de andra prisjägarna att se ynkliga ut. Ofrivilligt särade de på sig när han intog den bästa platsen i mitten. Två minuter kvar. Vi är alla djupfrysta slavar, tänkte han och skannade av de få jobben som var kvar från föregående vecka. Inget av dem låg inom inom hans specifika expertis. Varken värt eller värdigt; bara skitjobb som ingen med självaktning skulle ta i med tång. Han hade visserligen sin kärra med snöblad där fram, vilket gjorde honom mer mobil än merparten av alla de andra stackarna som stod och drömde om arbete. Eller rättare sagt; drömde om löning från ett arbete. Att jobba i dessa trakterna, i synnerhet utomhus, var förknippat med livsfara. Invånarna var självvalt olyckliga, möjligen olyckligt lottade, men också mestadels otillräckliga och undermåliga. Världen hade blivit hård och kall; bara de som har konstitution för att uthärda kommer överleva. Om det var något Qubrick var född till så var det lidande; tidigt inpräntat – inte bara i generna – utan hela hans uppenbarelse var en stor kamp mot den bistra verkligheten. Han föraktade det mesta omkring honom – den enda personen som hade hans fulla förtroende var Holga, som väntade i passagerarsätet och sedvanligt tuggade på sin tandpetare. Hon var, precis som han, både brutal och skrupelfri. Samma skrot och korn. Efter många år av otaliga uppdrag, var de sammansvetsade med en samfällt och väl djupfryst stoiskhet. De behövde sällan kommunicera med ord; de visste instinktivt vad den andre tyckte och tänkte. Så länge de stod stadigt och trofast vid varandras sida var det karga polarlivet någorlunda uthärdligt.
Han borstade av armbandsuret och konstaterade att utlysningarna skulle publiceras vilken sekund som helst – det vill säga om Kommissionen, för en gång skull, höll tiden. De andra sargade trälarna bredvid honom, huttrade och stampade på stället. Qubrick var oberörd av temperaturen, som enligt hans uppskattning låg strax under -15 °C. Han var visserligen ordentligt påpälsad, lager på lager, men den största orsaken till att han inte påverkades av kylan var att hans kropp fungerade som bäst i ett stadium av lätt hypertermi. Smärtan av kölden manifesterades i en underliggande vrede som i sin tur värmde honom inifrån. Det var enda sättet för honom att hålla sig vid liv. Bitterheten hjälpte också till.
Fem nya jobb uppenbarade sig högst upp på anslagstavlan. Fyra underbetalda skitjobb och en efterlysning. Qubrick, som var väl förtrogen med den eftersökte, trängde sig fram till terminalen vid sidan av skärmen, knuffade bort en stackare som lönlöst opponerade sig. Ingen annan prisjägare av vikt var närvarande eller vågade göra anspråk; han signerade med några snabba knapptryckningar sina initialer på anmodan och log ett ondskefullt leende inombord. Vi möts igen, gamle vän, tänkte han. De frostbitna krakarna omkring honom flackade undan, vek sig med stumt ogillande och lämnade plats för honom att pulsa tillbaka till jeepen. Med fruktan och avsmak lät de honom alltid hållas; de vågade inget annat. En försmådd yngling dristade sig dock till att spotta på marken så fort Qubrick hade vänt ryggen till – vinden fångade loskan och slängde tillbaka den på avsändarens snösko innan den nådde marken. Saliven frös omedelbart till is.
Uppdraget var att leta reda på och ta tillfånga en av traktens värsta kriminella element. Qubrick hade en lång och brokig historia med Bastian, som ännu en gång hade hamnat i onåd med traktens ordningsmakt. Sedvanlig avstjälpningsplats och upphämtning av belöning var hos Enheten, som bestod av en äldre hårdnackad konstapel vid namn Tilda. Hon var en brutalt rättfärdig lagkvinna som härbärgerade i häktets lokaler i väntan på att prisjägarna skulle inbringa fler “hyresgäster”. Hon var vid det här laget gammal nog för att slippa frysa utomhus och ansåg sig numera som en beständig del av inventariet kring fängelsehålorna, vilka var belägna i anslutning till kolbolagets gruvor, sammankopplade genom slingriga gångar, djupt under staden.
Enheten var ett av få ställen i staden som var varmt nog för att besökare och intagna inte behövde ha på sig dubbla ytterkläder inomhus. Trots uppvärmningen från kolindustrin vägg-i-vägg, var det dock en outhärdlig förvaringsplats för de inspärrade. Som om det inte var nog med det tjocka koldammet, var de inspärrade konstant utsatta för ett öronbedövande dån som tvingade fångarna att, dygnet runt, gå med papperstussar inkörda långt in i örongångarna. Tilda, som var till åren, och mer eller mindre redan döv, njöt istället av det, för henne, rogivande mullret som ofta vaggade henne till ro i den slitna fåtöljen på hennes kontor.
Det var en utlyst belöning motsvarande fem dagsverken, vilket inte var mycket betalt för att inbringa en förbrytare av Bastians rang, men det var hårda tider. Qubrick visste att Holga först skulle opponera sig (mest för att upprätthålla sin image) men inom kort släta över det hela med ett, för henne, typiskt: “Kostar gör det”.
Väl i bilen bekräftades Qubricks aning med Holgas slitna manér som inte kunde tolkas annat än att hon erkände uppdraget. Med en kort, ljudlig inandning, dubbelkollade hon därefter att gevär och kniv satt på plats och ersatte den söndertuggade tandpetaren med en ny. Qubrick rivstartade bilen, fällde ned plogen och satte kurs mot stadens enda öppna bar, där han visste att Bastian satt och väntade på dem: Qubrick och Holga, två iskalla prisjägare med frostad kant.