Kapitel 1
Morgonen jagar bort mörkret och dagen tränger sig fram på människornas planet dit vi flytt. Solen letar sig ner genom det täta lövverket. Jag fattar tag i några av strålarna och låter de värma mina daggvåta händer. Alisa sover ännu med håret utslaget över en kudde av kornell. I den tunna imman som svävar ovanför hennes huvud speglas hennes drömmar. Måste snart ge oss iväg igen men några ögonblick till får gå innan jag väcker henne. Vi plockar bär i skålar flätade av blad och äter innan vi fortsätter djupare in i den dolska skogen. Mossan är mjuk som nymanglat linne mot våra nakna fötter.
Truhan har spårat oss till jorden med hjälp av Blazarerna, de mest kraftfulla sökfyrarna och tagit sig hit på samma sätt som vi gjorde, genom portalen där elementpartiklar böjer tiden in i parallella existenser. De är varken män eller kvinnor, bara genmanipulerade vapen av kött, muskler med intensivt fokus på måluppfyllelse. Deras uppdrag är att ta oss tillbaka till vår egen värld för att straffas för brott mot lagen om klantillhörighet. Vi har sett deras spejarljus under nätterna som lysande punkter likt svärmande eldflugor. Det är inte längre säkert för oss att färdas i mörker så vi använder dagens ljus som skydd. De vet ännu inte exakt var vi är men det är bara en fråga om tid.
När vi gått flera timmar stannar vi för att vila i en glänta vid en bortglömd ruin. Vi svalkar våra ryggar mot stenblocken och dricker oss otörstiga av regnvatten som samlats i deras håligheter. En nyfiken ekorre hoppar omkring och tittar plirande på oss. Alisa lägger mina fingertoppar mot sitt ansikte och jag känner en skälvande rörelse från embryot inom henne som skyndar mot livet. När vi gör oss klara för att börja gå igen märks en svag vibration i stenarna som bär med sig en föraning av steg som trampar hårt mot marken och som kommer allt närmare.
Truhan omges av en lukt som sprider rädsla och betvingar omgivningens tystnad att tala. Mellan trädens stammar hörs ekot av våra röster, grenar pekar åt vilket håll vi gått. Grässtråna darrar avslöjande och ormbunkarnas blad viker sig mot marken för att visa var vi legat och sovit. Skogen ljuger aldrig, det kan den inte. Truhan drar flåsande luft in genom sina vidgade näsborrar för att suga essensen av oss ur syret vi andats. De bär med sig kniven jag fått av min far och Alissas halsband av fruset silver. Sakerna är som tidskapslar innehållande små rester av våra tidigare liv som har en inneboende strävan efter att återbördas till oss. För Truhan fungerar de som en kompass.
I skymningen har vi kommit dit där skogen glesnar och träden blir lägre. Luften isas sval av glaciärsnö och terrängen är grå av skiffer. Under en grans skyddande kåpa invid en porlande bäck stannar vi för att undvika att röra oss i mörkret. Granen ger av sin kåda och vi blandar den med saft från järnekens blad till en trögflytande olja. Alla ord är redan sagda mellan oss men våra tankar håller om varandra. Detta blir vår sista natt innan vi påbörjar den svåra klättringen uppför bergen för att komma till sjön vars djup aldrig tar slut och som döljs av en uråldrig dov skugga. Vi vet inte om det går att återvända upp till ytan om vi gömmer oss under vattnet lika länge som en eon varar men vi är mer vän med döden än med ett liv i ofrihet.
Alisa och jag kände inte till varandra. Vi tillhör olika klaner vars vägar inte är menade att korsas och våra gener får inte blandas, det skulle skapa obalans. Ingen klan får bli dominant, det skulle göra vår planets framtid osäker. För att bevara ordning och balans till varje pris finns Truhan. Något, kanske ett slags högre syfte, gjorde att Alisa och jag ändå möttes och tillvaron förändrades på ett sätt som inte gick att stoppa. Då framstod det som ett slumpartat misstag i övervakningen att vi kunde befinna oss på samma plats vid samma tidpunkt. I efterhand betraktas dock aldrig slumpen som ett ödets nyck, det skulle innebära kritik mot det system som är satt att garantera vår världs fortlevnad. Alissa och jag blev en paradox för vår familj, släkt, klan och Överhet, som inte kunde tolereras. Därför stal jag en portalnyckel och vi flydde mot en plats där människorna lever. Vi togs emot som deras likar.
Likväl som att skogen inte kan ljuga kan inte heller de väsen som lever i den låta bli att tala sanning. En Truhan sträcker ut sin tunga och med en utandning sätter en vindpust i rörelse. Efter en liten stund landar en mygga på tungan som smackande glider in i munhålan och pressas mot gommen. Ett uns av en droppe av Alisas blod som fanns i myggan blandas med munsekret. En hand sträcks ut och en ekorre kommer kilande och sätter sig i handen tvingad av något den själv inte förstår. En tumme pressas mot den mjuka ryggen och ett finger trycks mot bröstet. En hastig ögonblicksbild av mig och Alisa glimmar till i ekorrens ögon innan fingrarna krossar dess hjärta. Truhan nickar bekräftande mot varandra och skickar meddelade genom strängar av optiskt vakuum till sitt befäl om att jakten snart är över.
Vi begraver vår kärlek så djupt inom oss vi bara kan för att skydda den. Vi låter de egenskaper hos oss som vi varit så angelägna om att dölja för människorna att framträda för att utnyttja hela vår potential. Musklerna hårdnar, ögonen dras ihop till smala streck, naglar och tänder blir vassa, huden läderartad. Våra rörelser blir beräknande, exakta och aggressivt otåliga. Dricker glittrigt solbelyst bäckvatten och smörjer in oss med oljan så att vi får samma lyster som bärnsten. Vi springer med kraftfulla kliv likt rovdjur uppför berget.