”Får du upp dörren eller?”
Morgans fråga ringlade sig hela vägen genom hans kropp och fick sitt utlopp genom en otåligt stampande fot.
”Ja, alltså, den är ju låst. Men från utsidan, så det här är inga problem.” svarade Jonathan.
”Från utsidan?”
”Ja. Skulle gissa på att någon inte ville att det som finns här inne skulle komma ut, snarare än att hindra folk från att komma in.”
Jonathan sköt ett par reglar åt sidan och ryckte i dörren.
”Hmm. Den går inte att öppna.”
”Säker på att du fått upp allt? Och att den inte är igenrostad eller något?”
”Skojar du? Jag älskar hantverk. Hade det funnits någon mer mekanism som höll dörren stängd hade jag sett det. Vad står det i boken?”
”Att det här är dörren in.”
”Sjukt hjälpsamt det där.”
Smällen från dörren när Jonathan våldsamt satte sig ner mot den fick Morgan att rycka till.
”Jag ska se om jag hittar något mer, någon passage jag kan ha missat.” sade Morgan medan han bläddrade igenom den tunga boken. Tankspridda viskningar rullade av hans tunga medan han läste.
”N’gha. N’ghft’drn. Portaler. Nej, inte portaler. Nglui, dörr! Ja, dörr!”
Jonathan ställde sig upp med ett ryck.
”Vad hittade du om dörren?”
”Det står..” Morgan försvann i tankeverksamhet.
”Ja?”
”Det står att den ende, den store, finns bakom en dörr.”
”Ja, det är väl därför vi är här?”
”Vänta. Det är inte direkt enkelt att översätta det här på stående fot.”
Morgan försvann åter igen i tankarna.
”Cahf ah nafl mglw’nafh, det är inte dött.”
”Jag är smärtsamt påmind om att jag inte är död.” fnös Jonathan.
”Tyst! Kan för evigt sova. Jag tror jag har det!”
Morgan viftade med fingret, ivrigt pekandes i boken.
”Det betyder. Nej, vänta. Cahf ah nafll mglw’nafh hh’ ahor syha’h ah’legeth, det betyder att sovaren..”
Ett kraftigt mullrande avbröt Morgan.
”Jordbävning, akta!” skrek Jonathan till.
Marken skakade till och fick Morgan att trilla bakåt.
”Hur gick det?” frågade Jonathan.
”Aj.”
”Dörren öppnade sig i alla fall av skalvet. Den kanske satt fast i något.”
Jonathan sträckte ut handen för att hjälpa Morgan upp på fötterna igen.
”Vad hände med älska hantverk, missar inget?” Morgan log mot Jonathan, som låtsades inget höra.
”Vi kanske ska gå in?”
Upprymda av att äntligen fått upp dörren hörde de inte det pulserande ljudet som spridit sig i periferin.
Rummet som uppenbarade sig på andra sidan dörren var allt Morgan hoppats på. Långa rader med bänkar stod uppställda, fyllda med förruttnade lik iklädda lila kåpor. I andra änden av rummet stod en gigantisk staty uppställd, föreställandes en fjällig människa med vingar och ett bläckfiskliknande huvud.
”Här är det.” började Morgan med andan i halsen. ”Här är det förlorade brödraskapet som skrev boken.”
”Ja, jo, det ser jag ju. Vad jag däremot inte ser är något som glittrar. Vart är guldet?”
”Kanske statyn är..” började Morgan innan Jonathan avbröt honom.
”Jag ser hela vägen härifrån att den är gjord av sten. Det finns inga andra dörrar och ingen från ditt brödraskap bär några smycken av något slag. Var är skatten som skulle finnas här?”
”Det står i boken.” stammade Morgan fram.
”Att vadå? Att havets botten är fyllt av guld och juveler? Vad står det exakt i din bok?”
”Här, jag kan visa.” Morgan bläddrade fram en sida i boken. ”Gokar’luh, betyder skatt, värde, värdefull.”
”Du har sagt det redan. Vad betyder hela sidan?”
”Ehm, den är lite svåröversatt. Det betyder ungefär finn de som dyrkar. Skatten är värd sin tid. Slutet kommer.”
”Slutet kommer? Vilket slut?”
”Det var en domedagskult, vilket slut tror du?”
”Vänta, jag tyckte jag hörde något.”