Gnistor slog om den svarta toppen och en liten låga flammade upp som blänkte i hennes lila ögon.
Safir förde tändstickan till ljusets vek och lät den fatta eld innan hon kastade kastade tändstickan i gapet på den kalla spisen. Tändstickan slocknade som en blinkande stjärna. Hon skulle tända en brasa senare, men hon behövde göra något annat först.
”Kom nu, Ooga.” Ovanpå bokhyllan med tjocka läderinbundna böcker satt en liten brun apa med ryggen lutad mot Trolldrycker genom historien och mumsade i sig en äppelbit. När Safir förde sin hand närmare hyllkanten så släppte Ooga klättrade Ooga nedför handen och satte sig på hennes axel. Ooga petade på den bruna hårknuten och Safir skrattade medan hon lätt knuffade bort de små händerna.
Gångjärnen spjärnade emot när Safir knuffade upp dörren och en kall vind blåste genom huset. När hon kom ut på gården så kunde hon inte motstå att titta upp mot himlen. Miljontals stjärnor blinkade ner mot henne. För att inte tala om månskäran som hängde kvar på himlen. Hon kupade handen över ljuset och tog ett försiktigt steg ut på fuktigt gräs. Den lilla lågan vajade oroväckande under hennes hand. Gräset under fötterna kändes kallt och fuktigt. Det var inte förrän hon såg gråa fötter som hon vågade slita blicken från lågan.
Det svaga ljusskenet lyste upp en staty som föreställde en annan kvinna i Safirs ålder. Hon bar en lång rock och hade långt tjockt hår som vällde över axlarna likt ett vattenfall. Händerna var sträckta utåt, som om hon försökte ta emot en present och munnen var stelnat i ett evigt leende. Ögonen som en gång i tiden hade varit pigga och fulla av liv var nu gråa och tomma. Kring hennes fötter blommade gullvivor i gula färger. Det hade varit stenkvinnans favoritfärg en gång i tiden.
Safir tog bort kupan från lågan. Ooga hoppade ner från axeln och kilade mellan blommorna till en liten glaslykta som fanns på marken. Hon öppnade luckan och drog ut den lilla ljusstumpen som hade varit där sen senaste gång. Safir böjde sig försiktigt framåt och satte in det nya ljuset i lyktan och stängde luckan, hon kände hur Ooga klättrade tillbaka upp över hennes rygg till axeln. Safir suckade och rätade på sig för att se statyn i ögonen. En kall vind svepte mellan de två och Safir huttrade. Visste hon ens om att det fanns en lykta tänd så hon inte skulle behöva vara rädd för mörkret? Safir lutade sig fram och kysste statyn på kinden, den var kall och hård.
”Godnatt.”
När Safir och Ooga hade kommit in i huset så tände hon en brasa i spisen, som lyste upp en stjärnkarta och en trave med böcker som låg på hennes bord. Ooga stod på bordet och tittade nyfiket på stjärnkartan. Skuggor dansade mot bokhyllan och väggen, vilket fick Safir att tänka på skogen där hemma. Medan Safir petade i brasan så tänkte hon på kvällar som denna, när hon och hennes syster brukade ta fram filtar och krypa ner i dem framför brasan. Var deras föräldrar befann sig när deras döttrar myste framför brasan kom Safir inte längre ihåg. Vad döttrarna pratade om var också något hon hade glömt, men hon ville tro att det var om något fint. Safir fyllde en kittel med vatten och hängde den ovanför brasan, en kopp te skulle sitta fint innan hon lade sig.
Plötsligt glimmade det till i hennes bokhylla. Ooga tjattrade till och pekade mot den mörkblåa kristallkulan som låg på ett lila tyg med guldbroderingar. Något skimrade inne i den! Inuti i kulan så virvlade en ljusblå dimma, men så småningom kunde man se ett hav. Och i havet flöt något som sken skarpt som en stjärna, det guppade glatt på vågorna, men vart det höll på att flyta kunde inte Safir säga. Hon lyfte den försiktigt från bokhyllan och suckade innan hon höll den nära sitt ansikte.
”Berätta för mig.” viskade hon. Skenet försvann i dimman och istället kunde hon se en ung man med ljusbrunt hår i hästsvans, en blå kaptensrock som var för stor och hade lappats flera gånger. Han stod vid ett bord på ett torg, framför sig hade han en låda med silverfärgade fiskar.