”Vi måste avsluta det här!” utbrister Kalitou.
”Hon har rätt, jag orkar inte leva med det här längre!” fyller jag i medan Julian nickar instämmande.
”Har vi ens en plan?” frågar Ludvig som tittar skeptiskt mot grottan.
”Käften! Självklart har vi en plan!” svarar Kalitou och börjar gå in i grottan.
”Kan du kanske tänka dig att dela den med oss?” frågar Ludvig och Kalitou suckar.
”Vad fan tror du själv att planen är? Vi vet liksom inte ett skit om vad som finns här inne! Det enda vi vet är det den visat oss, vilket inte är mycket användbart.” svarar Kalitou samtidigt som jag och Julian följer efter henne in i grottan.
”Alltså ett spaningsuppdrag? Vi kommer med andra ord inte att avsluta ett skit? Kul!” svarar Ludvig sarkastiskt och följer efter oss. Jag vänder mig om mot öppningen.
”Daniel, kommer du?” frågar jag och alla vänder sig mot honom.
”Alltså, jag har en riktigt dålig känsla…” svarar han osäkert.
”Sluta vara en sån jävla mes Daniel! Vi har ingen tid att förlora!” utropar Kalitou. Jag tittar vädjande på Daniel som suckar och följer efter tätt bakom mig.
”Hjälp! Jag ser ingenting!” ropar plötsligt Julian som på något sätt försvunnit från gruppen.
”Julian!” ropar Ludvig och springer längre in i grottan åt det håll hans rop hörs med Daniel tätt bakom sig. Jag och Kalitou kollar på varandra innan vi skyndar oss efter de andra. Från ingenstans släcks alla ficklampor och det blir becksvart i grottan. Jag stannar upp och famlar i mörkret efter Kalitou och hittar hennes hand.
”Allihopa! Stanna!” ropar Kalitou för att försöka få någon ordning på kaoset som utspelar sig men de snabba fotstegen som hörs tyder på att grabbarna fortfarande är på språng. Plötsligt hörs en hård duns.
”Är alla okej?” frågar jag.
”Jag har hittat Julian! Han är okej!” ropar Ludvig som svar.
”Daniel? Var tog du vägen?” ropar jag men ett svar från Daniel uteblir och jag sväljer oroligt.
Jag rör mig framåt igen med ena handen utsträckt framför mig. Kalitou grepar min andra hand hårdare vilket får mig lite lugnare. Jag är iallafall inte ensam.
”Daniel, snälla svara!” ropar Kalitou samtidigt som vi fortsätter framåt tätt bredvid varandra. Ännu mer höga dunsar hörs plötsligt och de närmar sig Julian & Ludvig mer och mer.
”Vad fan är det där?” frågar Julian panikslaget och jag rör mig ännu snabbare mot killarna.
”Kom igen ficklampsjävel, funka!” skriker Kalitou frustrerat samtidigt som hon slår ficklampan mot benet. Dunsarna låter närmare och närmare men det går längre tid mellan varje duns, som att det som låter håller på att sakta ner.
”Vi måste ut härifrån! Vi borde aldrig gått in här!” utbrister Julian och jag hör hur Ludvig försöker lugna ner honom. En sista duns får hela grottan att skaka till innan det blir öronbedövande tyst. Plötsligt börjar Kalitous ficklampa lysa igen.
”Äntligen!” utbrister hon och lyser åt killarnas håll. Jag stannar till och kan inte stoppa skriket som kommer från mig när jag får syn på varelsen från mina mardrömmar. Den är enorm och ser ut att bestå mestadels av vassa tänder.
”Spring!” ropar Kalitou och det är precis det vi gör. Varelsen följer efter oss vilket får de höga dunsarna att återupptas.
”Det kan inte vara sant.” muttrar Ludvig samtidigt som Julian drar med honom bort från varelsen. Vi springer efter Kalitou som springer allt hon kan genom en sidogång. Dunsar från varelsen följer efter men jag vågar inte vända mig om utan jag fortsätter springa längre in i sidogången efter Kalitou. Plötsligt stannar hon och jag springer rakt in i henne vilket får killarna att springa rakt in i mig.
”Vad fan stannade du för?” frågar Ludvig irriterat.
”Dunsarna tystnade.” svarar hon och lyser med ficklampan åt det håll vi kom ifrån. Var fan tog varelsen vägen?
”Hörni, kolla på väggarna!” utbrister Julian samtidigt som han lyser upp dem.
”Wow, jag visste inte att grottorna hade så här mycket symboler här inne.” svarar jag nyfiket.
”Jätteintressant, men hur ska vi ta oss häri…” Ludvig blir avbruten av ett högt skrik som kommer inifrån en av väggarna. Daniels skrik.
Jag sätter mig raklång i sängen och kippar efter andan. Drömmarna känns bara verkligare och verkligare, vilket de faktiskt är. Jag trodde först de bara var drömmar men jag vet nu att de är minnen. Minnen från 17 år sedan när de värsta veckorna av mitt liv pågick. Jag sneglar på mannen som ligger bredvid mig i sängen. Skönt, han sover fortfarande. Sist jag drömde och hade någon bredvid mig så hade jag inte lika tur. Jag ställer mig upp och går ut ur sovrummet in till vardagsrummet. Jag tar upp mitt anteckningsblock och penna och börjar skriva ner minnet. Det här var från dagen vi förlorade Daniel, dagen jag tvingade honom att följa med oss in i grottan. Otroligt nog så har jag inte haft något minne av de hemska veckorna sedan de faktiskt inträffade. Det är som att min hjärna skyddat mig från de hemskheter som skedde. Men av någon anledning så har allt börjat komma tillbaka, lite i taget. Frustrerande nog så kommer det tillbaka ett minne i taget, en natt i taget. Det är som ett irriterande pussel med ett flertal bitar saknade. Jag har dock aldrig stött på ett pussel jag inte kan lösa, det kan min chef intyga. Jag har varit med och löst flera rättsfall och avslöjat korrupta politiker, därför är jag helt hundra på att jag kommer lösa det här, även om jag kommer behöva åka tillbaka till staden jag växte upp i. Jag bläddrar fram till en ny sida i anteckningsblocket. Det här är något jag måste göra själv men de andra måste vara informerade, ifall något händer. Någon måste lösa det här och det spelar ingen roll om det är jag, men jag hoppas att det är det.
”Emma, var tog du vägen?” frågar Erik, Edvin eller vad fan han nu hette.
”Jag håller på att förbereda mig för en resa.”
”Jaha, var ska du åka?” frågar han intresserat.
”Hem och jag åker så tidigt jag kan imorgon.”