Värdshusvärden stank av fruset flott, svett och rädsla när de nådde byns utkant. Rytmen i hans flåsande avbröts var gång han slängde en flackande blick över axeln; dels för att se så att hon inte halkat efter, men mest för att försäkra sig om att traktens märkliga, illa ansedda kloka gumma inte stod i beredskap att överfalla honom bakifrån. Trots att hon förställt sig och gömt sina krokiga lemmar under en särdeles stor mollskinnsrock kunde man inte undgå att lägga märke till att hon inte var helt mänskoskapt. En benig hand som hade letat sig ur rockärmen släpade nästan i marken och trots att hennes värkande knän riktigt gnisslade i kylan kunde hon lätt hålla jämna steg med den yngre mannen.
I flera veckor hade Gwelynda kunnat läsa i sina teblad och knogben att en ung kvinna snart skulle ansluta sig till de namnlösas här, och hon hade gjort upp planer för vissa intressanta kroppsdelar. Det var ytterst sällan, och alltid som sista utväg, som byborna vågade nyttja hennes läkekonst, och hon hade motvilligt gått med på att följa med in till byn när värdshusvärden stapplat in i hennes örtträdgård och hostat fram sitt ärende. Nu funderade hon på vad hon kunde begära i utbyte om det inte var för sent att rädda den nyblivne modern, och på hur mycket hon kunde ta om hon fann ett kadaver. Byvägens gyttja hade frusit under natten, det skulle dröja innan ett svart kompani kunde tillkallas för att gräva en grav.
Det hade börjat skymma, och Gwelynda såg ansikten fulla av olust kika ut genom upplysta fönster när hon gick förbi. En flicka med tovigt hår, kanske i sexårsåldern, letade i bemästrad skräck efter en nyckel i en väska hon hade kring livet samtidigt som hon småspringande föste sina småsyskon framför sig nedåt gatan. Fönsterluckor slogs igen och dörrar reglades. Det krävdes inga ord för att förkunna hennes ankomst.
Mannen visade henne så, på flera stegs avstånd, förbi värdshusets i brisen lätt svajande lyktor och in på en mörk, avsides bakgata, där en skarpt bitande stank skvallrade om att en av byggnaderna inrymde ett garveri. Målet för deras färd var en obetydlig koja byggd mot en sotvitsputsad skorsten.
Det fanns bara ett rum, men bakre delen hade avdelats med slitna plädar och malätna filtar. En liten man med en oljig råttfärgad mustasch mötte dem innanför dörren. Han vred sina nätta händer och hade en blick som påminde om ett trängt djur medvetet om att det ska slaktas. I en krubba intill spisen låg ett till synes bortglömt dåligt lindat barn, och i en flagnad kökssoffa hennes bleka mor, som Gwelynda skulle tagit för död om inte för hennes väsande, kippande andetag. Hon var ung, men såg märkligt vuxen ut där hon låg i sin tilltänkta sista stund. En hårtofs låg klistrad mot den svettiga pannan, hennes läppar var nariga och färglösa. Gwelynda drog bort den tjocka filten från den döendes blå fötter och masserade dem med alltför långa fingrar. Kalla som döden.
“Hon är färdig i den här världen.” Värdshusvärden tog instinktivt två kliv mot dörren när Gwelyndas hesa, kacklande röst bröt tystnaden. Den andre mannen, fadern, öppnade munnen för att säga något men hejdade sig när hon fortsatte. “Det finns ingen jordemoder, läkekunnig eller örtkännare som kan rädda henne… och därför har ni skickat efter en trollkunnig. Vad för dyrbarheter, värdsliga eller inte, har ni att erbjuda i utbyte mot hennes liv?”
Fadern knäböjde framför henne. “Jag ber er! Vi har ingenting. Allt vi sparat – allt vi ärvt! – har jag redan gett till dessa oförmögna du nämner. Jag ber, visa oss barmhärtighet. Förbarma er!” Han tog hennes tystnad som missnöje. Blicken flackade mellan familjens få ägodelar tills hans ögon spärrades upp i plötslig insikt. Han vräkte sig på jordgolvet och grep krampaktigt tag i Gwelyndas rock.
“Mig! Du måste ta mig istället!” vädjade han med pannan tryckt mot marken och rösten fylld av gråt. “Ta mig!”
Gwelynda vred sig ur greppet med förvånansvärd styrka. Det var ett erbjudande utan mening. Vad visste han om sådana saker? Förmågan att byta liv mot liv tillkom endast makter långt mer uråldriga än henne. I sina mörka vrår fann hon inget annat än förakt för mannen.
“Vad ska jag eller någon annan med ditt liv att göra?” fräste hon. “Det finns ingen rådare och inga väsen som vill befatta sig med en vettlös som dömt sin fru att dö i barnsäng.” Han såg bedjande upp mot henne. “Vad som helst! Du får vad som helst!”
Gwelynda hejdade sig. Det är dumt att ge sådana öppna löften till ett väsen man inte känner, även för någon som inte har mycket att ge. Hon såg på mannen och på den minsta gnutta hopp som tändes i honom när han märkte hennes intresse, och lät blicken löpa över rummet. Vad som helst. I en plötslig ingivelse fastnade hennes goda öga på krubban. Fadern följde hennes blick. I bråkdelen av en sekund formades hans mun till ännu en bön, men han förblev tyst och slog ned blicken. Gwelyndas mun kröktes i ett leende som blottade hennes långa svarta tänder.
“Hämta vatten från brunnen.” Orden hade en överjordisk klang och både fadern och värdshusvärden lydde ögonblickligen. Gwelynda vaggade bort till krubban. Under hela tiden hade barnet varit tyst. Hon lyfte upp flickan och lindade omsorgsfullt om henne. Hon mässade tyst tre ord på det sanna språket, sju gånger, och i den nyföddas mjuka kind ristade hon med en bruten gul nagel den uråldriga runa som vittnade om hennes sanna namn.
“Vi kommer ses igen, du och jag.”