Det var Chloe. Hon var den som tog hand om mig. Vi träffades för några år sedan och jag flyttade in hos henne ganska fort. Det var inget jättesvårt val eftersom jag inte hade något hem. Mitt hem före Chloe var i gatuhörn där lamporna var släckta och polisen höll sig borta. I den här världen vet man var det är säkert. För Nya Vakten brukar hålla sig ifrån oss som lagen inte gäller för. Eller gäller för… De är snabba på att hitta på brott om vi är i vägen. Men ingen lag, ingen regel, ingen vakt är till för att skydda sådana som oss. Men mig skyddade Chloe.
Hon var några år äldre. Jag kände en närhet och en likhet när jag pratade med henne första gången. Och hur träffades vi då? Jag en uteliggare och hon… en ängel. Jag satt i en fönsterkarm längs med Nyvärldens Boulevard en kväll med min gitarr. Där fick jag såklart inte vara. Men på den tiden försökte jag dra mig till kvarteren för de belysta, jag ville ju titta in. Se över muren. Låtsas som att jag inte var fjättrad. Det slutade också många gånger blodigt. Men den gången satt jag där och hon dök upp från ingenstans. När jag tänker tillbaka på det känns det som att det inte var en slump, men rätt vad var puttades hon in i mig. Det var de där bjässarna som utgör Nya Vakten som alltid går i par. De var på väg för att slå sönder mig och kasta ut mig från boulevarden. Men hon kom emellan. Den ene vakten gav sig på mig men hon vägrade acceptera. Hon skulle se till att de fick tillbaka, hade hon sagt. Hon sa säkert mer men det minns jag inte. Jag minns mest vad hon sa till mig.
– Inte fan ska du vara här, förstår du väl.
Så drog hon med mig flera gator bort. Över broar, under lampstråk, förbi kostymerna och portföljerna, längs gator där hoovercars surrade fram och tillbaka. Till en blå neonskylt och en dörr i grön ton. Det var ett fik, jag hade inte varit inne på ett sådant sen jag var liten och då med mina föräldrar. Servitrisen, en kvinna i vid disken serverade mig en kaffe med mjölk och en kanelbulle.
– Har du alltid bott i slummen, frågade hon mig.
– Nej, sa jag. Men jag kan inte minnas när jag inte gjorde det. Men jag vet att vi bodde i en lägenhet när jag var riktigt liten. Min mamma och pappa jobbade med sjuka. De kastades ut när vaccinationerna blev olagliga.
När Nationen tog sitt beslut att förbjuda vaccinationer hade alla som arbetat med det också förbjudna. Så här var det varje gång nya förbud kom. Det kriminaliserades som man tidigare gjort på statens uppdrag och själva lagens verkställighet skulle ske såväl framöver som bakåt i tiden. Framöver var i regel inget problem om man kunde lagföra alla som kunde något om vaccination eftersom när de inte längre kunde göra det de skulle det inte bli fler.
– Mina första minnen kommer från när jag är runt 4 år vad jag vet och då var jag själv. Det fanns folk mellan gatlyktorna som hjälpte mig fram. Gav mig mat. Jag tror att det var någon sorts grupp som stod bakom det men jag vet inte. De berättade aldrig det för mig.
– Mina föräldrar var musiker, sa Chloe. Mamma spelade trummor och min pappa sjöng. De skrev texter tillsammans. Fel sorts texter.
– Är du också som jag?
– Du och jag är lika.
– Men du är vacker.
Chloe drog bort blicken från mig och skrattade. Jag anade att hennes ljusa hy blev lite röd. Hon var lite kortare än mig, hon hade ljust hår och klarblåa ögon. Håret satt i en svans, och luggen hängde fram. Luggen var rosa. Själv var jag i regel smutsig, men faktum var att just den morgonen hade jag lyckats komma åt en badplats så jag luktade för en gångs skull inte gatusump som de flesta av oss gjorde mellan gatlyktorna.
– Nu måste jag gå, sa hon. Men jag tror att vi ses igen.
– Tror du?
Hon gav mig en lapp.
– Jag kan inte läsa, sa jag.
– Och jag kanske inte kan skriva. Du och jag är ju lika.
Jag visste inte vad jag skulle göra med lappen. Jag öppnade den och såg en text som jag inte kunde läsa. Siffror kunde jag. Det stod ”1300”.
– Hittar du hit? Då ses vi här, inte imorgon men dagen efter. Så lovar jag att se till att du snart kan läsa vad som står på lappen.
– Varför vill du se mig igen?
– Fråga inte så mycket. Du och jag är lika. Jag har aldrig träffat någon som är som mig. Jag tror… jag tror att jag kommer att behöva dig.
Ingen hade någonsin behövt mig.
– Det ligger inte i mig att inte fråga, sa jag. Jag frågar om allt. Och det kommer jag att fortsätta göra 1300 i övermorgon.
– Jag är tyvärr dålig på att ha svar, sa hon. Men att läsa kan jag svara på. Men du vet att du måste vara tyst om det. Det är inte något som vem som helst får lov, även om det inte är förbjudet att lära ut.
– Jag vet. Tro mig, jag vet om de flesta lagar. Jag har fått ärr sedan tio år tillbaka för varje av Nationens lagar och de gånger jag brutit mot dem.
Och med det så skildes vi åt. Jag kan inte komma ihåg om där ens var någon annan än vi och droiden på fiket. Men lärde mig läsa gjorde hon. Såg till att jag blev förälskad gjorde hon. Räddade mitt liv gjorde hon.