Dima kommer till pollineringsplatsen. Hon borde plocka fram penseln eller någon av vipporna, men nyfikenheten på vad hon fick sig tilldelat vid förvaret tar över. Hon slår sig ner på stenen som ser mest solvarm ut, och plockar upp paketet ur ryggsäcken. Det är nu hennes att ta hand om, att utforska. Hon lovade det lika högtidligt som de andra lovade att visa omsorg om sina tilldelningar.
Tyget, som skyddar innehållet mot slitage, är småblommigt. Gula nyanser. Det är lent. Hon stryker paketet mot kinden en stund, innan hon viker upp tyget. Det lägger sig som en bordsduk över knäna. Mitt på det ligger en bok, stor som hennes handflata om hon särar en aning på fingrarna. Läderbrunt omslag, men vävt av någon typ av textil. På insidan av framsidespärmen står något handskrivet.
Fågeldagbok, 2029
med anledning av nyårslöftet: ägna mer tid åt fåglarna, och låta det ta tid, d v s: göra det analogt.
M. H.
Boken är alltså från strax före kollapsen, konstaterar hon för sig själv medan hon öppnar den mitt i. Hon bläddrar försiktigt. Teckningar av fåglar varvas med korta texter. Samma mörkblåa färg som på insidan av pärmen.
Skäggdopping, Podiceps cristatus, fanns tidigare bara i södra och mellersta delarna av landet, och endast under vår och sommar. Nu är den vanligt förekommande året om. Till och med en bra bit upp i Norrland har den tydligen synts till vid ett flertal tillfällen, sommartid.
Intill texten finns en teckning på en fågel hon aldrig har sett tidigare. Den ser lustig ut med någon slags skägg längs kinderna och tofsar högst uppe på huvudet. Även nästa fågel har frisyr. En tofs bak i nacken. Fågeln är stor. Vit. Svarta långa ben, gula fötter och ormlik hals. Ögonen, tätt inpå näbben, stirrar på något snett framför på marken.
Silkeshäger, Egretta garzetta, överraskade landets fågelskådare för ett par år sedan, när den dök upp i massor på flera håll i södra Sverige. ”Den plymförsedde exotiska gästen”, valde media att kalla den. Jag minns att jag läste om några svampplockare som hade blivit skrämda av det gurglande kattlika lätet.
Men så har nu något hänt. Det stora antalet kolonier som blev kvar och häckade har i år inte kommit tillbaka. Inte ens kolonin som övervintrade på Gotland har någon sett skymten av.
De gav sig av lika plötsligt som de kom.
”De gav sig av lika plötsligt som de kom”, säger hon halvhögt för sig själv, och försöker sig på att låta kattlikt, på ett gurglande sätt.
På nästa sida sitter en nätt fågel med orangefärgat bröst. Runda svarta ögon. Den får henne att haja till. Det är en klar igenkänning, och efter några sekunders tvekan bestämmer hon sig för att lägga pollineringen åt sidan ytterligare några minuter. Hon slår omsorgsfullt in boken i tyget igen, stoppar den i ryggsäcken och går ner mot sjön. Stigen dit leder genom dungen av körsbärsträd, som hon har pollinerat varje år sedan sju år tillbaka. De första åren hade blomningen inte satt i gång så här tidigt i februari. Nu står alla träden i full blom, och mellan träden närmast vattnet har också de flesta av knopparna på en lila syrenbuske slagit ut. Hon norpar åt sig en handfull blommor och stoppar dem i munnen. Med den syrliga smaken över tungan, som sakta vispar de små blommorna runt i gommen, slår hon sig ner på stammen av ett pilträd, som har lagt sig rakt ut i sjön. Hon tar av sig skor och strumpor, stoppar ner fötterna i det svala vattnet, vänder ansiktet mot solen och blundar. Det dröjer inte länge förrän bilderna kommer. Inom ett par minuter skapar de känslan av att hon är på platsen hon först bara såg på insidan av ögonlocken. Hon är hon, men hon befinner sig i minnesbilder som inte är hennes egna.
En familj har picknick, och hon står bredvid. De har brett en olivgrön filt över marken i en stenig skogsglänta. Filten smälter in i omgivningens färger. En knölig stock som nästan är täckt av mossa. Breda trädkronor högt ovanför några buskar med avlånga spetsiga blad. Solstrålar strilar genom grönskan. I buskarna sitter en hel flock av den lilla fågeln hon nyss såg i tecknad variant. Då och då flyger en efter en, hit och dit, från en buske till en annan. Att följa dem med blicken, att vara mitt bland dem, ger henne en större känsla av glädje än att den bara kan vara hennes egen, och i samma stund får hon det bekräftat.
”De övervintrar antagligen här! Tänk att de flyger hela vägen hit från Sverige, trots att de är så små och ser så sköra ut. Att de klarar det! Och tack vare det får vi uppleva dem här också”, utbrister mamman i familjen, och får de övriga tre familjemedlemmarna att stanna upp i sina rörelser. Närapå andaktsfull tystnad råder.
Dima iakttar hur deras ögon rör sig efter hur fåglarna ryckvis förflyttar sig. Känslan av intensifierad glädje gör sig till känna igen, men hon upplever inte att någon av de fyra familjemedlemmarna synkroniserar med den. Samtidigt som det slår henne att hon aldrig läste namnet på fågeln, förnimmer hon ytterligare någon på platsen. En skepnad. Intill ena busken. För nära för att fåglarna inte skulle störas, om närvaron var fysisk. En annan indoppare? Är det möjligt? Tankarna kastar henne abrupt tillbaka till vattnet, sina egna fötter, solen. Den bländar henne, och förstärker förvirringen.
Medan hon låter fötterna soltorka inser hon att det inte spelar någon roll ifall hon såg rätt eller inte. Det eventuella dubbelindoppet är en avvikelse, som hon behöver rapportera.