Det hade gått en månad av terminen när Anton dök upp. Rektorn hade knackat på och lämnat av honom till klassföreståndaren Anna. Hela klassen verkade generad när hon presenterade pojken. Ingen hade velat stå där framme inför alla, förutom möjligen Elinor. Hon var i princip inte rädd för något av det som andra i hennes ålder var rädda för. Hon tänkte mest på att alla andra tyckte att det här var pinsamt och att läraren förmodligen också kände det och blev nervös.
Hej, hallå, lyssna en stund.
Alla var redan så gott som knäpptysta!
Det här är Anton som ska gå i er klass nu. Han har bott i Schweiz i flera år och är väldigt duktig på språk. Du pratar visst franska och tyska flytande och du kan även engelska och lite italienska har jag hört?
Läraren vände sig mot Anton som mest hade tittat i golvet och sett lagom blek och tonårig ut. Den mörka luggen hängde halvt ner över ena ögat.
Det stämmer, sa han med en varm, djup röst.
Så många språk! Det kommer gå lätt för dig på språklektionerna, men det kan bli andra lektioner som blir svårare. Det ska jag inte sticka under stol med. Men du kan alltid fråga dina klasskamrater om du behöver.
Elinor noterade att alla i klassen verkade se åt något annat håll och att pojken Anton tittade ner i golvet igen.
Jag tror du får sitta vid Elinor idag eftersom Vivian är sjuk. Elinor kan visa dig var vi är i kursboken. Jag har ingen egen bok till dig tyvärr men du kan låna Elinors så länge. Visst går det bra Elinor?
Elinor nickade och tittade upp.
Elinor mötte oväntat pojkens blick som ögonblickligen sög fast hennes. En ström av bilder vindlade förbi. En grön solig dal med en glittrande flod, en stad med tak i klara färger och ovädersmoln som kom allt närmare med blixtar som yrde, sedan ett stort varmt ljus som drog henne mot sig men strax var allt bara grått. Hon red och red genom ett halvdunkelt landskap och allt kändes svårt. Någon red bakom henne och hon kände sig jagad. Så var bilden en annan. Ett torg mitt i en stad med massor av människor som stod och lyssnade på någon som talade med hög uppfordrande röst. Alla var klädda i långa kappor och rockar, både kvinnor och män. Hon såg inga barn. En ny bild. Dunkelt ljus letade sig genom smala fönster. Hela rummet var av sten. Hon vände sig och såg att en kvinna stod vänd mot en av fönstergluggarna. Kvinnan vände sig om. Panik! Men bilden bleknade snabbt. Vinden ven och hon red igen. Hon såg havet framför sig och ett stort skepp som hon visste väntade på henne. När hon närmade sig kusten manade hon på hästen. Där framme stod två unga män klädda i långa mörka rockar. De hälsade med bugningar när hon steg av hästen.
Käraste Elinor, det här är Antonius af Klinga, sa den äldste.
Då såg hon att det var den nya pojken i klassen. Bilden försvann som om den blåste bort med vinden.
Elinor var omtumlad men det hade bara gått några sekunder där i klassrummet. Hjärtat slog snabbt och det kändes som när hon sprang 100 meter på gympan. Hon fick knappt luft och kände sig svimfärdig.
Ingen verkade ha märkt något. Pojken Anton hade vänt bort blicken. Läraren frågade något och han svarade. Sedan kom han gående mot hennes bänk. Elinor kände sig darrig och skakad. Vad var det där? Vad hade hänt? Kan man drömma fast man är vaken? Kanske var det inte inbillning men hon vågade inte säga något till honom när han satte sig på stolen bredvid. Hon kände att hennes hand darrade till när hon skulle skjuta boken mot hans sida av bänken. Då lyfte han sin ena hand för att dra boken lite närmare, men passade på att trycka utsidan av handen helt kort mot hennes arm. Det hade en märkligt lugnande effekt. Det var som om hon fick tillbaka kontrollen igen. Hon pekade mot den uppslagna boken.
Vi läser den här första delen om FN:s historia, sa hon och vände huvudet lite till vänster. Du kan läsa den nu för jag har läst kapitlet två gånger redan.
Han nickade bara och började läsa. Hon var övermedveten om hans närhet hela lektionen. Hans doft och känslan av att han framkallat något i henne som hon inte förstod. Vem var han egentligen?
Läraren släppte i väg klassen innan det ringde ut.
Anton, du måste ner till vaktmästaren och få passerkort och koder. Alla ytterdörrar hålls låsta nuförtiden. Låna Elinors bok till nästa vecka. Hon kan använda sin systers.
Han vek ihop boken, reste sig upp och tvekade en kort stund innan Elinor kom på fötter.
Då lånar jag din bok då?
Ja, var allt Elinor fick fram. Hon vågade inte titta upp mot hans ögon.
Anton tog sin väska och jacka och förvann ut genom dörren.