Vissa häxor är så kraftfulla att de kan teleportera sig hundratals mil bara genom en elegant snärt med trollspöet och ändå ha energi kvar till att laga middag, men tyvärr var Runa inte en sådan häxa. Hon plockade med stor möda upp sina väskor igen, blundade och tappade bara nästan trollspöet. Hon försökte, men misslyckades med, att inte bita ihop tänderna när hon uttalade besvärjelsen.
”Ta mig till Frostnipan!” sa hon och snurrade runt för tredje gången.
Ingenting hände.
Sen fortsatte ingenting att hända lite till, men det valde hon att ignorera. Det finns faktiskt gränser för hur mycket ingenting man står ut med. Hon försökte lugna sin andning och såg sig omkring för att försäkra sig om att hennes mamma faktiskt hade gått in i huset igen. Det var bäst för alla inblandade att hon inte bevittnade Runas teleporteringsförmåga, eller avsaknaden av densamma. Även om mamma säkert skulle visa sig oerhört förstående inför detta faktum ville Runa inte att hon skulle veta. För om hon erkände det för mamma skulle hon erkänna det för sig själv, och den sortens självrannsakan orkade hon inte med just nu. Dessutom skulle mamma förmodligen erbjuda all upptänklig mer eller mindre hokus pokus-hjälp som resekristaller, en astrologisk platskonsultation, rumsuppluckringsbefrämjande rökelse eller nåt annat tramsigt. Runa gav upp ett kort, sarkastiskt skratt för sig själv. Hennes mamma var förvisso häxa men det störde Runa att hon var så, ja… häxig.
Runa sneglade ner på Alba som satt och slickade på sin breda tass som om den var en glasstrut. När den svarta lokatten märkte att Runa betraktade henne satte hon ner tassen och tittade upp på Runa med en långsam blinkning. Runa nickade. ”Jag vet”, mumlade hon. ”Jag måste slappna av.”
Nytt försök. Runa ruskade på huvudet så att de lila hårtestarna flög, blundade igen och försökte koncentrera sig på platsen hon ville teleportera sig till. Hon försökte se utsikten över älven och fjällen med sitt inre öga och dra in doften av den där krispigt friska luften som bara fanns just där. Hon slickade sig om munnen och försökte känna smaken av älgörtsölen som hon så intimt förknippade med dit hon skulle. Hon riktade med lite möda sitt trollspö norrut samtidigt som hon höll kvar i väskornas handtag, kände en osynlig tråd som sträckte sig från strax innanför bröstbenet till platsen.
Nu.
”Ta mig till Frostnipan!”
Hon snodde runt, marken försvann under hennes fötter, hennes kropp kändes sådär äckligt lös i kanterna som hon hatade, allt snurrade, hon föll fritt och kastades framåt samtidigt. Precis när hon tänkte att hon inte skulle stå ut längre kom marken tillbaka, fast lite längre ifrån hennes fötter än hon räknat med, och hon tappade balansen.
Bortsett från att väskorna var spridda över gläntan var det ändå inte så tokigt, tänkte Runa och låg kvar lite i blåbärsriset för att se om hon hade ont någonstans på riktigt eller om det bara var hennes stolthet som värkte. Hon var mer eller mindre på rätt plats trodde hon, alla kroppsdelar verkade sitta där de skulle och framför allt hade ingen av hennes framtida kollegor sett henne. Allt som allt en ganska lyckad teleportering med hennes mått mätt.
Hon satte sig upp och tog in utsikten för att samla sig. Hon lät blicken vila på fjällen i fjärran, på skogen och älven, som alla var precis sådär verkliga som hon mindes dem från sin skoltid. Det var som att allt var lite mer på riktigt här; skogen var liksom extra skogig och fjällen nästan fånigt fjälliga. På lägdan neråt vattnet betade några renar medan en falk svävade ovanför på orörliga vingar, långsamt neråt i allt snävare cirklar.
Det var alltid bra att jorda sig efter att ha teleporterat, speciellt när man också skulle ha med sig tunga väskor. Alba satt på en av dem, en liten rullväska som låg halvvägs in i skogsbrynet. Hon verkade oberörd av åkturen. Det var en mycket svår häxkonst att teleportera både sig själv och en annan levande varelse, och Runa var inte säker på att hon kunde det. Nattlon verkade helt enkelt bara dyka upp där Runa befann sig, och Runa hade slutat fundera på hur hon gjorde det. Det spelade ingen roll i praktiken.
Runas hjärna verkade nu ha hunnit ikapp henne och slog på endorfinerna. Äntligen var de här! Det var för bra för att vara sant! Runa försökte dämpa sin entusiasm något genom att tänka att det också skulle bli jobbigt och utmattande, men entusiasmen struntade högaktningsfullt i detta och körde på med oförändrad styrka. Hon kom på fötter, gjorde en snabb sväng med trollspöet mot sitt bagage. Formade besvärjelsen, tvingade sitt inre att bli lätt och lydigt.
”Sväva och följ!”, sa hon bestämt varpå väskorna samlade ihop sig och lade sig i en prydlig hög bredvid henne.
Lite motvilligt vände hon sig från utsikten, såg grusvägen strax intill gläntan och började gå uppför den med Alba travande bredvid sig. Halvvägs uppför backen stannade hon till, blängde på sitt bagage och harklade sig menande. Bagagehögen ryckte till, lättade från marken och flög hastigt upp mot henne där den sedan snällt svävade vid hennes sida hela vägen upp till grinden. Bakom grinden bredde skolområdet ut sig, malligt prunkande till skillnad från de krokiga björkarna utanför. Hon tittade andäktigt upp mot den svarta järngrinden och kände hur lyckan började bubbla i maggropen.
Nu var hon här. Nu var hon hemma.
Grinden var dock fortfarande stängd. Hon kände på den. Låst. Och hon hade inget lösenord.