Pepper håller upp en skärva av spegelglaset, tar en kolbit och fyller i tecknen i pannan och på kinderna. Hon grimaserar. Spegelbilden grimaserar tillbaka. De är varandras enda sällskap nu, hon och spegelbilden.
Bland de förkolnade lämningarna av väggar och tak hittar hon sotiga rester av föremål som knappt går att känna igen, klumpar av smält metall som kan ha varit en ljusstake eller en kastrull. Hon letar men hittar inget användbart.
På landsvägen bort mot Mailos och Eevalis passerar hon det ena utbrända huset efter det andra. Det ryker fortfarande här och var men de flesta byggnader går bara att urskilja som livlösa grå askhögar vaktade av nakna murstockssoldater.
Invid eldstaden i Mailos hus ligger matkällaren som en nygrävd öppen grav. Hon kliver över rasmassorna och kikar ner i mörkret. Tomt.
Vid Eevalis hus hittar hon rester av deras bibliotek, enstaka brända boksidor fladdrar till när hon kliver över den tröskel som inte längre skiljer inomhus från ute.
Hon vänder och går tillbaka mot hamnen, passerar bryggorna och piren. Inga vant som slår mot master, inga båtar, inga skränande måsar. Reservatet är ett tyst, öde månlandskap med askfyllda kratrar. Bränderna har tagit träd och buskar. I det brända landskapet finns ingenting som hindrar blicken.
Hon fortsätter mot bergets fot där medborgarhuset låg, bergssidan, en strandad jättelik val utan minsta liv. På kyrkogården står gravstenarna som övergivna dominobrickor som bara väntar på att någon ska fälla den första.
Det har gått ett år sedan hon lade mormor Annfrid till vila hos de som gått före; morfar, gammelmormor, gammelmorfar och mamma Clara. En bit bort har hon begravt de förkolnade resterna av Mailo och Eevali för några dagar sedan.
Hon sätter sig med ryggen mot Claras vita gravsten och tar den sista brödbiten ur ryggsäcken. Trots att hon är hungrig har hon svårt att tugga. Hon pratar med de döda utan att få några svar, vädjar till dem om att göra henne sällskap. Gravstenen gungar till och lägger sig på sidan. Under stenen ser hon locket av en liten grånad träask. Hon gräver, borstar bort jorden och får upp asken. Inuti är en hopknuten mörkgrön sidenduk med broderier. Hon vecklar upp duken. Det är en kortlek i knytet. Hon vänder upp det första kortet, Narrens kort. Figuren på bilden liknar Narren i andra tarotlekar, men i nederkant på den här står hennes namn och ett årtal, Pepper Anno 1452. Hjärtat slår fortare. Inget av allt magiskt som samlats av mamma och mormor och de andra kvinnorna finns kvar. Inga böcker, snäckor eller fjädrar, inga runor och inga tarotkort, inget utom den här tarotleken.
Den färgglada, sorglösa figuren med ränsel på ryggen skulle hånlett mot henne om den inte hade haft ansiktet bortvänt. Hon brer ut duken på marken, bläddrar igenom leken och lägger ner kort efter kort. Hon känner igen Mailo i Eremitens kort, Eevali i Månens, Annfrid tillsammans med ett lejon i Styrkans och mamma Clara och pappa Olmai i De Älskandes kort. Tårarna rinner, hon stryker bort dem med baksidan av handen och samlar ihop korten.
I jorden där asken legat hittar hon en liten, slät, grönmelerad sten. Den ryms precis i kupan i handen. Hon fyller den med släktingarnas minnen, följer de inhuggna namnen med fingertopparna, säger farväl, stoppar ner stenen och asken i ryggsäcken.
Hon har svårt att tänka klart. Medan bränderna pågick var hon omgiven av vrålande krafter. Nu hör hon bara sina egna tankar. Bultande fångar bakom ekande cellväggar.
Även om hon vet att det inte är någon idé ropar hon ut över ruinerna. Det finns ingenting som hindrar ljudet att vandra långa sträckor. Ropen slår mot bergssidorna, skallar och kommer tillbaka, lägger sig stumt vid hennes fötter utan att erbjuda något sällskap.
Hon lägger sig ner på marken för att känna in om de underjordiska kan ta emot henne. Borrar ner händerna, lockar, gnyr. Inget svar. Den kalla jorden är stum.
Hon ropar på sin pappa. Borde hon gå upp på berget till honom? Olmai brukar känna i förväg när hon är på väg. Hans energi möter henne vid början av stigen och så tävlar de om vem som kommer först till platån. Där visar han sig, omfamnar henne och så sjunker de tillsammans ner i jorden och har möten med de underjordiska.
Trots hungern och tröttheten och Olmais frånvaro går vandringen fortare än vanligt. Hon flyter ovanpå lager av aska och kommer upp till platån och graven med hans namn.
Pepper har aldrig förut lämnat Reservatet. De gamla har berättat om fastlandet, om städerna, tomma skyskrapor och ruiner, om folk som gett upp och funnit sig i slaveriet, om kejsaren och oligarkerna och deras palats bakom höga murar. De har berättat om motstånd, om sökare som träffas i gränder i slummen för att studera de gamla dokumenten i mörka källare. Hon vet inte vad hon kommer att komma till. Hon vänder ryggsäcken mot sig i famnen, trär remmarna över axlarna, drar manteln om sig, kryper ihop, lägger pannan mot jorden och sjunker genom lager av lera, silt och sand.
I underjorden är allt härjat. Hon föser undan högar med döda mikrober. Lukten sticker i näsan. Hon rör sig bland spruckna fragment av energier och lösryckta spillror av kraftfält. Hon blir själv en del av det trasiga, tar långa tag för att förflytta sig. letar efter en öppning för att ta sig upp ovan jord igen och dras mot en glipa i jordskorpan. Hon skjuter ifrån och sträcker upp för att nå ytan. Jorden släpper taget, hon kippar efter andan och fyller lungorna med syre.
Väl uppe kravlar hon ihop med ryggsäcken tätt mot kroppen. Andfådd och mörbultad rätar hon långsamt på sig och ser sig omkring. Manteln är riven och smutsig men hon fryser och drar den om sig så gott det går.
Den lilla trädgården som hon kommit upp i är omgiven av höga vita väggar av betong. Där växer blommande, doftande pioner. En dörr öppnas och en ung man kommer mot henne. Obaron sträcker ut en hand och hjälper henne upp.