Systersyndromet
Varje kväll när min lillasyster somnat går jag tillbaka in i hennes rum och mäter henne med måttbandet. Jag har läst tre sagor för henne innan hon somnat och hon andas tungt genom tandställningen som sitter fäst med gummiband bakom hennes huvud. Den får henne att se ut som något som byggts, inte något som fötts. Så tänker jag. Men jag säger inget, för hon är känslig. Jag mäter hennes ben från fotknölen upp till knät och sen från knät till höften. Alla siffror antecknar jag i mitt lilla svarta block. Jag mäter hennes armar och hennes hals. Sist mäter jag tänderna. På en månad har framtänderna växt elva millimeter. Alla andra mått har också ökat, i vissa fall fördubblats.
Lång och böjd går hon och vinglar hela vägen bort till basketplanen på andra sidan järnvägen. Vi går genom tunneln under spåren för att komma dit. Min syster gillar att titta på graffittin därinne. Klottret, som mamma brukar säga. Varje gång har nya taggar tillkommit och vi brukar gissa vad de betyder och vem som målat dem. Det här är för min syster det verkliga målet med utflykterna. Basketplanen lockar henne allt mindre, trots att det ligger en lekpark med gungor intill den. Mamma brukade gå med oss hit, nån gång kanske även pappa. Lillasyster brukade springa mellan gungorna och testa vilken som kunde gunga henne högst. Varje gång var det en ny gunga som var vinnaren, trots att de alla gungade till exakt samma höjd. Mamma slutade gå med oss för mer än ett år sedan. Det var då hon började arbeta i glashuset mitt i city. Hon jobbar där när hon inte är i Belgien. Hon försökte en gång förklara vad hon gjorde där men jag förstod inte vad hon menade. Mer än att det var av stor vikt. Det finns ett glashus i Belgien också, hon har visat bilder på det.
Pappa reser med orkestern, någonstans, vi vet inte riktigt var, men det tröttar ut honom. Ibland är han hemma men då sover han mest. Vi står och ser på honom där han ligger på soffan i sitt arbetsrum, där han har sin cello. En gång mätte jag honom och tyckte att han hade krympt. Kanske krymper vi alla. Bara min syster växer.
Hon ställer sig under basketkorgen och sträcker sig upp. Hon kan nästan röra vid det slitna nätet nu. Förra gången vi gick hit så var hon inte i närheten. Och jag kan se att hon inser det. Hon ler när hon står utsträckt och svajar med ena handen i luften, som om hennes kropp ännu en gång överraskat henne. När hon ber mig lyfta henne så tar jag tag om hennes midja och trycker henne uppåt. Hon väger nästan ingenting och jag kan nästan nå runt henne med fingrarna. Det lilla lyftet skickar upp henne till ringen och hon hänger sig kvar i den när jag släpper taget. När jag börjar studsa bollen hänger hon kvar där och vill inte spela. Jag skjuter och missar. Tio gånger. Sen går vi hem genom tunneln igen. Himlens rosa sken tränger in i den mörka tunneln där lamporna för länge sen krossats och graffittin glöder i skuggorna.
Mamma säger att det rosa ljuset kommer av föroreningarna. Vilka föroreningar vet hon inte. Det är vid ett av de ovanliga tillfällen då hon och pappa är hemma samtidigt och vi kan höra hur han stämmer sin cello inne i arbetsrummet medan mamma säger att himlen är onaturlig. Att den inte ska vara så rosa. När hon var barn var den alltid blå, det minns hon tydligt. När jag mäter lillasyster samma natt så vaknar hon och ser på måttbandet jag håller i. Hon ber mig mäta hennes långfingrar och jag ser att de växt tolv millimeter sen kvällen innan. Hennes händer är större än mina nu. Det är dags att berätta för mamma och pappa om vad jag mätt och skrivit upp, tänker jag och tar med mig mitt lilla svarta block till deras sovrum. Jag ser omedelbart att de inte sover. Inte egentligen. Mamma har dragit upp benen intill kroppen och gjort sig till en liten boll där hon ligger, som om hon försökt försvinna under täcket. Hon är helt tyst, som om hon höll andan. Pappa har lagt kudden över huvudet och håller den på plats med båda händerna. Han ligger raklång, blickstilla. Ingen av dem andas så som sovande. De bara låtsas sova för att slippa prata med mig. Jag borde gå men något får mig att stanna och läsa upp den sista sidan ur mitt anteckningsblock – den där jag skrivit mina slutsatser om lillasyster.
”Vi måste göra något åt att hon växer” säger jag avslutningsvis och ser hur mina föräldrar rör sig men inte svarar.
Pappa sneglar på mig med ett öga från under kudden. Men det är mamma som slutligen pratar. Hon låtsas tala i sömnen och säger med en släpig röst: ”Varför är himlen så rosa? Det är inte naturligt.”
Nästa dag vinkar vi av dem när de tar en gemensam taxi till Arlanda. De är stressade och pappa övervakar oroligt hur taxichauffören lyfter in hans cello i bagaget. De ska med olika plan men de ska resa dit tillsammans. Det ger mig och min syster en varm känsla, en slags ömhet för våra föräldrar. För en gångs skull är de tillsammans. Vi äter sen pasta som jag kokat och när min syster slickat i sig det sista av såsen som jag kallar carbonara, så frågar jag henne om vi ska gå till basketplanen. Det har börjat skymma utanför men vi hittar dit även i mörkret. Jag får på henne en träningsoverall vars byxor inte ens når ner till strumporna längre. Hennes smala vita vader lyser i mörkret när hon går. Men hon går rakare idag. Hon sträcker på sin långa rygg och går med jämna raska steg. Det är nästan som om hon har bråttom. När vi närmar oss tunneln får jag skynda på för att hänga med. Ifrån tunnelns andra ände lyser den rosa himlen emot oss. Väggarna därinne är fulla av meddelanden vi inte kan se. Ord som inte längre betyder något. För nu stannar hon mitt i tunneln, mitt i det rosa ljuset – en lång, smal kontur av någon som brukade vara min syster. Hon sträcker sig upp mot tunnelns tak. Tar tag i något som liknar ett handtag. Ett handtag i en lucka över våra huvuden. Hon skrattar när hon vänder sig till mig. Hon säger att det är dags. Dags att gå.