Det var länge sen de långa stegen blivit korta, men bultandet ville ännu inte ge upp greppet om Jenny. Andhämtningen var inte längre tung och svår, bröstet hade slutat pulsera av smärta och den där klarheten som infinner sig efter att man pressat sig till bristningsgränsen svepte nu fram som en östanvind.
Jenny insåg att hon gick mitt i vägen.
Hon befann sig i en tunnel utan tak. Det enda som till synes stoppade de höga granarna som tornade upp sig på bägge sidorna av vägen från att kasta sig över henne var en fridfull och molnfri himmel. Horisonten utlovade fler träd.
Jenny tittade ner på sina kläder. Rejäla byxor och fleecejacka. Vandringskängor. Och så lammullsmössan som hon tog av sig nu för att låta det långa röda håret falla fritt och skänka svalka åt ett huvud där tankarna for fram urskiljningslöst.
Bultandet vägrade ge med sig.
Längre fram skymtade hon en liten busshållplats. Vägen var tom, som den alltid var. Och ändå satt det någon i kuren. När Jenny kom fram såg hon till sin lättnad att det var en kvinna i 70-årsåldern, väl inbäddad i varm kappa, halsduk och stickad mössa. Kvinnan nickade och log när Jenny satte sig bredvid henne.
Varför slutade det inte att bulta?
Hon lutade sig tillbaka tills huvudet nådde kurens vägg och försökte förstå varför kroppen betedde sig så konstigt. Det här var inte normalt. Hon log nästan åt tanken. Var det nåt som inte var onormalt?
Det tog ett par sekunder för Jenny att märka den gamla damens hand. Hon vinkade. Efter att ha vänt huvudet mot henne förstod Jenny att hon inte bara vinkade åt henne – hon sa något också. Men helt tyst, som om någon hade stängt av ljudet på henne.
Jenny kunde bara stirra på henne. Den gamla damens mun slutade att röra sig och en panna som redan innan krusats i rynkiga vågor förvandlades till en hel ocean. Blicken som varit så vänlig blev bekymrad.
Långsamt förde Jenny sin hand till sitt öra och kände efter. Luddigt. Mjukt. Onaturligt.
Hon kände hur det hettade till över bröstet. Bomullstussarna. Hon hade fortfarande bomullstussarna kvar.
När hon försiktigt plockade ut dem från öronen förväntade hon sig nästan att höra ett plopp. Men det enda som hände var att hon berövades ett ljud. Hjärtslagen kastade sig inte längre mot henne som någon som försökte slå in en dörr.
”Jaså, var det bomull i öronen”, sa den gamla damen.
Jenny hade aldrig varit särskilt snabbtänkt. Hon ville så gärna lugna tanten med en lögn, men vad fanns det hon kunde säga som inte fick henne att framstå som konstig? Efter några sekunder insåg hon att tystnaden kanske var ännu värre.
”Ja, se där”, fick hon ur sig till slut och kände hur rodnaden spred sig upp över halsen.
”Bomull är bra till mycket”, fortsatte den gamla damen. ”Framför allt slipper man höra när gamla käringar tar sig ton.”
”Det var inte meningen… att vara oartig.”
Den gamla damen betraktade Jenny ingående, krökte på huvudet och lät ett mycket litet leende spela på läpparna en stund.
”Jag gillar att vara ute i god tid”, sa hon. ”Vad är din ursäkt?”
”Va?”
”Bussen kommer inte förrän om en halvtimme.”
Jenny letade efter något att fästa blicken på. Hon fann ett träd.
”Jaså.”
Den gamla damen suckade och rättade till sig på sitsen. Några ögonblick senare vände hon blicken mot Jenny igen.
”Är allt bra med dig? Det har väl inte hänt nåt?”
”Jag mår bra”, svarade Jenny och blundade en kort stund.
”Bor du här? Jag känner inte igen dig.”
”Jag kan inte…”
”Jenny!”
Hur många gånger hade hon inte hört det där ropet. Som pappa brukade säga: Amanda skojar man inte bort. Jenny mindes hur hon kommit hem gråtandes efter första dagen i skolan. Pappa hade försökt trösta på sitt tafatta sätt, men lyckades aldrig luska ut vad som hänt – att bröderna Andersson tagit med sig en kudde de fyllt med sten till skolan. Men Amanda gav sig inte lika lätt. Tolv år gammal var hon redan en förhörsledare av rang. Dagen därpå tog hon med sig en egen kudde till skolan och därefter gjorde bröderna Andersson aldrig mer en fluga förnär.
Amanda stod bredbent framför busskuren, men till skillnad från Jenny bar hon upp sina jägarkläder. Munnen kunde inte varit rakare om den så streckats upp med linjal. Ögonen skarpa och kattlika, ständigt sökandes.
”Kom så går vi”, sa hon.
Jenny hade sprungit så långt. Det var instinkt och självbevarelsedrift som pressat henne. Hon ville inte gå sönder igen. Men kanske var det oundvikligt.
”Men är det inte Amanda Bengtsson?” utbrast den gamla damen.
Amanda svarade med en blick som hade kunnat frysa en hel sjö.
”Är det inte du, Amanda? Josefs dotter?”
”Vi ska åka nu”, sa Amanda och plötsligt såg Jenny de oregelbundna röda prickarna som täckte sin systers byxor kring knäna. Hon kastade sig upp från busskuren, föste med sig Amanda och började gå tillbaka.
Efter en stund kände hon hur krafterna sinade. Stegen blev långsammare och långsammare tills hon stannade mitt på vägen. Hon kände sig fysiskt svagare av att bara gå åt det hållet.
Amanda stod bredvid. Hon greppade Jennys hand och tryckte den mjukt.
”Du vet väl att vi inte gjort något fel?”
“Vad är det där då?” sa Jenny och gestikulerade mot de nedsolkade byxorna.
Som det vore ett skott hördes ett mycket korthugget skratt. Amanda sträckte sig ner med fingrarna och tittade sedan på dem. Blodet hade färgat av sig på fingertopparna.
“Det här… är ett bevis. På att vi inte såg i syne. På att vi gjort hela världen en tjänst.”
Amanda vände sig mot Jenny.
“Förut var vi döda. Nu lever vi. Det är så här det känns att vara vid liv.”
Mycket riktigt hade något förändrats. När Jenny letade sig in i Amandas ögon kunde hon se tjärnen spegla sig i dem.