Viktigast av allt var att aldrig missa ritualen. Eller vad man nu skulle kalla det hon gjorde. Alice hade aldrig vågat ta reda på vad som skulle kunna hända om hon inte gjorde gesterna innan hon gick och la sig.
Precis som alla andra kvällar ritade hon även denna kväll två cirklar med fingrarna ovanpå täcket. Den första motsols, den andra medsols. Det sträva bomullstyget kittlade hennes fingertoppar när de rörde sig över påslakanet. Därefter svepte hon båda händerna ovanpå det vita täcket från höger till vänster och omvänt, från vänster till höger, följt av uppifrån och ned. Allt upprepades tre gånger. Från början till slut.
När hon var klar gick hon bort och låste upp dörren till sitt rum. Hon vred nyckeln i låset så sakta hon bara kunde, för att minimera klickljudet. Taklampan släckte och tände hon tre gånger innan hon återvände till sängen. På lysknappens ena kant kunde man se gul plast som nötts fram bakom den vita originalfärgen.
Det var nästan helt mörkt i rummet. Nattlampan gav ett litet svagt sken. Täcket drog hon upp så att det dolde hela huvudet men lämnade en glipa att kika ut genom. Genom att ligga på sidan fick hon bäst överblick av rummet. En perfekt vinkel som startade vid dörren, förbi bokhyllan bredvid skrivbordet och bort till garderoben. Det var egentligen bara hörnet borta vid fönstret som hon inte såg.
Rullgardinen hade hon inte dragit upp på hela dagen. Precis som de flesta dagar. Inte ens på sommaren drog hon upp den om hon inte behövde. Att ha den nere dämpade känslan av att vara ständigt iakttagen. Hon försvarade också sitt val med att bokhögen eller blommorna i fönstret vältes ner så lätt. Och visst hade det hänt att en eller två böcker slagits ner någon enstaka gång när tyget accelererade upp bakom dem. Det hände emellanåt att hennes pappa stövlade in, utan att vare sig knacka eller fråga, för att gå direkt fram till fönstret och dra i snöret. Det var det värsta hon visste. Likt ett mantra mässade han hur viktigt det är med frisk luft och dagsljus för att må bra. Oftast låg hon i sängen när det hände. I pyjamas mitt på dagen, vilket bara gjorde honom mer upprörd. Hon lyssnade uttråkat på hans upprepade utläggningar om hur han som barn minsann “byggde kojor”, “gick på upptäcktsfärd” och “bla, bla, bla”. Hon tyglade sin irritation kring denna både förutsägbara och återkommande handling och hade lärt sig att någon minut av likgiltighet fungerade bäst för att få honom att lämna rummet.
På ett sätt var nätterna värst. Inte för att de inte visade sig på dagen, utan ovissheten i att hon inte kunde avgöra om hon sov eller var vaken. Ett tillstånd där hon kunde uppleva de mest svårförklarliga saker, samtidigt som hon var helt säker på att hon inte drömde. Om det inte vore för att nästan allt i detta mellantillstånd kändes främmande och hotande skulle det kunna varit en ganska härlig plats att befinna sig på. Långt bort från den uppenbara verklighet som hon tvunget behövde tryckte sig igenom.
Hon kunde inte minnas hur länge sedan det var hon gav upp med att försöka förklara för sina föräldrar. Hon klandrade dem aldrig. Hur skulle de kunna förstå? Givetvis var allt mardrömmar, inbillade av en liten flicka. När hon var mindre, kanske tre – fyra år, ordnade pappa ofta med varm mjölk och honung innan läggdags. Mamma var den som vaggade henne ömsint under nätterna, tills att hon somnat om, med tårar nedför kinderna.
Svårare blev det när hon vaknade med rivsår på magen, eller smuts under naglarna. Då hade hon först fått gå till skolsköterskan och sedan vårdcentralen. Man pratade om självskadebeteende. Alice hade svårt att förstå ordet. Återigen hade ingen trott henne. Men snart lärde hon sig berätta utan sanningen för att matcha självskattningsformulärens ändamål. Då förstod de. När hon passade mallen.
Varelserna kom i många olika skepnader. Så många att hon tappat räkningen. En av de vanligaste var i form av en gren eller snarare en tjock stam som krälade in över golvet. Tunna kvistar sprack fram genom den tjocka barken och, likt långa knotiga fingrar, försökte de nå henne. Den tunga stocken rubbades knappt när hon sparkade på den. Däremot, när hon bröt av kvistarna, kved den och ryggade tillbaka. Hon trodde den ville få med henne någonstans. Den hade aldrig lyckats.
Ibland var de flera. Då kom de utanför huset. En efter en samlades de nedanför hennes fönster, likt en vargflock som väntande ut ett byte. Till en början var de helt vanliga människor. Ibland kände hon till och med igen någon hon sett från affären eller som bodde längre ner på gatan. Men sen kom gläfsen och ylandet. Det började harmlöst. De for omkring som att någon kastade en pinne eller boll som de skulle jaga. I takt med att leken blev mer intensiv förändrades de. Ögonen blev gula och stirriga. De började morra och slita i varandras kläder. De hade aldrig försökt att ta sig in, utan irrade bara omkring utanför huset innan de så småningom försvann. Ibland hände det att hon endast hörde deras tjut och läten, långt inifrån skogen.
Just den här natten skedde något hon aldrig tidigare varit med om. Troligtvis någon gång mellan klockan två och fyra. Det var svårt att avgöra. Hon hade legat vaken länge och till slut somnat men vaknat lite till och från.
När hon tänkte på det efteråt mindes hon hur rummet var varmt med ett utbrett lugn i luften. Hon hade väckts av att sängen sjönk ner bakom henne, som att en kropp satte sig på den. Madrassen hade försvunnit bakom hennes rygg och hon hade blivit tvungen att balansera med hela sin tyngd för att inte rulla bakåt. Hon hade ångrat att hon inte vågat titta vem det var som gjorde henne sällskap några minuter i natten. Det hade känts som att det var en vänlig besökare. Ingen som ville henne något ont, utan bara vara där och sitta en stund i det tysta tillsammans.