Hertas armar darrade när hon höjde spjutet. Isen låg blank och kolsvart framför henne. Lockande, en blottad kosmos frigjord från snöns tunga täcke. Vacker och skräckinjagande. Lukten av hennes fasa hade närmast övermannat Herta när hon grävde fram isen, en skopa i taget. Trots att snön inte skulle skydda henne var det lugnade att ha den under fötterna. Den skulle kungöra hennes död med röd flagga. Se, mor och far! Er lemlästade flickas grav, visst är ni stolta nu? Att förutspå sin egen död skrämde Herta mer än döden själv. Vetskapen att en slingrande kropp med gapande käftar och lysande ögon kanske gled under henne i detta nu, redo att slita henne i stycken, skrämde vettet ur henne. Hon hade lovat modern att inte misslyckas, inte en gång till. Kallsvetten gjorde huden klibbig.
Svetten dödar dig långsamt, och det är värre. Moderns ord brände i kinderna, som var dolda bakom den tjocka halsduken. Den var gjord av lämlar, en hel hord av dem. Alla döda för att hålla henne vid liv. Fisk var enklare att döda. Hon hade hjälpt fadern knäcka fisknackar så länge hon kunde minnas. De var själlösa köttstycken, täckta med fjäll likt monstren under isen men omöjliga att frukta.
Utan fisken skulle klanen svälta.
Allt hon behövde göra var att krossa isen. Isens mörker slet i henne, fick magen att rämna och blicken skaka.
Hennes armar värkte, krampade nästan, där hon stod med spjutet. Andningen kom i korta stötar. Solstrålarna föll likt glittrande stoft på snön som sträckte sig så långt ögat kunde se. Ljuset hade bränt hennes ögon om hon inte hade sina glasögon, karvade av trä som varit begravt i vattnet under henne. De hade inte många glasögon kvar – det var längesedan de hade en skuggdykare. För längesedan. Ingen annan vågade dyka djupt nog för att skörda vattnets rikedomar. Till slut skulle de gå under, och ändå stod hon här och tvekade.
Eld flammade upp i hennes bröst, vild och kraftfull. Hon fick inte tvivla mer.
Vrålet från hennes strupe klöv stämbanden likt en kniv. Klonk! Spjutspetsen skar över isen, slant, lämnade en hackig rispa i mörkret och flög sedan ur hennes händer. Hon föll handlöst mot istäcket, skriket snärjt av skräck.
Går man igenom isen dör man.
Luften pressades ur hennes lungor när slaget kom. Hon kände det – kylan, kallare än döden själv. Vatten som forsade likt glas genom munnen, kvävde henne, fingrarna som brast av köld, elden som slocknade i ett domedagsvrål.
Men isen höll.
Allt var tyst. Ett underligt sus ven genom Hertas öron. Näsan bultade och hett blod ringlade ner i halsduken. Hela ansiktet sved. Hjärtat rev igång igen, ett plågsamt slag i taget. Hon stönade till och kräktes, ett hav av ångest och lättnad. Sedan låg hon bara där. Knubbsäl. Det var vad byn kallade henne. Tårar sved i ögonen; det gjorde henne arg för att det var sant. Hon var en knubbig unge inlindad i sälskinn och hon kunde ingenting. Hon kunde inte bryta isen. Kunde inte fiska.
Till och med de medelmåtta kunde jaga fisk.
Hennes skrik skar genom luften. Stöten när hon drämde handen i isen kändes fånig och svag, svald av den tjocka handsken. Handen värkte ändå. Brännande snö smälte mot hennes bara hud, hade smugit sig in under sälskinnet som belöning för hennes torftiga slag. Herta satte sig upp, kall in i märgen. Elden var en genomblöt aska i hennes inre. Blodet från näsan hade redan fryst. Ögonen sved, tårades allt mer när de första tårarna blev till is, som en evig cirkel.
Tårar dödar dig långsamt, och det är värre.
Att svälja sitt eget misslyckade och de tillhörande tårarna var som att svälja sten. Ändå var en del av henne lättad, nu när elden inom henne slocknat. Hon skulle sätta på sig skidorna, åka hem under tystnad och möta klanens trotsiga blickar. Se minsann, knubbsälen Herta har än en gång gett sig ut på fruktlös jakt. Hade hon inte varit sin moders dotter hade klanen lämnat henne att dö. Herta visste det. Trots det skulle hon ställa upp skidorna mot tältets vägg och krypa in till moderns eld, där skulle hon vagga sig själv till tröst tills far eller Hreinn kom tillbaka från jakten, en lina fisk i släptåg, eller tills moderns besvikna blick föll på henne.
Där skulle hon inbilla sig att hon var trygg.
Utan en skuggdykare åt de inte mycket mer än fisk. De hade haft några renar, men monstren tog dem. Sprängde isen i ett öronbedövande knak och svalde allihop. Allt som fanns kvar var illrött skum som guppade i vaken de lämnat efter sig. Herta drog åt sig skidorna. Monstren lockades av is som gick sönder. Det skrämde henne. Men den gången, när renarna dog, var isen hel. Skidorna gled på snön, fram och tillbaka, i tyst protest mot hennes skakande fötter. Vart de än gick följde monstren efter, under isen som aldrig tog slut.
Det var som om hon gick på sin egen grav.
Isen gnisslade. Skrattade åt henne. Med skidorna till slut hårt fästa vid de tjocka skorna vände hon sig mot den bara isfläcken, repad i mitten, och plockade upp spjutet. Hon skulle försöka igen imorgon, intalade hon sig själv. När hon rätade på sig glänste isen till, bländade henne. Ögonen blev till tunna skärvor bakom glasögonen samtidigt som hon höjde handen för att skyla blicken. Snöblindhet var hon van vid, men något kändes främmande. Vad –
Ögat som uppenbarade sig vid hennes fötter var större än isfläcken. Det var en massiv, darrande pupill som stirrade upp på henne. Den var mörkret själv, osynligt om det inte varit för pupillens skakande extas som fångade solens strålar.
Luften sögs ur hennes lungor, punkterade dem på vägen ut. Blodet frös, svällde, hotade att spränga henne. Tungan kändes torr och massiv. En kall kår slickade hennes kropp. Det enda som skälvde var hennes blick, stint fäst på monstrets öga.
Den hade varit där hela tiden.