Scenen framför mig är så stillsam att jag först tror att jag har hamnat fel. Displayen på min arm visar dock en markering precis där jag är. Tyngden som hängt som en ryggsäck på mina axlar lyfts när jag inser att jag äntligen är först. Jag hann före dem. Min meritlista har inte direkt präglats av vinster på sistone, så jag behöver verkligen detta.
Men lättnaden blir kortvarig. De är inte här, men det är ingen annan heller. Det är något som inte stämmer. Den kurviga, ödesdigra bergsvägen är helt öde. Många olyckor har skördat många liv på denna plats, och scenerna som utspelar sig här brukar vara kaotiska och blodiga. Brutala, rent ut sagt. Men här är inte en själ. Varken död eller levande. Jag ser mig omkring för att se om det är någon stackare som har kört av och kraschat in i något av de miljontals träd som kantar vägen. Varken bil eller människa syns så långt ögat kan nå, och inte heller några bromsmärken på vägen. Kan jag ha hamnat fel ändå?
Det är ovanligt att vi hamnar fel, men inte omöjligt. Jag lyfter armen för att anropa ledningscentralen, men i samma stund som jag lyfter fingret mot skärmen flimrar den till och blir svart. Min kropp blir iskall. Vartenda ben i min kropp skriker att något är fel. Det här ska inte hända. Kan inte hända.
I nästa sekund klyver ett hjärtskärande skrik den regntunga tystnaden på den ödsliga vägen. Det lät precis som att det kom från-
“Dödens klippa.”
Jag stelnar till och snurrar runt mot den djupa rösten bakom mig. Där står han, deras mest framgångsrika hämtare. Min ärkefiende. Min blick fixeras vid den djupa fåran mellan hans mörka, finmejslade ögonbryn. De höjer sig långsamt och min blick dras nedåt, mot hans lika mörka, glittrande ögon.
“Ser du något du gillar?” Bryns sneda leende får det att krypa i kroppen på mig. Men jag är fast besluten att aldrig låta honom se vilken påverkan hans närvaro har på mig.
“Hörde du det där?” Frågar jag istället, utan att bekräfta hans fråga.
Jag förväntar mig halvt att han ska ignorera min fråga och fortsätta reta mig, han har ju trots allt lite mer tid att tillgå än vad jag har. Den andra halvan är rädd att han bara ska teleportera sig upp till klippan utan att säga något alls. Till min stora förvåning gör han inget av det. Istället rynkar han på ögonbrynen, och jag kan ana en hint av något annat än arrogans i hans ögon när han blickar upp mot berget.
”Något är fel.” Mumlar han slutligen, med blicken fortsatt fäst bakom mig.
Jag är beredd att hålla med honom, men då hörs skriket återigen och jag agerar på instinkt.
”Vänta-” Hans spända ansikte försvinner i ljuset som uppstår när jag teleporterar. I nästa sekund står jag på Dödens klippa, lika ödslig den. Han materialiserar sig bredvid mig och öppnar munnen, men innan han hinner säga något ser jag en skugga i ögonvrån. Två skuggor. Tre. Snart är vi omringade av vad som känns som hundratals skuggor som virvlar runt oss allt fortare.
”Utomjordslingar.” Muttrar Bryn ur mungipan.
”Det är vi med.” Mumlar jag tillbaka medan vi backar mot varandra.
Bryns ryggtavla mot min ger mig för en gångs skull en svag känsla av säkerhet. Jag har sett honom på många slagfält, både jordsliga och hemma på Aurithia, och vet att inte många kan ta honom i strid. Plötsligt hörs ett öronbedövande dån. Löv fladdrar runt oss i en hisnande fart och skuggvarelserna formerar sig i en halvmåne kring oss. En obehaglig känsla dyker upp. Känslan av att de väntar på någonting. Ljudet avtar och framför mig börjar öppningen som skuggvarelserna skapat att flimra.
“Bryn…” Min röst låter vek. Bryn vänder sig och ser mot klippkanten.
Sedan blir vi förblindade av ett starkt ljussken. Med ena armen för ögonen söker jag instinktivt efter någon form av skydd och finner Bryns hand.
Efter några sekunder kommer konturerna av klippkanten och den glittrande staden långt nedanför, på andra sidan bukten, tillbaka. En lång, mörkklädd figur kliver ut framför oss. Jag sänker långsamt ner min arm från ansiktet. Huvan på figurens kåpa är uppfälld, och i det dunkla ljuset är ansiktet inte synligt. Bryns hand kramar min så hårt att jag rycker till och släpper taget. Hans uppspärrade ögon säger samma sak som jag tänker. Vi är helt omringade.
Det finns bara ett sätt att ta sig härifrån. Jag söker efter den svagt glimmande tråden i mitt medvetande och drar, men ingenting händer. Mina händer börjar skaka. Jag försöker återigen, men det är som att tråden blir svagare vid varje försök. Bryns panikslagna ögon söker mina, och jag inser att han upplever samma sak. Vi kan inte teleportera oss bort.
“Du skakar, lilla ängel.” Huvfigurens mörka, iskalla röst hörs plötsligt på den annars tysta klippan.
“Kalla mig inte det.” Jag kan inte stoppa orden som flyger ut. Ur ögonvrån ser jag hur Bryn himlar med ögonen.
Under oss skakar marken till när huvfigurens skratt mullrar. Det är inget fint skratt, tvärtom skickar det kalla kårar längs hela min ryggrad.
“Tillfångata dem.” Beordrar han sedan med lugn röst, och skuggfigurerna börjar virvla runt oss igen. Mina armar tvingas bakåt. Jag försöker kämpa emot, men det är lönlöst. Jag ser på Bryn, och hans besegrade hållning. Mitt huvud fylls av frågor. Jag har ju sett Bryns obevekliga styrka många gånger. Rädslan som syns i hans ögon gör mig än mer förtvivlad. Hur kan Aurithias bästa Livshämtare vara så här rädd för någon? Eller snarare, hur kan han vara rädd över huvud taget? Min blick glider tillbaka till figuren i kåpan, som nu tagit av sig huvan och uppvisar hela sitt groteska ansikte.
“Vilken ära – och besynnerlighet,” Figuren pausar dramatiskt och borrar in blicken i oss. “Att träffa på både en Livsbringare och Livshämtare på samma kväll. Det här kommer bli roligt.”
Min syn blir plötsligt suddig och det känns som marken börjar snurra. Bilden framför mig löses upp i miljarder små pixlar som börjar snurra runt mig i ett allt snabbare tempo. Sedan blir allting svart.