Likt en högtflygande fiskmås sveper vi in över staden. I blickfånget har vi Järntorget, mellan Hagas kastanjefärgade hustak och Hotell Drakens silvriga glasfasader. En bit längre bort ser vi Skansen Kronan, målad brandgul i den dalande solen.
Lilla London från dess bästa sida. Låt oss flyga in för en närmare titt.
Trots att det är söndagskväll myllrar staden av liv. Turister såväl som göteborgare flockas till uteserveringar, torg och parker för att ta tillvara på det fina sensommarvädret. Det finns en air av samstämmighet i luften, en känsla av att alla – oavsett klass, ålder eller promillehalt – befinner sig på samma våglängd. Hela staden är på gott humör. Känner du det?
Vi insuper denna uppslupna stämning runt Haga, innan vi flyger vidare upp mot Olivedal. På Linnégatan dras vi med i en livlig folkström. Utifrån de röster vi snappar upp kan vi utröna att det är något stort på gång. När vi kommer upp till Linnéplatsen förstår vi vad.
Stora delar av Slottsskogen har spärrats av med staket klädda i färgglada banderoller. Intill fågeldammen har man rest en bågformad entré, tillräckligt stor för att rymma tre elefanter i bredd. Över den hänger en skylt som lyder: “Way Out West.”
Vi plankar inträdet.
Inne på festivalområdet råder samma uppsluppna stämning som nere på stan, om än spetsad med en känsla av förväntan – en elektrisk laddning som innan ett kraftig åskoväder. Himlen över Slottsskogen är dock oförsonligt blå, inte ett moln i sikte. Det är något annat som nalkas. Något storslaget.
Vi sveper vidare längs parkens promenadvägar, förbi stånd som säljer havredryck, naturviner och märkeskläder, förbi bajamajor och öltält. Trots att festivalen lider mot sitt slut är det fortfarande fullt med folk. Främst ungdomar, vackra och moderiktigt klädda. De flesta rör sig i samma riktning. Vi följer strömmen till Björngårdsängen. Där möts vi av ett sjudande publikhav. Det är omöjligt att avgöra hur stort det är, men vi kan gissa att det rör sig om trettiotusen själar, och fler tillkommer hela tiden. Allas uppmärksamhet är riktad mot Azalea-scenen.
Medan vi rör oss genom folkhavet snappar vi upp brottstycken av samtal: ”Jag såg henne i Malmö i våras… bästa jag varit med om… har redan sett henne tio gånger i år… på Avicci Arena… Gud, hennes nya album… längtat hela året…”
Framme vid pressdiket börjar någon sjunga en av Hennes hits, och snart är allsången ett faktum. Solen sjunker och målar himlen i schatteringar av kobolt, karmosin och purpur. Mörkret hopar sig i den omkringliggande skogen och känslan av förväntan närmar sig outhärdliga nivåer när någon börjar skrika framme vid pressdiket. Det går ett sus genom publikhavet. Allas blickar riktas mot scenen – även våra. Vi ser någonting röra sig bland skuggorna i utkanten av scenen. En gestalt. Kan det vara Hon? Ett jubel stiger från publikhavet. Gestalten skrider ut på scenen med självsäkerheten hos en modell på catwalken. Det hörs fler skrik. Men det är inte skrik av lycka eller eufori. Det är skrik av fasa.
Vi förstår varför.
Gestalten som har intagit strålkastarljuset utgör en förskräcklig syn. Det är en kvinna. Naken och hudlös från tå till hjässa. Den exponerade muskulaturen glänser i strålkastarnas sken, mörkröd och intrikat, i kontrast till bröstens honungsgula bindvävnad och hjässans marmorvita kupol. Utan ögonlock stirrar hon ut över folkhavet med blodsprängda ögon. Utan läppar ler hon ett rostbrunt dödskalleleende.
Jublet dör ut. Någon spyr framme vid pressdiket. Någon annan brister ut i gråt. Skriken blir fler och högre. Paniken bryter ut, sprider sig som en löpeld över ängen, sätter publiken i rörelse. Tiotusentals människor försöker fly, bort från det hemska uppe på scenen. Men de står alltför tätt. De kommer ingenstans. De är fångade som grisar i en slaktfålla.
Den skinnflådda kvinnan betraktar uppståndelsen, höjer armarna och öppnar munnen. En blodig tunga vältrar sig i gapet.
Så börjar hon sjunga.
Hennes röst är lika vacker som fasansfull. Omänsklig. Utomvärldslig. Omöjlig att värja sig mot. Den sipprar in i hjärnan och lägger sig som en berusande dimma runt tankarna. Paniken ebbar ut. Skriken tystnar. Den kollektiva uppmärksamheten riktas återigen mot scenen, mot sångerskan. Hennes toner sätter synapser i brand. Utplånar hämningar. Manar till handling.
De första våldsyttringarna sker framme vid scenen, då en ung kvinna, knappt mer än ett barn, sätter tänderna till sin väninnas hals, samtidigt som en ordningsvakt drämmer en ynglings huvud mot kravallstaketet, en långhårig man börjar slå vilt omkring sig och en kvinna trycker in tummarna i sina ögonhålor.
Det dröjer inte mer än ett par sekunder innan detta destruktiva beteende har spridit sig över ängen. Tiotusentals människor begår våld på varandra och på sig själva, med slag, sparkar, bett och strypgrepp. Det hörs inga skrik, inga rop på hjälp. Endast köttiga smällar då nävar träffar ansikten; smaskandet av tänder som tuggar sig genom skinn, kött och brosk; krasandet av revben och kranier som krossas under stampande fötter. Allt detta till tonerna av kvinnans sirensång.
Så småningom sänker sig ett kusligt lugn över ängen. Vi ser oss omkring. Publikhavet har förvandlats till ett träsk av kött och blod och död. Inte en levande själ så långt ögat kan nå. Med ett undantag: kvinnan. Hon står kvar vid scenkanten och blickar ut över förödelsen.
Vi drar oss tillbaka, bort från scenen. Då får vi syn på någonting: ett bärnstensfärgat ljus bland drivorna av lik. Det är en lysande insekt, en eldfluga av något slag. Den kryper ut ur munnen på en flicka med krossad skalle. Nu ser vi fler ljus, fler insekter som frigör sig från deras köttsliga fångenskap. De fäller ut sina vingar och tar till luften. Tusentals. Tiotusentals. De samlas i en gyllenskimrande svärm och flyger norrut. Vi följer dem upp till en höjd med utsikt över Slottsskogen.
Och där, på den nakna klipphällen, väntar de. Flickorna.